Snön ligger vit och djup och det gnistrar små kristallstjärnor på dess yta. Människan trängs un-dan av landskapet. Träden har fått på snökläderna för att hålla värmen. Människorna kurar.
En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Ur husens skorstenar står rök-pelaren lodrätt, som för att hålla det på plats.
Någon skjuter ångmoln ur sin mun, påpälsad och med en snöskyffel i handen. Rörelserna är långsamma, återhållna av för mycket kläder och för en viss insikt om att hjärtinfarkt är knu-ten till denna syssla på vintern.
Men man skapar sina gång-vägar, för att sätta sig upp mot vinterns självpåtagna rätt att skapa sin egen värld.
Snöplogar drivna av en traktor eller en lastbil skrapar högljutt mot översnöade vägbanor, som om det gällde att rädda en drunknande.
Ljuset är magiskt skirt och tveksamt skapat av en sol som blygt håller sig nära horisonten medan dimslöjor sveper över nakna grenar för att göra dem till dansare i den stela vinterbaletten.
Rådjuren söker att sätta sina fötter så att inget skadas. Medan hungern driver dem framåt över det vita. Vågar sig ända fram till människorna där ett och annat trillat ner ur fågelborden eller där någon gång morötter och äppelbitar finns utlagda av dem som redan är mätta och varma.
Fåglarna säker sig också dit och konkurrensen är påtaglig. Man måste slåss för sin rätt. Ofta mot en överlägsen kråka eller hackspett.
Vi människor illgör oss över termometerns besked i våra lägenheter. Byter uppgifter mellan oss där lägst vinner. Upprörda samtal till bostadsbolaget.
- Bara 130 i mitt sovrum!
- Vi har 160 på toa, man vill inte ens sätta sig på den iskalla ringen…!
- 200 har väl en gammal människa ändå rätt till, va!
När min farmor var ett barn i början av 1900-talet, vaknade hon sådana här vintermorgnar ibland under en gran, i skogen. Eller i en ladugård som i bästa fall inrymde djur som gav lite värme. Under de senare åren kunde de köpa eller hyra något gistet gammalt torp, där springorna i väggarna gav ”frisk luft”. Där det fanns en öppen härd eller en järnspis i bästa fall.
Där låg man tätt, tätt, tillsammans med ytterkläder och täcken omsvepta som köttfärsen i en kåldolma. På morgonen måste någon till slut stiga upp i kylan för att tända i spisen för att koka morgon-kaffet och gröten. I vattenspannen fick man först krossa isen för att komma åt vattnet. Brödkakan var hårdfrusen och måste ligga nära härden en stund för att mjukna.
Far måste gå ut och se till hästen.
Ingen termometer fanns att läsa av.
Bara känslan.
Av att vara frusen.
Utfryst.
Men kettanes alltid kettanes.[1]
[1] Tillsammans på svensk romani
Bennie Åkerfeldt
Författare
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500
