SVT:s programserie 15 minuter från uutiset fångade för en tid sedan mitt intresse med sitt avsnitt om hur många som pratar finska i Sverige. Jag utgick ifrån att det skulle handla om avsaknaden av statistik över språk i Sverige, en fråga som jag länge följt och även argumenterat för en hel del. Döm till min förvåning över hur perspektivet inte kändes särskilt givande.
Låt mig inledningsvis säga att det var bra att Laura Kovanen från Sverigefinska riksförbundet förklarade att statistik över språk är viktigt då det annars är svårt att ta fram och utveckla service på finska när man inte vet hur många som behöver den. Men sen blev jag lite konfunderad.
I programmet används begreppet ”språkregistrering” flera gånger för att beskriva vad man är ute efter. Detta är ju långt ifrån vad jag och andra som förespråkar språkstatistik, eller jämlikhetsstatistik, vill införa. I samma veva tar programmet upp Institutet för språk och folkminnes förslag om att genomföra enkätstudier på frivillig basis för att kartlägga de finsktalande i Sverige. Det senare är ett exempel på hur språkstatistik kan, och bör, samlas in.
Sen fortsätter programmet att prata om språkregistrering, som om personers språkkunskaper skulle föras in i något slags register över människor, vilket jag inte riktigt förstår. Med tanke på att europarådet har kritiserat Sverige sedan mitten av 00-talet för avsaknaden av tillförlitlig statistik över antalet talare av de fem nationella minoritetsspråken känns det som diskussionen är tillbaka på ruta ett.
För att klargöra vad språkstatistik skulle innebära kan vi gå till offentliga dokument som rör minoritetspolitiken. Vi kan börja med utredningen Nästa steg del 2 förslag på en stärkt minoritetspolitik. Där konstaterar man tidigt att det finns behov av jämlikhetsdata, särskilt jämlikhetsstatistik, på nationell nivå. Men varför? Jo, för att kunna bedöma om Sverige lever upp till sitt åtagande, var det finns brister i minoritetspolitiken och om utvecklingen går åt rätt håll.
Som exempel tar utredningen vara på EU-kommissionens handbok om jämlikhetsdata. Där lyfter man fram olika exempel på jämlikhetsdata: offentliga enkätundersökningar, folkräkningar och administrativa register. En annan källa kan vara anmälningar, beslut och domar från de myndigheter som på ett eller annat sätt har till uppgift att hantera rapportering om diskriminering.
Insamlingen av sådana data är till för att både skapa underlag för att bedöma vilka samhällsområden som det är mest angeläget att genomföra insatser. Men det är också ett sätt att utfärda och följa upp den politik och de insatser som gjorts för att kunna veta om de faktiskt har gett någon effekt.
Då Sverige inte använder sig av någon insamling av jämlikhetsdata utifrån språk vet vi tyvärr inte i vilket tillstånd som de nationella minoritetsspråken befinner sig i. Det går inte säkert att säga om språkbytesprocessen har accelererat, stannat upp eller vänts. Inte heller går att det att bedöma om det sker någon förändring, och på vilket sätt, när det gäller de domäner som språket används.
Om utredningens slutsatser inte övertygar någon så finns det liknande resonemang i Nationella minoriteters rättigheter En handbok för kommuner och regioner som senast uppdaterades 2019. Där kan den som vill läsa att de kommuner som mottar statsbidrag i samband med minoritetslagens tillkomst har kartläggning som krav. Varje kommun ska tillsammans med de nationella minoriteterna kartlägga de behov som finns av åtgärder till stöd för användningen av finska, meänkieli respektive samiska. Det rekommenderas även för de kommuner och regioner som inte ingår i förvaltningsområden.
En sådan kartläggning ska enligt handboken ge svar på vilka behov som finns för användningen av minoritetsspråken och vilka språkkunskaper som finns inom kommunens eller regionens olika personalgrupper, handläggare, förskolepersonal, äldreomsorgspersonalen och så vidare.
Men hur fungerar det med integriteten? Jo, det måste finnas ett syfte med kartläggningen, och den måste vara mycket tydlig. Dessutom så ska en sådan kartläggning vara frivillig. Mig veterligen finns det ingen där ute som säger något annat.
Med en sådan mängd exempel på vad språkstatistik skulle kunna vara, och hur det skulle samlas in, är det märkligt att påståendet om någit register fortsätter att florera i debatten.
Visst är det bra att programmet tar upp hur man gör med språkstatistik i Finland, men det är inte bara Finland som samlar in data om språk. Estland, Danmark, Spanien, Bulgarien, Irland och Österrike gör det också.
Jag tycker det är bra att diskussionen om språkstatistik fortsätter. Vad jag däremot inte tror på är att fortsätta kalla det för något slags register. Det gör det omöjligt för diskussionen att gå vidare och utveckla metoder för insamlandet av språkstatistik. Efter 23 år av minoritetspolitik utan någon språkstatistik är det kanske dags att gå vidare med frågan. Hur ska vi annars veta om minoritetspolitiken och minoritetslagen ger någon effekt?
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
