Det är första sommaren sedan pandemin som jag känt att det är möjligt att bara gå ut och gå bland folk. Psykologiskt har restriktionerna suttit djupt i mig. Det är väl som det är. Så den här sommaren har jag verkligen tagit tillfället i akt att röra mig utomhus i min hemstad.
| Text: Stellan Beckman E-post: etnologenbeckman@gmail.com |
Mycket kan sägas om min hemstad. Den är vacker eller ful beroende på vem du frågar. Det är en stad man flyttar ifrån. Eller så flyttar man hit. Kanske stämmer allt eller inget. Städer väcker nog alla möjliga känslor för sina invånare på en och samma dag.
Min hemstad är en flerspråkig stad. Exakt hur många språk det talas och av hur många vet nog ingen. Det förs ju ingen statistik. Att promenera genom min hemstad, gå och handla i butiker eller sitta på ett kafé och njuta av solen innebär att du förr eller senare kommer att höra ett eller flera av alla språk som talas i den här staden. En del känner jag igen. Andra är helt nya språkupplevelser.
Min hemkommun är också ett finskt förvaltningsområde. Och trots att alla minoritetsspråk inte har samma stöd som finskan har på papper så finns det nog många språk i den här staden som kommer att överleva flera generationer till. Eller så kommer de inte att göra det. Bara framtiden vet.
För en etnolog som mig är det spännande att fundera på vad minoritetsspråk får symbolisera för andra människor. De som talar ett minoritetsspråk kanske ser det som en markör för någon man känner. För någon utomstående kanske det markerar något främmande. Trots att den som talar ett minoritetsspråk kanske är född här av föräldrar som i sin tur är födda här.
Och hur många i den här staden är inte flerspråkiga individer? Förutom svenska och engelska, som anses självklara att kunna i vårt avlånga land, talar de flesta säkert ett eller flera språk utöver dem.
Ibland undrar jag var alla språkforskare är någonstans. Borde de inte intressera sig för min hemkommun och min hemstad när det är en så flerspråkig miljö? Eller kanske någon sitter och skriver på en avhandling? Vem vet!
Vad jag däremot vet med säkerhet är att det finns människor där ute, i denna vackra flerspråkiga stad, som mer än gärna skulle vilja få allt det här att försvinna. I deras ögon kanske språket är den främsta markören för gemenskap. De ser flerspråkighet som ett problem som leder till samhällets förfall.
Men jag vet inte hur enbart språket skulle kunna vara en markör för det vi har gemensamt. I min hemstad handlar vi alla på samma butiker, vi går alla längs kanalen och vattnet, vi köper kaffe och fikar på samma kaféer, vi går till de lokala festivalerna som arrangeras av kommunen. Samtidigt bor vi i olika områden och jobbar med olika saker och har olika intressen. Att språket skulle vara den enda gemensamma nämnaren har jag svårt att tro.
I den här staden bor det över 100 000 människor med olika liv, utbildning, jobb och ambitioner. Att språket skulle få oss att komma närmare varandra känns inte särskilt troligt. De flesta av mina vänner bor inte ens i samma stad som mig. Hur skulle då känslan av samhörighet och gemenskap infinna sig om vi alla pratade samma språk och var lika enspråkiga?
Nej, det är något annat som för oss samman. Kanske staden i sig. Och med det känner jag att det är på sin plats att ta ännu en promenad genom min hemstad. Vem vet vad för språk jag kommer att höra den här gången?
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
