Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch är en metodbok och antologi som beskriver en metod för att arbeta med minoriteter, utgiven av redaktörerna Britt-Inger Hedström Lundqvist, Ann Hellman, Linda Lundqvist och Johanna Olsson (red.) som beskriver en metod för att arbeta med minoriteter. Boken är samtidigt en antologi och DIKKO har fått lov att publicera några av de berättelser som finns med i boken.
Jag lyfter på locket till minnets arkiv
Detta är en berättelse som Rune började skriva på med en tanke om att det skulle bli en bok. Rune skrev aldrig klart berättelsen och det blev ingen bok. Hans son Sonny Eisfeldt, som ärvde materialet när pappan dog, har låtit oss ta del av det. Berättelsen tar sin början på 1930-talet och i den beskriver Rune sin uppväxt bland resande och cirkusartister.
Skolinskrivning
”Upp lilla Rune, upp lilla Rune du skall till skolan, du skall till skolan!” Det var mamma som väckte mig med dessa ord som hon hade satt melodi till, hon sjöng dessa ord gång på gång med sin ljuvliga sångröst. Det var ett underbart uppvaknande, men det till trots fick jag panik och hjärtat rusade i väg. Hur skulle jag kunna slippa, att gråta hjälpte föga, mamma höjde rösten och lyfte upp mig med ett grepp som talade för sig själv.
Mamma kunde inte förstå varför jag var så rädd och ovillig att börja skolan, enligt henne var alla barn lyckliga att få börja första klass. Hon försökte lugna ner mig på alla möjliga sätt. Träffa nya kamrater, lära mig läsa och räkna. ”Rune, nu håller du på att bli karl och skall vara ett föredöme för din bror.” Han var och är fyra år yngre än mig. Nya kamrater, visst, i dubbel bemärkelse ty vi hade bara bott på det nya stället en kortare tid, en liten röd stuga i en skogsbacke två kilometer från affärer och kompisar. Kamraterna saknade jag inte, hade inte hunnit skaffat några ännu. Nu var jag klädd och färdig, men inte beredd att träffa mina nya kamrater, eller plågoandar, jag var övertygad om att det var det senare, mitt hjärta bultade medan mamma som höll mig i handen försökte övertyga mig om hur roligt det skulle bli för mig. Hon hade gott om tid, för det var tre kilometer att vandra och jag försökte att hålla emot. Snart kunde vi se det stora röda huset bakom en kurva, hotfullt i mina ögon, men inte i mammas. ”Rune, nu är vi snart framme” sa hon för att gjuta nytt liv och hopp i min darrande kropp.
Nu kunde vi se några ungar på skolgården omkring den hissade flaggan och jag blev uppmärksammad på att ingen av mina blivande skolkamrater höll någon vuxen i handen, försiktigt släppte jag mammas hand. Jag tyckte att ingen av dem såg elak ut. Det här, tänkte jag skall nog gå bra, ingen av dem tittade elakt på mig, nej alla såg så glada och ofarliga ut, inte alls så skräckinjagande som de ungar jag var van vid från Norrtälje som vi bodde i innan vi flyttade till Upplandstuna som orten hette där vi nu bodde.
”Välkomna hit till småskolan” sa en kvinna som jag förstod var vår lärarinna. Hon förklarade för oss att vi skulle gå i denna skola i första och andra klass. Nu skulle vi gå in och bekanta oss med skolsalen. Skolbänkarna var placerade i fyra rader, sex eller sju i varje rad. De två vänstra raderna var för oss förstaklassare sa fröken, de andra två var för dem som nu skulle börja i klass två. De skulle komma till skolan om en timme sa hon för att vi skulle få starta i lugn och ro. Nu tordes jag se mig omkring. Svarta tavlan och frökens bord som stod på en upphöjning, senare fick jag lära att det heter kateder. På ena långväggen stod en stor kamin på sidan en stor trälåda som veden förvarades i. Fröken talade om för oss att hennes namn var Tempelman och att hon bodde i en våning ovanför skolsalen. Sedan var det dags att välja bänkar, jag valde en bänk bakom en flicka som hette Ulla, på så vis fick jag sitta längst bak i den högra raden.
När alla hade intagit sina platser som inte skedde tyst och lugnt enligt mitt tycke, var det dags för fröken att ta till orda igen. ”I framtiden vill jag inte veta av att ni för ett sådant oväsen när ni skall inta era platser i bänkarna eller förflyta er i salen av någon annan anledning.” Hon uttalade detta med en irriterad och arg röst men strax därpå sa hon med en mildare och vänligare ton ”Det är fullt begripligt att ni inte kan känna till hur jag tycker det skall vara i en skolsal, men nu vet ni detta och att det inte skall upprepas. Nu vill jag ta tillfället i akt och berätta om andra regler man har i skolan för allas trevnad.” Hon gick hon upp på katedern där hon såg ännu mer bestämmande ut och som av en händelse tog hon pekpinnen som låg på svarta tavlans hylla hon slog den lite grand i vänster hand som för att poängtera varje ord hon sa. Jag minns att jag tänkte ”Det här kommer jag aldrig att minnas”, men det visade sig att det löste sig ju fler dagar jag gick i skolan, det var nog lika för oss alla förstaklassare.
Våra mammor eller andra anhöriga, som satt på stolar till höger om katedern log och tittade på varandra. Men jag tyckte att min mamma inte log lika glatt som de andra. Jag satt och var lite småängslig, Tänk om mamma skulle protestera mot en del regler. Hon hade lätt till att bli arg och höja rösten. Men hon behärskade sig tills vi var på väg hem. Fröken avbröt sig när vi hörde stoj och glam utanför skolsalen, i korridoren, där vi fick hänga av oss våra ytterplagg på krokar och under dessa fanns det bänkar som vi satt på, bland annat när vi hade matrast. Matsal fanns ju inte. Men jag glömmer aldrig, så gott det smakade med smörgåsar och choklad. Det var andraklassarna som hade kommit för att börja en ny termin.
En av dem, senare fick jag veta att han hette Sture, öppnade dörren och stack in huvudet och skrek, ”Hej jävla småglin!” Fröken slog pekpinnen i bordet, dörren stängdes kvickt och det blev genast lugnt i korridoren Hon hälsade oss välkomna och tillade att hon var övertygad om, att vi skulle sköta oss och följa de regler hon delgivit oss.
Nu gick hon ner till dörren, öppnade och bad andraklassarna komma in i salen. Tydligen hade de under lovet glömt den regeln, som sa hur de skulle uppföra sig innanför skolans väggar. Innan de hade intagit sina platser, gick det åt mycket kiv och dito ord. En del använde, lite väl kryddade ord. Fröken reagerade omedelbart, med några småsnärtar i sin handflata, med pekpinnen, jag minns att jag undrade om hon alltid bär på den där käppen. Med sträng stämma undrade hon om de glömt, hur man skall uppträda inne i skolsalen. Med ett välkomnande, till en ny termin, och med en tillsägelse, att ta väl hand om oss nybörjare, ville fröken att var och en av oss skulle presentera sig för de andra. När vi gjorde detta, skulle det ske stående! Jag blev nervös, och till råga på allt elände skulle jag, som satt sist i fjärde raden, börja. Med den följd, att den som satt sist i första, fick avsluta presentationen. Det var Sture, han som hade öppnat dörren och hejat på oss med en svordom. Mitt namn var det första ord, jag yppade i skolan. Skönt att det gick bra utan stamning. Jag blev nämligen skrämd när jag var ungefär fem år, några äldre grabbar låtsades bli rädda när några flygplan flög på låg höjd över staden. De sprang och gömde sig och skrek till mig att jag skulle akta mig för att Hitler var på väg att bomba oss. Jag sprang hem till mamma, livrädd, och skulle berätta det som jag fått höra. Där började mitt talfel. Mamma förstod inte vad det var jag försökte hacka fram, om krigets närmande i vår lilla stad.
Det kändes skönt i denna stund, jag kunde säga mitt namn inför hela klassen utan att stamma. Vilken lyckokänsla. Ännu lyckligare blev jag när fröken så småningom, sa att det var slut på första dagen och att vi skulle få gå hem och återkomma dagen efter. Jag minns att jag kände en stor lycka och glädje över att det som jag känt en så stor rädsla inför, var avklarat. Jag hade börjat skolan! Jag höll på att bli stor. Kanske allt det som jag ängslats för inte var så farligt. Jag tyckte när jag tittade mig omkring, på mina blivande skolkamrater, att de inte såg så hotfulla och elaka ut som de jag var van vid från staden vi bodde i innan vi flyttade hit. Jag hade ju inte träffat några på den nya orten som vi nu bodde i.
Jag hade undvikit att ta kontakt med andra barn, på grund av rädsla, rädsla för hugg och slag och ständiga retningar för min stamning och mycket annat elände som jag fick lida för i mitt unga liv. Från och med nu, skulle livet bli annorlunda. Jag skulle göra allt för att undvika att stamma. Allt det andra som jag retats för innan vi flyttade hit, kunde ju inte dessa ungar, eller andra människor på nya orten ha en aning om. ”Nej, tack och lov!” tänkte jag. ”Nu börjar mitt nya liv. Det skall bli härligt, härligt att leva!” I och med dessa tankar började mamma och jag vandringen hem. Mamma muttrade, stundom lågt och stundom högt. Hon skulle minsann visa denna fröken att hennes son kunde dessa regler och mer därtill. Så skrek hon till mig att det inte var lönt att jag kom hem, med klagomål från skolan. Hon avslutade dessa ord genom att ge mig en hurril med handflatan i nacken, det kändes som att det var ett förskott för kommande bravader. Punkt och slut. Jag förstod, jag kände min mamma, det gällde att hålla sig i skinnet. Där gällde ord och inga visor. Jag visste, att det inte var några tomma ord. Steget från att vara världens snällaste, raraste och gulligaste mamma kunde vara mycket kort, till en ilska, på gränsen till hysteri, som hon inte hade någon kontroll över…
Vill du läsa fortsättningen på den här berättelsen kan du antingen beställa boken Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch eller vänta till den 1 augusti när den släpps som en PDF-bok hos förlag DIKKO.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
