Vill du vara med i vårt lotteri där vi lottar ut boken Romanen och tattaren av Magnus Berg? Instruktioner längre ner.
Magnus Berg författare, etnolog och museolog och har skrivit ett tiotal böcker i olika ämnen. Två av dem – Ett ömmande hjärta och Boken om Popp och hans mamma Alice – berör aspekter av resandefolkets historia. Nu sällar sig hans senaste bok, Romanen och tattaren, till de andra två som berör resandefolket.
Resandefolket blir ofta utsatta för den stereotypiska logik som finns och ”tattarna” har ofta sinnebilden för det som avvek från det normala. Ibland lite skrämmande och ibland som var lockande och exotiskt. Hela tiden som ett slags motpol till det normala. Resandefolket får sällan, som författaren konstaterar, vara med i böcker för sin egen skull. Utan de får ofta klä skott för stereotypens grundläggande uppgift: att förstärka huvudpersonerna och deras dilemma.
Efter att ha läst boken måste jag säga att det är en intressant och välskriven bok som Magnus Berg har tagit fram. Personligen uppskattade jag det sista kapitlet allra mest. Författaren själv ska få berätta lite om sin bok och framtagningen av den.
Vad var det som var svårast när du skrev boken?
Ingenting var egentligen särskilt svårt. Jag fångades helt av ämnet och drevs av rent engagemang och intresse. Men det är klart, ett och annat fanns förstås att hålla i huvudet. En sak handlar om att vara rättvis mot de behandlade böckerna. Det är lätt av övermannas av upprördhet över att resandefolket misshandlats så cyniskt i många romaner. Risken är att denna upprördhet resulterar i blint skäll och högljutt moraliserande. Men man måste sätta in skildringarna i sin tid och förstå dem i sin kontext. Det är t ex att kräva mycket av en författare att hen ska kunna göra levande, inlevelsefulla porträtt av resande i en epok som domineras av rasbiologi och en kompakt mur av fördomar om resande. Ett sådant perspektiv innebär inte att man erbjuder författare ursäkter, utan att man söker förklaringar till att de skrivit som de gjort.
Det gäller också att hålla isär författare, berättare och berättelse. Ingen kan veta om författaren tycker exakt detsamma som det berättaren framför. Berättaren är en figur skapad av berättelsens krav och förutsättningar. Det är viktigt att komma ihåg.
Var det något som förvånade dig?
En sak hade jag länge väldigt svårt att förstå och det var att det så tidigt som 1866 fanns en roman som verkligen försökte sätta sig in i hur en resande kan tänka och erfara världen. Det rör sig om Rosa Carléns Tatarnes son. Före och även långt efter den har jag endast hittat ytterst förenklade, negativa bilder av resande. Carléns bok skildrar visserligen de flesta resande på ett liknande sätt, men med ett viktigt undantag för den som står i berättelsens centrum, Gunerus Friberg. Han klarar dock inte av att bli en ”hederlig buro”, men han försöker och lider och kämpar.
Varför denna enda tidiga någorlunda komplexa skildring i ett hav av negativa stereotyper? Jo, kom jag till slut på, därför att varje tid är sammansatt och innehåller flera ideologiska stråk. Vid denna tid fanns ett liberalt-kristet och samtidigt patriarkaliskt, gudsnådeligt, engagemang för de åsidosatta och ringaktade. Samma hållning kunde också ge upphov till tidens mest lästa bok (efter Bibeln): Onkel Toms stuga.
Vad blev slutsatsen av ditt arbete?
Att det länge var så att de resande endast fick finnas i romanernas periferi för att där kontrastera (buro)huvudpersonernas identitet och problematik. Som sådana blev de våldsamt stereotypiserade. Men också att det glädjande nog även finns en utveckling till det bättre. Rosa Carléns bok har jag nämnt. Sedan dröjer det (i mitt material) till 1951 och Sven Rosendahls Gud Fader och tattaren tills nästa mer inkännande resandeporträtt dyker upp. En viktig milstolpe är sedan Ragnar Järhults Andreas och Emilia. En tattarroman från 1984 som helt anlägger de resandes (i Jönköpings) perspektiv.
Om en seriös författare idag vill skildra resande går det inte att upprepa de gamla stereotyperna. Då krävs det för det första att man lär sig lite om de resandes historia (Lars Anderssons De våra är ett lysande exempel på detta) och att man skildrar deras tankar och handlingar på ett genomtänkt och inlevelsefullt sätt.
Men det viktigaste i denna utveckling har skett på senare år: att resande själva börjat skildra sin egen grupp: Thom Lundberg För vad sorg och smärta och Ralf Novák-Rosengrens och Anita Santessons 5768 visningar på Youtube.
Här vill jag gärna tillägga, så att säga utanför boken, att det gäller att försvara dessa framgångar. Utvecklingen i Sverige och världen går knappast mot ökad solidaritet, förståelse och klokskap.
För att delta i lotteriet skriv ett mail till redaktionen@dikko.nu
Motivera gärna varför du vill ha boken.
Glöm inte skriva ditt namn och adress.
Vi kommer dra en vinnare 6 mars 2021
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
