Boken Resandefolkets berättelser – Vorsnos Manusch och Dinglarens väg – Vorsnos drom är två böcker som tar upp historien om det Romanifolk som kom till Norden på 1500- talet och belyser en historia som både är gömd och glömd. Båda böckerna är antologier med vittnesmål från Resande och Romer. Resandefolkets berättelser är även en metodbok.
Sammanfattningen av historien
I alla svenska städer, stora som små finns EU-migranterna. För några år sedan debatterade och skrev tidningarna om hur samhället skulle hantera “tiggeriet”. Samtidigt vräktes migranterna från sina läger och det gick rykten om organiserad brottslighet.
Det här är inget nytt, de människor som förr kallades för “tattare” har under flera hundra år beskrivits och betraktats som ett problem.
För att historien inte ska upprepas är det angeläget att inte glömma och gömma undan Resandefolkets historia. Det är viktigt vem som har rätt att skriva historia. Romernas historia har gömts undan för att ge plats åt en historia som är skriven av de som har haft makt att ta beslut och styra i samhället. Historien som vi får lära oss i skolan, i böcker och tidningar, genom tv och andra medier formar vårt sätt att se på världen och hur vi ser på andra människor. För att vår bild av det som hänt och det som vi alla berättar vidare till våra barn och barnbarn ska bli så sant som det är möjligt måste Resandefolkets historia berättas av de Resande själva.
Det är avskyvärt att se hur Resandefolket har behandlats genom historien och det är lätt att känna en uppgivenhet över att det aldrig tycks få ett slut. Resandefolkets historia får inte gömmas undan eller förvanskas på det sätt som den görs om och om igen.
Men det finns starka krafter som inte ger upp utan envist jobbar på och som tror på en bättre situation. RUNG är en sådan samlande kraft som oförtröttligt jobbar för att Resandefolkets rättigheter ska tas till vara. Den här boken, Resandefolkets berättelser – Vorsnos Manusch, är ett led i det arbetet.
Att skriva om historien, att berätta från ett annat perspektiv, att berätta nya historier som når ut till en bred allmänhet. Det skrivna ordet kan ha en magisk kraft att förändra trots att vi lever i en tid som mer än någonsin sprider antiziganism, desinformation och historieförvanskning.
Den som vill läsa mer om Resandefolkets historia kan med fördel bläddra fram historikkapitlet i boken Dinglarens väg – Vorsnos Drom
Historik
1500-talet
De första resande kom till Sverige.
Den tidigaste kända svenska källor som omnämner Resandefolket är en notis i Stockholms stads tänkebok från den 29 september år 1512. Dessa människor anses idag vara den första immigrationen av Romanifolk till Sverige och Norden.
1914
Sveriges första immigrationslag
Lagen fokuserar på dem som vandrar från ort till ort, musikanter, tiggare och andra som man tror inte ska kunna försörja sig på ett av staten accepterat sätt
1915
Äktenskapslagarna.
En lag som skulle se till att bara de dugliga och friska och rasrena fick barn med varandra.
1917
Pass och viseringstvång.
Den utan behörigt pass kan omedelbart avvisas.
1918
Krav på arbets- och uppehållstillstånd.
Resandefolkets utrymme krymper mer och mer. Även om de alltid levt på ett annat sätt än andra grupper fanns det tidigare utrymme för dem att arbeta och leva enligt sina traditioner. Nu blir de en alltmer tydlig grupp som avviker genom sin rörlighet och självständighet.
1922
Statens rasbiologiska institut grundas.
Riksdagen inrättar Statens institut för rasbiologi i Uppsala med Herman Lundborg som chef. Med sitt arbete menade han sig motverka »den svenska folkstammens degenerering«. Verksamheten stöttades av en rad kulturpersonligheter. Och internationellt sågs Sverige som ett föregångsland.
Resandefolket går under jord
För att skydda sin familj från samhället berättar inte Resandefolket om sin identitet. Av rädsla för att hamna på anstalt och bli steriliserad eller att få sina barn omhändertagna berättar inte Resandefolket för grannar, arbetskamrater eller sina vänner att de tillhör Resandefolket. För att inte bli avslöjad slutar också många att prata romani och språket förs inte vidare till den nya generationen. För att beskydda sina barn undanhåller de även för dem var de kommer ifrån. Många berättelser finns om Resande som först som vuxna kanske av en slump får reda på att de är tillhör Resandefolket. De har inte haft en aning om sin egen historia. Så effektivt för att inte säga djävulskt var myndigheternas agerande.
“Det har fungerat bra att tiga ihjäl resande-biten. Jag är ganska kluven. Jag har en historik som jag bär med mig, men man kan inte dela den. Eller kan, jag kan, men jag gör inte det, för barnens skull.” Kee
“Barnavårdscentralen kan vara nervöst ibland. De skriver upp saker som man inte tycker är relevant. Jag går bara dit när jag blir kallad. Jag är uppväxt med att man inte ska ha med myndigheter att göra om man inte måste. Socialbidrag innebär direkt att du blir kopplad till myndigheter, de är en kontrollmyndighet dessutom, de har rätt att ställa krav och kontrollera dig. Har du då dessutom barn och ska leva på socialbidrag är du dubbelkontrollerad. Är du dessutom arbetslös när du har socialbidrag är du trippelkontrollerad och behöver du bostadsbidrag har du en myndighet till.”
Nathalie
1923
Ny fattigvårdslag.
Tidningarna skriver om “tattarplågan” och “tattarfrågan” debatteras i tidningarna och utreds av myndigheterna. Det resulterar i en ny fattigvårdslag och en ny barnavårdslag som gör det enklare att omhänderta och omplacera barn. ”Tattare” är benämningen på Resandefolket på den här tiden.
1924
Ny barnavårdslag.
Nu blev det obligatoriskt för kommunerna att inrätta en barnavårdsnämnd. Möjligheterna att ingripa med förebyggande åtgärder eller omhändertagande vidgades också.
1925
”Tattarundersökningen” i Malmö
Under första hälften av 1900-talet genomför staten olika inventeringar av ”tattarna”. Statistiskt utgör Resandefolket cirka 95 procent av den Romska gruppen. Med den kunskapen utformas nya lagar och insatser för att staten vill bli kvitt vad man kallar ”tattarplågan”.
För att osynliggöra Resandefolket propagerar man för att de är en social grupp i stället för en etnisk grupp. Utifrån rasbiologiska bedömningar osynliggörs Resandefolkets Romska etnicitet, utifrån det utgör etniciteten inget hinder för de systematiska åtgärder som organiseras med brett stöd genom det staten. De vuxna ”tattarna” tvångssteriliseras och barnen tvångsomhändertas och blir omplacerades i vanliga svenska familjer och i barnhem.
1934
Steriliseringslagen.
Riksdagen antog en steriliseringslag som fanns i Sverige i drygt 40 år, 1934–1976. Med stöd av den lagen steriliserades 63 000 personer, varav ungefär hälften av ingreppen uppskattas ha skett mot personens vilja. Uppskattningsvis har var fjärde hushåll bland Resandefolket någon anhörig som tvångssteriliserats.
1934
Kris i befolkningsfrågan, Alva och Gunnar Myrdal.
När paret Myrdals bok kommer ut säljs boken i stora upplaga och de rasbiologiska tankarna får genomslag hos allmänheten. Paret Myrdal menar att så många som var 10:e person inte var av tillräckligt gott virke för att kunna fungera i folkhemmet.
1941
Ny Steriliseringslag.
En skärpning av steriliseringslagen från 1934. Den nya lagen nämner inte något om tvång men ändå kommer många steriliseringar att genomföras genom att personer tvingades, hotades eller övertalades. Det hände att hot framfördes om att man inte skulle bli utskriven från uppfostringsanstalt, att ens barn annars skulle bli omhändertagna eller att mödrahjälp inte skulle erbjudas förrän man hade gått med på sterilisering.
Den nya steriliseringslagen ledde till en avsevärd ökning av tvångssteriliseringar. De flesta genomfördes de första tio åren efter andra världskrigets slut.
Steriliseringslagarna
Samtidigt som Resandebarnen togs från sina föräldrar steriliserades närmare 63 000 människor i Sverige mellan åren 1934 – 1976. Personer i utsatt social ställning och som ansågs ha någon psykisk funktionsnedsättning var särskilt utsatta. Vilka människor som kunde räknas in i de kategorierna var, sett med dagens ögon väldigt godtycklig. I lagen stod det inget om att steriliseringarna skulle utföras under tvång. Ändå var det många som tvingades att acceptera ingreppet. Det kunde vara hot om att inte bli utskriven från en anstalt eller att bli fråntagen sina tidigare barn.
Hur många av dem som tillhörde Resandefolket finns inte redovisat, men i arkiven finns ibland hänvisningar till att personen var “tattare”. Många Resande kan också berätta om att de känner någon som blivit steriliserad.
Samtidigt som många steriliserades ansåg regeringen att det föddes för få barn. För att det skulle födas fler barn infördes att mammor kunde få ekonomiskt stöd från samhället. Ett stöd som uttryckligen inte skulle ges till Romer.
1944
Rasbiologiska institutets studie av ”tattarna” blir klar.
Studien kan inte visa några fysiska drag som kan användas för att särskilja så kallade ”tattare” som en enhetlig befolkningsgrupp. I praktiken gör ändå de nya lagarna om sterilisering, fattigvård och barnavård att det blir lättare att komma åt Resandefolket.
Omhändertagande av barn
Från 1920 och framåt var det minst en kvarts miljon barn som togs från sina familjer och placerades i fosterhem eller på barnhem. Förutom att barnen traumatiseras av att skiljas från sina föräldrar far de mycket illa av den vanvård och systematiska misshandel de i många fall utsattes för i familjehem eller på institutioner.
Hur många av de omhändertagna barnen som tillhörde Resandefolket finns inga siffror på men det finns många Resande som kan berätta om sina upplevelser. En av dem är Kurt Magnusson som föddes in i en Resandefamilj på 40-talet. När han var fyra år hämtades han av polis och skickades till barnhemmet Vidkärr.
“1948 skickades jag till barnhemmet i Vidkärr, jag var fyra år gammal. Omhändertagandet skedde i min moster Huldas hem och var en skräckupplevelse för alla som var med. Det rusade in fem, sex poliser. De bröt omkull min far och satte handbojor på honom. Två barnavårdskärringar sliter mig ur famnen på min mor. Den ena tar mig och rusade ut i en väntande polisbil, för transport till Vidkärrs barnhem.”
Vidkärrs barnhem drevs mellan åren 1935 och 1976. Flera barn som placerades där av barnavårdsnämnden i Göteborg har berättat om misshandel, sexuella övergrepp, kränkningar och vanvård.
De omhändertagna barnen och deras familjer utsattes för en tragedi som aldrig går att reparera. Resandefamiljer slås sönder och barnen bokstavligen slits ur sina föräldrars armar. De skulle omprogrammeras för att i samhällets ögon bli dugliga medborgare och inte växa upp med en identitet som Resande.
I början av 2000-talet uppmärksammades den vanvård som fosterbarn och barnhemsbarn utsattes för och de lovades upprättelse och ersättning från staten. Nämnden konstaterar att de som ansöker om ersättning har varit utsatta för vanvård, men bara 46 procent ansågs ha varit utsatta för så allvarlig vanvård att de kunde få någon ersättning. Det som var tänkt att vara en upprättelse blev i stället så att många än en gång kände sig svikna av samhället
Än idag finns det de som menar att minoriteters barn i högre utsträckning omhändertas än majoritetsvenskarnas barn. Socialtjänsten saknar kunskap om minoriteters identitet och kultur.
1944
Registrering av “tattare” under 2: a världskriget.
Socialstyrelsens utredningsbyrå skickar ut ett frågeformulär till alla polisdistrikt. Syftet är att registrera Resandefolket deras antal och levnadsförhållanden.
Genom brev den 25 september 1942 anbefallde Kungl. Maj:t Socialstyrelsen att verkställa inventering av de tattare och zigenare, som finnas inom riket.
Beslut om denna inventering hade föranletts av vissa framställningar till Kungl. Maj:t om de sociala problem som de så kallade tattarna givit upphov till på en del orter på grund av sitt levnadssätt och olägenheterna därav för den övriga befolkningen.
1944
Porajamos 2: a världskriget.
Hundratusentals Resande/Romer mördades av nazisterna under 2: a världskriget. Till Sverige kunde de inte fly, och inte någon annanstans heller. De var rätts- och skyddslösa. Mellan 1914 och 1954 hade Sverige ett generellt invand- rings- och vistelseförbud för romer.
Sveriges regering avvisade med hänvisning till lagen samtliga Romska flyktingar Därmed fick de i praktiken sin dödsdom. De greps av tyskarna och tvingades i väg till olika läger där de internerades eller mördades.
1948
Jönköpingskravallerna.
I centrala Jönköping, på öster, ägde de värsta raskravallerna rum i svensk historia då medlemmar av Resandefolket misshandlades av en stor folkmassa som hade samlats för att beskåda ”tattarna” under ett antal dagar åkte personer beväpnade med basebollträ runt på ett lastbilsflak och misshandlade, skrämde och förödmjukade Resandefolk. Då polisen efter lång tid ingrep hade ett stort antal personer skadats.
1971
Första romska världskongressen, medborgarrättsrörelse.
Romernas internationella dag den 8 april firas till minne av den första Romska världskongressen som hölls i London den 7–12 april år 1971.
1982
Den Romska förintelsen – Porajmos erkänns av Tyskland.
1982 erkände Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt att den Romska minoriteten jämte judarna var de rasmässigt definierade grupper som Förintelsen hade fokus på.1989 uttalade FN sig och slog fast att den Romska minoriteten förintats under andra världskriget baserat på sin etniska tillhörighet.
Porajmos, den Romska förintelsen
Porajmos eller den Romska förintelsen var länge något som det inte pratades om, inte i Sverige eller något annat land. Inte förrän 1982 erkände Tyskland den Romska förintelsen. Romerna fick inte ta del av den ersättning som Tyskland betalade till förintelsens offer.
Det är osäkert hur många som dödades i de nazistiska koncentrationslägren men siffran som nämns är 700 000 kanske uppemot en miljon offer. Det var inte bara de tyska Romerna som drabbades, nazisterna skickade Romer från alla ockuperade länder till slavarbete i koncentrationslägren där de utsattes för medicinska experiment och för att avrättas.
I vissa länder utrotades Romerna helt, i Kroatien. Nederländerna och Estland, är några av de länder där folkgruppen försvann, nästan helt.
2000
De nationella minoriteterna erkänns i Sverige.
År 2000 erkänns och bekräftas minoriteten Romer och att minoriteten består av fem grupper, Resandefolket, svenska Romer, finska Romer, utomnordiska Romer och nyanlända Romer.
2013
Avslöjas Skånepolisens register av tidningen Dagens Nyheter.
Polisen i Skåne hade kartlagt över 4 600 Resande och Romer. I registret fanns inga anteckningar om att personerna var misstänkta för brott. Polisen hade noterat personernas namn, personnummer och deras släktförhållanden samt uppgifter på cirka 1 000 barn. Registret innehöll dessutom uppgifter om personer som var döda – en del av dem var födda på 1800-talet. Reaktionerna på kartläggningen blev mycket starka och registret har kallats en stor rättsskandal.
2014
Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.
Boken innehåller arkivmaterial, forskarrapporter och intervjuer med Resandefolket och Romer. Trots sitt goda syfte innehåller den ändå felaktigheter.
2015
EU beslutar att införa en minnesdag den 2 augusti till minne för Porajmos
Natten mellan 2 och 3 augusti 1944 avrättades omkring 3000 romska fångar i det nazityska koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Den andra augusti högtidlighålls varje år minnesdagen för Förintelsen på romer på många håll runt om i världen. Dagen är också officiell minnesdag i EU sedan 2015. Det är en viktig del av romers kamp för upprättelse och erkännande sedan andra världskrigets slut.
2016
Kommissionen mot antiziganism tillsattes av regeringen
Deras uppdrag var att komplettera och förstärka samhällets insatser mot antiziganism. Kommissionen mot antiziganism tillsattes av regeringen 2014 anslutning till vitboken. Kommissionen arbeta fram ett förlag, som lades fram 2016, om att det skulle bildas en ny Romsk myndighet. Myndigheten för Romska frågor skulle ha ett nationellt ansvar för att främja arbetet med mänskliga rättigheter för den nationella myndigheten Romer.
2014–2019
Soraya Post ledamot i EU-parlamentet
Soraya Post valdes in i Europaparlamentet 2014. En av hennes hjärtefrågor var att förbättra Romernas situation i EU. Hon anser att EU först och främst måste erkänna Romernas historia genom att tillsätta en sanningskommission för att utreda förtrycket mot Romer. Kommissionen bör även belysa nazisternas utrotning av Romer som hon anser glömts bort helt.
2020
Remembrance React
75 år efter att andra världskriget tog slut och Auschwitz-Birkenau befriades.
År 2020 var det också 20 år sedan det första internationella forumet om Förintelsen i Stockholm hölls och man inrättande International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Det var under det forumet som den indiska delegationen gav bort sju av sina femton minuters anförande, till en av de närvarande Romerna som fick berätta om den Romska förintelsen. Tanken med Remembrance React var att sprida kunskap och stärka forskningen kring antisemitism och antiziganism, men Romerna hade mycket liten representation för att göra sin röst hörd på lika villkor.
2023
Sveriges tar över ordförandeskap i IHR, deras uppdrag är att arbeta med minnet av förintelse
Historia handlar inte bara om det som hänt utan också om vad man vill dölja och vad man vill lyfta fram. Den som skriver historia väljer själv hur en händelse beskrivs. Historieskrivaren beskriver historia ur sitt eget perspektiv och bestämmer vem som är ond eller god, ren eller smutsig, ärlig eller oärlig. Det här är våra nedslag i Resande och Romers i Sverige och Europa.
Resande och Romer i Sverige lever både i nutiden och i historien. I berättelsen finns övergrepp och ett utanförskap där majoritetssamhället och de som haft makt på många sätt brustit och inte velat ta ansvar. Men det är också en berättelse om stark gemenskap inom gruppen där släktbanden är viktiga. Det finns även berättelser om vänskap, gemenskap och vi fortsätter att hela tiden att skriva vår historia.
Hämtat ur Resandefolkets berättelser – Vorsnos Manusch, en antologi och metodbok som getts ut av förlag DIKKO
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
