Statistiskt sett är jag sverigefinne. Den svenska statens definition är att du ska minst ha en mor eller farförälder för att kunna identifiera dig som en sverigefinne. SCB räknar visserligen inte de som, likt mig, har en mor- eller farförälder med rötter i Finland. I andra sammanhang räknas jag med, som när Sveriges radio finska publicerar statistik.
Vad innebär det då att återta ett språk som man utifrån vissa kriterier anses ha rätt till men som man inte vuxit upp med?
Jag frågar mig detta eftersom jag försökt leta efter berättelser om att förlora ett språk utifrån någon med en liknande situation som mig. I familjen var det mormor som talade finska. Hon lärde aldrig min morbror eller mamma språket. Det har inte förts vidare till mig, mina syskon eller kusiner.
Det mesta som jag kommit över genom åren handlar om personer som vuxit upp med föräldrar som haft ett annat modersmål än svenska. De beskriver hur de till en början lärde sig sin förälders eller föräldrars språk för att under tonåren göra revolt och prata majoritetssamhällets språk. När de senare blivit vuxna känner de en sorg över att inte behållit modersmålet och försöker att reparera relationen till sina föräldrar och språket på samma gång.
På sätt och vis kan jag inte komma ifrån att historien om det finska språkets status i Sverige. Samhällets institutioner och den juridiska förhållandena har förändrats sedan min mormor kom till Sverige 1950. Men det har oftast skett när det varit omöjligt för min mamma och morbror att tillägna det sig via den svenska skolan.
Under 1970-talets början inleddes med modersmålsundervisning på prov i vissa delar av Sverige. 1975 blev det formellt en möjlighet i hela landet. Under 1980-talet försvann mycket av modersmålsundervisningen på finska runtom i landet. Exakt varför vet jag inte men det är inte poängen.
När jag själv började i skolan 1995 var inte sverigefinnar erkända som en nationell minoritet. Det finska språket var inte heller levande i hemmet. Så möjligheten att kunna lära mig finska hade varit lika med noll oavsett vad jag definierat mig som. När sverigefinnar blev en nationell minoritet 2000 var det bara några få kommuner i norra Sverige som blev förvaltningsområden. Först 2009 blev det en möjlighet för andra kommuner att ansöka om att vara förvaltningsområden.
Jag hade redan gått ut gymnasiet 2007. Jag började inte identifiera mig som sverigefinne förrän början av 2010-talet. Då var det redan försent att försöka återta det finska språket via svenska skolan eller gymnasiet. Häromåret utökades rätten att läsa finska språket i gymnasiet.
Det är positivt att saker och ting går framåt. Men min erfarenhet säger att det ändå missat och ännu missar en hel del sverigefinnar därute. Jag tror inte att jag är ensam om att ha denna erfarenhet. Ändå verkar den saknas i diskussionen om språkliga rättigheter i det förflutna, samtiden och framtiden.
För kanske två år sedan laddade jag ner appen duolingo. Den har en kurs i finska. Men det räcker inte riktigt. Jag försöker att följa finskspråkiga medier som produceras i Sverige. Därför är det tråkigt att se de nedskärningar som pågår inom public service. Hösten 2023 bestämde jag mig för att göra det till rutin att lyssna på Popula regelbundet. Sen nåddes jag av nyheten att programmet skulle läggas ner.
Ett radioprogram som Popula, där man blandade finska och svenska, var som en möjlig väg in till att våga lära mig finska i en takt som fungerar för mig. Visst kan jag lyssna på program som enbart talar finska men det blir lätt att jag lyssnar med halvt öra eftersom jag inte vet vad diskussionen handlar om.
Så här sitter jag och måste tänka om mina planer att lära mig finska. Jag tror inte att alla förstår vilken tröskel det är att komma över när man inte vuxit upp med språket. En del kanske inte känner att de har en tröskel men jag känner det definitivt.
Och nu har tröskeln blivit högre på grund av nedskärningar i public service.
Jag antar att vissa av oss får försöka återta språket med en hel del motvind. Den kommer dels från oss själva och vår osäkerhet kring språket. Dels kommer den också från majoritetssamhället.
Så vad innebär det då att förlora ett språk om man inte vuxit upp med det? Kan jag ens påstå att jag förlorat ett språk som jag har rätt till men aldrig lärt mig? Och vad innebär det då att revitalisera och återta ett språk?
Det är frågor jag inte har svar på just nu. Vad jag däremot kan säga är att det finns många berättelser där ute om att förhålla sig till det finska språket som sverigefinne som kanske påminner om vad jag beskrivit här. Dessa berättelser måste också få utrymme i diskussionen och forskningen. Då kanske fler skulle våga att återta språket och känna sig välkomna i den sverigefinska gemenskapen.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
