Allt fler upplysningsföretag gör snedvriden tolkning av offentlighetsprincipen och sprider vår personliga data mot vår vilja på internet. Vi kan inte plocka bort personuppgifterna och vår ilska stiger. Ett klokt sätt att hantera saken är att vända negativa tankemönster till positiva sociala beteendemönster.
Ett överväldigande raseri svämmade över mig när jag av en slump upptäckte att min privata data var offentligt publicerad på nätet. Det är upplysningssidor som Mr.Koll, Checkbiz, Lexbase, Ratsit, Birthday, Biluppgifter och Eniro som sprider och offentliggör privatpersoners data.
Jag skrev först ett mejl till Mr.Koll:
”Ni har publicerat en massa information om mig, mitt personnummer och min adress. Inte bara det utan ni skrev var exakt min bostad ligger, vilken trappa, vilken våning och var dörren till min lägenhet ligger. Det förklarar varför det kommer främlingar med och utan namnbrickor på halsen för att knacka på min dörr. Ni har skrivit: ”Hon bor i en lägenhet tillsammans med R (dottern), och att R ”bestämde sig för 1 år sedan att flytta in till Rachelle, som redan hade bott här i 7 veckor”. Först stämmer inte er information och sedan, vem fick ni denna information ifrån? Är det kanske bara ren fantasi?
Har ni intervjuat R. (dottern)? Har hon eller jag gett er vårt medgivande om att ni ska publicera allt det här om oss?
Det ni gör är kränkande och jag begär svar på följande frågor:
Representerar ni en offentlig myndighet? Har ni ett statligt tillstånd om att ni får publicera personlig information om privatpersoner? Ni säljer upplysningstjänster och levererar data som ni skriver på er webbplats. Vem får ni intäkterna från? Till vem säljer ni och vem betalar?
Vet polisen att ni guidar brottslingar till ensamboende personer genom att ange detaljerad adressbeskrivning så här: ”Entrédörren är fem trappor upp och den 7:e från vänster”?
”Vad tycker polisen om det? Känner ni till EU:s personuppgiftslag- GDPR?
Jag begär svar på mina frågor innan jag vänder mig till polisen”.
Nusvar.se, alltså ägaren av upplysningstjänsten Mr.Koll svarade på mitt mejl och på vissa frågor:
”Vi får många frågor som handlar om publicerade uppgifter i vår upplysningstjänst. Tjänsten publicerar sådana uppgifter som är offentliga handlingar och därmed tillgängliga för alla via den svenska offentlighetsprincipen. Vi publicerar sådana uppgifter som är offentliga handlingar och därmed tillgängliga för alla”.
Jag svarade: hurdå offentlig och allmäntillgänglig som allmänheten och massmedierna ska ha insyn i?
Våra privata uppgifter är inte offentliga handlingar. Vd är annars meningen med dataskyddsförordningen GDPR?
När GDPR trädde i kraft för två år sedan strömmade mejl från alla håll, nätbolag, fysiska bolag, organisationer och myndigheter, in i våra e-postinkorgar med sådana uppmaningar om att godkänna hantering av våra personuppgifter. De ville, i lagens namn, säga att de bryr sig om oss och vår sekretess, så varför gör inte ni detsamma?
Nusvar.se, ägaren av upplysningstjänsten Mr.Koll svarade:
”Personnummer är en del av Skatteverkets folkbokföringsdatabas och därmed en offentlig handling. Privatpersonerna kan inte radera sina uppgifter ur Mr. Koll för företaget har rätten till det. Vi har unik rätt till att publicera privatpersonernas uppgifter utan att dessa gett sitt medgivande. Vi har ett utgivningsbevis som Myndigheten för press, radio och tv har meddelat till oss”.
Det här låter korkat! Jag förstår inte varför er verksamhet ska vara laglig och vad den har med offentlighetsprincipen att göra.
Offentlighetsprincipen gäller som sagt offentliga profiler av företag och myndigheter, INTE för privatpersoner. Ni jämställer er med medier som måste ha fri tillgång till känsliga data som är yttrandefrihetoffentliga, och ni utnyttjar utgivningsbeviset för att sprida uppgifter om privatpersoner och− i lagens namn− gör ni intrång på dessas privata liv. Syftet med GDPR är ju att skydda personuppgifter från intrång av internetföretag och tredje part så att dessa inte samlar, sprider och hanterar våra personuppgifter. Det är precis vad ni gör.
Att ni genom Skatteverket får tillgång till och publicerar personuppgifter gör att ni utsätter dessa för kriminella gäng och ID-kapare.
Även när ni offentliggör känsliga uppgifter i samband med rättsprocesser och fällande domar för privatpersoner, som eventuellt har någon anmärkning i brottsregistret, så svartlistar ni dessa och istället för att stoppa fördomar och diskriminering, medverkar ni till diskriminering. Det förhindrar personer från att gå vidare i livet, utvecklas och bli arbetande positiv medborgare. Men nej, ni vill väcka misstankar som gör att eventuella rekryterare väljer bort personerna oavsett om de är oskyldiga, oavsett om har begått stora eller små brott. Ni snokar i och publicerar information om privatpersoner och placerar dem under kategorin kriminella, och lägger människor som har begått små brott i samma korg som sådana som begått mord, pedofili och grovt svindleri. Varför svartmåla min arbetschef som vilken brottslig som helst? För rattfylleri, fortkörning på motorväg eller bråk?
Ni är inkräktare som använder eventuella luckor i dataskyddsgrundlagen för att göra den tandlös och därför måste staten sätta stopp för er verksamhet. Det är annars skrattretande att staten, å ena sidan vill skydda vår data, å andra sidan omber er att göra intrång på vår data. Ordspråket: ”Ju längre man lever desto mer ser man” stämmer väl här. Företag som lever på vår säkerhet lever ofta på att kränka vår säkerhet.
Att tänka omvänt sätt
Spridning av privatpersoners personliga data i Sverige via internet är en verklighet i vilken cirka tio miljoner människor, mot sin vilja, ingår.
Med tanke på att man ensam inte kan ändra på den, att ingen förutom staten kan göra något åt den, så är det bara att ge upp. Med den uppgivelse har jag bemödat mig att acceptera verkligheten som den är och mödosamt beslutat mig för att vända på saker och se dessa från en annan synvinkel istället för att förbittras i onödan.
Ilskan har tynat och en rolig tanke tagit över.
Tänk om jag hemma hos spionsajternas sökt namn på personer jag känner för att återta kontakten med dem. Låt mig börjar med en före detta arbetschef. Jag söker på hans namn och skrattar högt ett ord står skrivet i rött: ”DÖMD”. Inte sant! Min före detta arbetschef är åtalad, och för vilket brott? Har han fäktats på krog med någon redlös fullpackad tjuvunge? Eller har han kanske överskridit hastighetsgränsen på en motorväg?
Jag kunde mot nittionio kronor be spionherrarna om en kopia av chefens brottsregister för att se vilket ”brott” han begått, på så vis kunde jag tillfredsställa min nyfiket istället för att grubbla över saken. Men det gjorde jag inte. Jag vet väl att chefen var en bra arbetsgivare och en god människa. Jag söker namn på en filmskapare och sedan på en manusförfattare. Till min förvåning, står bådas namn märkta i rött ”dömd”.
Jag söker igen på mitt eget namn och ler: ”Hon bor i en lägenhet. Tyvärr vet vi inte hur stor den är”. Där var det en miss. Spionherrarna räknade också min tomt. Till min förvåning visade det sig att jag, som egentligen bor på en 39 kvadratmeters tvåa, har en tomt på hela10 320 kvadratmeter. På ”min tomt” bor en agent för konstnärer och författare. Jag plockar upp agentens telefonnummer och ringer upp för att fråga om en tjänst.
Mr.Koll och Mr.Eniro skriver också: ”Hon fyller år om 214 dagar, hon har levt 21 635 dagar”. Jag skrattar ännu mer. Jag har aldrig tänkt att räkna ut dagarna sedan jag var född och aldrig fått reda på vilken dag. Mor själv, även hon som biologisk, inte surrogatmodern, visste inte heller. När jag frågade henne: Vet du mor vilken dag du födde mig? Kunde hon inte svara på frågan. Nu vet jag tack vare spionherrarna att det var en måndag.
Tänk hur lätt det är att bli en spionherre. Man betalar trehundra kronor till Myndigheten för press, radio och tv och då får man ett utgivningsbevis med fullmakt över rikets hela tiomiljoner människors personliga data. Vi behöver emellertid inte betala. Vi borde skatta oss lyckliga som så här frikostigt har tillgång till en informationsskatt medan spionherrarna betalar avgiften och sliter hårt för att fixa jobbet. Det är ett positivt sätt att tänka på och man får det roliga på köpet.
Tack vare spionherrarna får vi färdigberäknade livsdagar, antal grannar, kvarterens medelsnittliga inkomst, vilka som bor på privatägda tomter och villor och vilka som bor i eländig hyresrätt, vilka som äger lyxbil och vilka som äger skrotbil.
Att veta vilka grannar man delar hus med är mycket viktigt i ett land där grannar inte är särskilt förtjusta i social interaktion IRL. Det är inte så illa att veta vilka grannar man bor med i samma hyreshus och på samma våning. Jag menar självklart inte vissa tråkmånsar som går förbi i husingången eller i trapphuset utan att hälsa. Jag menar dem med sådana ansikten som är beredda att säga hej.
Nu vet jag att innanför dörr sex på sjätte våningen av vårt hus bor en J. Shahzada Khan som en dag i somras spydde ner på min balkong då han var packad med alkohol. Spionerna berättar inte vart Shahzada kommer ifrån men spionherren Facebook fullgör ju uppgiften. När man söker på namnet J. Shahzada Khan kan man se ett foto med anteckningar på urdu, pashto eller dari. Jag antar det i alla fall. Jag antar det i alla fall. Jag ser hur han på Facebook publicerat något om koranen och vet att det landet han kommer ifrån förbjuder alkoholkonsumtion. Nu förstår jag varför ungar från Shahzadas- länder tokdricker.
Tack vare spionherrana vet jag nu att grannen innanför andra dörren intill min lägenhet heter Fernando. Hans flickvän heter Nayara och det var hennes hund som en dag i somras plötsligt hoppade på mig när jag stod intill balkongstödet i lugn och ro och precis hade börjat mumsa på mitt morgonkaffe. Hunden fick mig att tappa greppet om kaffemuggen så den föll rakt ner på balkongen nedanför.
Tack vare spionherrarna kan man ta reda på vilka personer man delar arbetskontor och fritidsklubb med. Yvonne-Ana (P) till exempel bor med killen (R) på en trettiofem kvadratmeters lägenhet i Södermalm. Ändå åker hon långt till klubbkvällar. Gigi från klubben bor i Sollentuna men gör en pendeltågsresa på fyrtio minuter för att träffa sina franska vänner på Café Fåtöljen på Mariatorget. Hon bodde i Solna innan hon flyttade till sin etta på Sollentuna. Egentligen är det inte hon som står på hyreskontraktet utan hennes Fredrick som bor där tillsammans med henne. Vissa namn på föreningsmedlemmar förekommer i rättsliga mål. Dock vet vi inte om det handlar om oskyldiga vittnesmål, tvister, stämningar eller riktiga brott.
Internet spionerna har en stor förtjänst för oss ensamma vargar: att emotta en ödmjuk uppmaning till att bryta vår isolering. Många i huset där jag bor är lika ensamma som jag. Så varför tar vi inte första steget mot ett trevligare grannskap?
Vi passerar varandra hur många gånger som helst om dagen men säger aldrig hej till varandra. Vi luktar på varandras maträtter utan att lyckas gissa rätt på vad grannen tillagar. Vi är nyfikna på varandra och önskar veta mer om varandra men vågar aldrig knacka på varandras dörrar för att säga hej, kanske bjuda på något gott eller varför inte dela med sig av en tanke för dagen?
Tack vare spionerna vet jag nu att en brasiliansktalande kvinnan som med sitt sjuåriga barn bor två meter bort från min dörr, heter J. Hernandez. Jag ser henne stå på balkongen och hejar på henne. Hon svarar. Nästa dag går jag med hemlagade kakor till hennes barn och säger: hej. Skulle vi tillsammans kunna laga chili hett Moqueca de Camarâo någon gång nästa vecka? Hon skrattar och vi sätter igång med att planera något som vi för första gång kommer att göra tillsammans.
Soumayia R.Aljundi
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
