Tisdag klockan 11. En svensk kulturkanon ska lanseras. Kulturminister Parisa Liljestrand och ordförande för kommittén tar plats vid podiet i Gustavianum i Uppsala framför fyllda stolar med journalister. Kulturministern inleder med ett anförande om denna kulturkanon. Inte helt oväntat tar hon upp debatten om utredningen.
Kulturministern anser att debatten varit livlig, rolig och ”kanske också ärligt talat rätt knäpp”. Hon anser att många försökt att få kulturkanon till någonting som det inte är: ett auktoritärt projekt, säga vad som är svenskt och inte, som ett sätt att strypa det fria ordet och ett steg mot ett totalitärt statsskick. Kulturministern menar att det är fel och att vad kanon-projektets avsikter och intentioner det tillskrivits ”aldrig har funnits någon annanstans än möjligen i kritikernas fantasi”.
Denna svepande behandling av kritik som finns om kulturkanon är inte direkt ny. Jag har skrivit om hur relevant kritik avfärdats på lite olika sätt, både på ledarsidor, interpellationsdebatter och nu senast i Lars Trägårdhs medverkan i SVT:s intervjuprogram 30 minuter. Det verkar vara svårt att svara på varför man inte tar nationella minoriteters medverkan, i enlighet med direktivet, på större allvar. Eller varför kommitténs ordförande anser att nationella minoriteter är vansinne. Sådant finns inte i fantasin utan rakt framför ögonen på alla.
När det ser ut så räcker det inte med att påstå att kritiker verkar ensamma i sina ”mardrömmar”. Kulturministern säger att hon ”har varit ute och haft förmånen att prata om kanon i tre år nu, och det har varit helt fantastiskt att se det gensvar som kommitténs arbete har väckt ute bland medborgarna”. Jaha, kul för dig. Kul att någon har ett gott utbyte av det hela. Men det gör ju inte kritik som faktiskt finns om kulturkanon mindre relevant.
Under tiden kan man fråga sig hur den sittande regeringen ska kunna använda sig av denna kulturkanon. Kulturministern säger i sitt inledande anförande att syftet med kanon är att tillgängliggöra svensk kultur för fler. Jag funderar på hur det ska bli möjligt när den regering som kulturministern är del av valt att dra undan mattan för hela folkbildningen i Sverige. Folkhögskolor och studieförbund går på knäna och behöver räkna med ännu mer nedskärningar framöver.
För att vi ska kunna skapa gemensamma referensramar behövs det rimligtvis gemensamma mötesplatser. Dessa platser försvinner och det enda som står till buds är alternativen i den digitala världen. Men innebär det att vi faktiskt möts? Det kan ju diskuteras, men jag tror att det som behövs i folkbildning är att man ger pengar till folkbildning. Annars är det bara tomma ord.
I själva kanon finns inte många exempel på vad som är svenskt. Exempelvis är maträtter inte en del av kanon. Mat är något man väldigt lätt kan samlas kring. Det är ett sätt att lära ut hur saker och ting förändras i ett land. Det är inte det bästa sättet att lära ut historia och gemensamma referensramar men de flesta är öppna för att pröva maträtter.
Nationella minoriteter syns inte heller till. Eller jo, samer, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar återfinns i utredningen men begreppet ”nationella minoriteter” återfinns inte. Det här är ju vad som kritiken från nationella minoriteter handlade om i första hand. Nationella minoriteter räknas ju som en del av det svenska kulturarvet. Uppenbarligen är det bara när det passar sig.
Vad finns då? Jo, expertgrupperna har tagit med Marstrands synagoga, böckerna om Katitzi och Lappkodicillen. Tornedalingar och sverigefinnar lyser också med sin frånvaro, såvida man inte ser till kapitlet om ”folkets kanon” som sätter in oss under samma kategori. Avsnittet inleds med att finska journalister visat intresse för svensk kulturkanon: ”Man var nyfiken på om Finland på något sätt
skulle inkluderas i en kulturkanon för Sverige.” Och visst finns det massor under den avdelningen men det återfinns inte i expertkommitténs lista.
Kulturministern säger mot slutet av sitt anförande att hon är övertygad om att vi behöver pratar mer om ”gemensamma referensramar”, om hur man kan göra bildningsresor, och hur fler ska få tillgång till det kulturella kapitalet, ”till och med dem som inte har fått med sig det i dopgåva”.
Jag förstår inte riktigt det sista. Vaddå dopgåva? Tror hon att vi alla är likadana bara för att vi blir döpta i svenska kyrkan? Visst, man kan ju tro eller hoppas det, men människor förändras med tiden. Jag har definitivt inte samma smak i kultur och litteratur som mina föräldrar. Det är nog väldigt få som har det.
Ja vi kan ju fundera på dessa gemensamma referensramar. I en tid där alla har en egen dator, egen smartphone, egen TV där våra urval hanteras av personifierade algoritmer är det ett självklart initiativ att prata om gemensamma referensramar. Vi är ju långt borta från den tiden då det bara fanns två tv-kanaler.
Likaså är vi långt borta från ett samhälle där fler hade tillgång till folkbildning. Vi är långt borta från när alla fick gå i en skola som inte handlade om vinst utan om lärande. Med denna kulturkanon kommer vi inte tillbaka till allt det där.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
