Magasin DIKKO utlyste en skrivartävling för dig som tycker om att skriva. Skrivartävlingen är planerad att vara återkommande varje vår. Novelljuryn bestod av Jack Rosell, Johanna Olsson, Linda Lundqvist, Lillemor Holmlund och Britt-Inger Hedström Lundqvist.
På fjärde plats kom Thomas Karlsson med Händelser i livet
Henke ligger på sin brits och funderar över sina val i livet. Varför hade det blivit så här? Vad hade gått snett. Den ständiga oron i kroppen som gjort skolgången till en enda stor plåga. Han bråkade med alla i sin frustration över att själv inte vara vän med sitt inre och gav oftast efter för sina impulser. Han fick sitta själv ensam i ett rum på skolan för att han inte skulle störa de andra eleverna. Inget hjälpte, koncentrationen svek och med ett nödrop kom han in på gymnasiet. Men nu orkade han inte mer och hoppade av. Nu följde en våg av mindre förseelser och han sökte sig till till kompisar som inte ställde några krav. Han tänker på hur det till sist slutade.
Henke och Alex är hemma i deras gemensamma bostad. Det är en nedsliten liten etta som ser ut som om den inte blivit städad på de närmsta månaderna. Tidningar ligger utspridda över hela lägenheten gamla förpackningar av pizza och kinamat täcker nästan hela golvet och lukten av gammal öl från de de många burkar som ligger lite här och var är kväljande. Men det är inget som de bryr sig om. De är upptagna med en skiss som ligger framför dom på det nedslitna soffbordet. De är nerviga och framför allt Henke som darrar på rösten när han frågar Alex.
– Ska vi verkligen göra detta? Ska vi inte bara skita i allt? Det fixar sig säkert på något annat vis.
– Nu gör vi som vi sagt! Säger Alex korthugget.
Ute är det en kall och mörk vinterkväll och snön bara vräker ner från himlen och lägger sig som ett tjockt vitt lager på den nerkylda asfalten. Henke och hans polare Alex har precis gått ut för att tända varsin cigarett. De vet båda två precis vart denna kväll skall ta dem. De har planerat detta i månader, och snart ska det äntligen ske. Allt är glasklart och noga planerat och deras flyktbil står parkerad och körklar en bit längre ner på gatan. Deras väska är packad och innehåller två svarta ansiktsmasker, två par svarta skinnhandskar och en pistol av modell Glock 17.
De börjar sakta men säkert vandra emot den kiosk de valt ut. I kiosken arbetar personalen ännu lyckligt ovetandes om att de snart skall bli rånade. Det bor bara runt fyratusen personer i denna lilla by. Rån och annan kriminalitet förekommer väldigt sällan här omkring. En stor del av invånarna som bor här är gamla och pensionerade medans de flesta yngre har lämnat och flyttat ut. Så är det något brott som begås faller mistankarna genast på det fåtalet ungdomar som fortfarande bor kvar. Man förmodar, på goda grunder, att några av dem varit i farten.
De närmar sig kiosken nu. Den ligger bara strax runt hörnet. Henke öppnar väskan och tar ut handskarna och ansiktsmaskerna stoppar sedan pistolen i jackfickan.
– Här Alex, säger han med spänd och nervig röst, och sträcker med darrande händer fram sakerna till honom.
Alex tar emot grejerna och börjar genast ta dem på sig. Nu är det dags. Det är bara cirka tjugo meter mellan dem och deras mål. De börjar nu springa mot kiosken och Henke känner hur adrenalinet pumpas ut i hans kropp. Han drar fram pistolen och sliter upp dörren in till kiosken och skriker:
– Upp med händerna detta är ett rån! Försök inte ens att tänka tanken att larma, för då sätter jag en kula i dig! Vrålar Henke till mannen bakom disken.
Den äldre mannen, nästan helt skallig, som står bakom disken i kassan lyfter lydigt upp sina darrande händer. Henke kastar väskan till honom och befaller honom att fylla den med pengar och tobaksvaror. Med sin gamla och rynkiga men ändå snabba händer börjar han fylla väskan, först med sedlar sedan med cigarettpaket. Henke skriker flertal gånger till honom att skynda på och den gamla mannen rakar snabbt ner så mycket som får plats. När han är klar sliter Henke väskan ur hans händer men hör samtidigt ljudet av polissirener och skymtar precis en kvinna vid dörren bakom mannen.
– Henke! Den andra kassörskan måste ha larmat polisen och de är strax här! Vi måste dra! Skynda dig tiden rinner ut! Vrålar Alex.
Henke inser snabbt att det är dags att dra iväg och han springer kvickt mot utgången och sparkar upp den tunga ståldörren.
– Nej men vad fan! Det kan inte vara sant! Polisen blockerar vägen till vår flyktbil, ropar han till Alex.
Henke och Alex börjar springa för allt vad de är värda. De svänger in på en tvärgata som leder till ett litet bostadsområde och sedan vidare in mot en liten skogsdunge, i förhoppning att kunna gömma sig där. De sätter sig ner på en sten för att hämta andan, men vilan blir kort för en bit bakom sig skymtar de ett fladdrande ljus, troligen från en ficklampa och sedan hör deljudet av skällande hundar
– Ni två stanna! Om ni springer släpper jag hunden på er, ropar en polis efter dem.
Men såklart lyssnade de inte på ett ord av vad polismannen sa. De börjar springa för sina liv. Henke hör hur ljudet av den skrikande polismannen blir mer och mer avlägsen och han tänker att äntligen är de säkra. Han ser sig om och inser att Alex har hamnat långt efter och plötsligt hör han ett förfärligt gällt skrik. Det låter som Alex, han måste blivit biten av polishunden. Första frågan som slår honom är om han ska vända om och hjälpa eller bara fortsätta springa. Han väljer det lätta alternativet och fortsätter springa därifrån. Han springer och springer och till slut kommer han fram till deras lägenhet. Han sliter omedelbart upp dörren och rusar in i köket och gömmer väskan i ett av skåpen. Han sätter sig i soffan och lägger sina händer för ansiktet och börjar storgråta.
– Vad fan har jag gjort? Varför är jag så förbannat dum? Kvider han för sig själv.
– Nu är Alex haffad av polisen och blir säkert dömd till ett långt fängelsestraff, hulkar han, med gråten i halsen.
– Nu sitter jag här själv i min ensamhet och är osäker på vad som skall hända, fortsätter han snyftande.
Efter att ha suttit en stund och tankarna har farit runt i hans huvud, så bestämmer han sig för att gå till sängs och han somnar efter att ha legat vaken en bra stund ända tills tröttheten blir för stor och han faller till sömns.
Nästa dag vaknar han av en kraftig smäll och han flyger upp ur sängen iklädd endast sina kalsingar. Polisen har slagit in dörren och han hör en massa mumlande röster. Jag är fast nu tänker han, nu kommer de att ta mig. Han undrar bara hur de visste var de bodde, men säkert har Alex berättat allt för dem. I samma stund får han en knuff i ryggen och faller pladask till golvet.
– Händerna på ryggen! Ryter polismannen till Henke
Henke gör som han blir tillsagd och sedan för de honom ner för trapporna och ut genom ytterdörren. Utanför står det två polisbilar och polismannen för honom till baksätet på en av dem och ber honom kliva in.
– Var har du gömt pengarna? Spela inte dum. Gör som jag säger så blir det enklare för oss båda, säger polismannen.
– Jag vet inte vad du pratar om! Vilka pengar? Svarar Henke.
– Ja då blir det den svåra vägen då, säger polismannen bistert. Din polare Alex har redan berättat allt för oss, så du behöver inte sitta och ljuga, fortsätter han argt och smäller igen dörren. Polismannen går runt till förarsidan sätter sig och säger:
– Du har rätt förbli tyst. Det du säger kan komma att användas mot dig i en domstol. Du har rätt att få ett juridiskt ombud och att densamma närvarar vid förhör. Om du inte har råd att betala, tilldelas du ett ombud på statens bekostnad. Pladdrar polismannen rutinmässigt på.
Henrik lägger ifrån sig pennan gnuggar sig i ögonen och tittar upp från bordet och skrivblocket. Han är trött och måste göra en paus i sitt skrivande. Han är svart under ögonen av brist på sömn och med trötta ögon kastar han en blick ut genom det gallerförsedda fönstret som vetter ut mot rastgården.Han lutar sig bakåt på sin pinnstol sluter ögonen och funderar på hur han skall formulera de fortsatta händelserna på sin berättelse. Men snart glider tankarna över på vad som hänt efter han åkt fast och blivit dömd till flera års fängslig förvaring Ganska snart hade läkare bedömt att han han hade ADHD och han blev satt under behandling. På anstalten i Haparanda har han börjat läsa in gymnasiet i Matte, Svenska och andra ämnen. Berättelsen som han skrivit ner är en läxuppgift som han skulle lämna in senare under veckan. Allt som förut verkat oöverkomligt verkade nu möjligt bara han kunde komma ifrån detta trista ställe. Ensam och inlåst i sin cell. Visst var det ändå jobbigt och psykiskt på frestande men till slut gick det ändå hyfsat bra. Och till slut kommer dagen då han avtjänat sitt straff och friheten kommer åter.
Nu hoppas han på avslutande studier och på anstalten i Haparanda har han bland annat fått viss yrkesutbildning och hoppas därmed kunna få ett jobb inom det yrket.
Nu flera år senare när han tänker tillbaks på det som hänt kan han inte förstå att han verkligen var med om ett rån och utsatte människor för skräckupplevelser och hot. Ångesten över detta följer honom fortfarande men livet går vidare och nu vill han bara leva ett vanligt liv.
Thomas Karlsson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
