En vän skrev en gång en reflektion över att många av oss (sverigefinnar, finnar) har erfarenheten av att sitta med äldre släktingar i bastun. Det är inte saken i sig som är värd att anmärka, utan de, på ett eller annat vis, sargade kropparna. Morfars tå som fattades, farfars brors ärr på axeln. Och så tystnaden. Så länge jag kan minnas har det outtalade lagt en tung slöja över tillvaron. Något stämmer inte, något skaver. Efter 40 år i livet fick jag en del av svaret.
Mot slutet av 1917 blev Finland självständigt efter att ha koloniserats, först av Sverige sen av Ryssland. Det självständiga Finland hade kunnat bli det första demokratiskt valda socialistiska landet i världen. Det kunde inte den borgerliga minoriteten acceptera. Istället bröt ett inbördeskrig ut i januari 1918. Båda sidorna, den röda- arbetarna och den vita- borgare gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser. Stödda av bland annat Tyskland besegrade den vita sidan. I maj 1918 var kriget officiellt över. Efter det officiella krigsslutet internerades omkring 80 000 röda eller påstådda röda i koncentrationsläger (varav 4700 kvinnor och 1500 barn. 20 barn avrättades, den yngsta nio år. 104 barn dog av svält).
Min styvpappas morfar, Otto, var en av dem som satt i fånglägret Hennala. I fånglägren fortsatte avrättningarna, mellan 9000 och 10 000 röda avrättades, de flesta efter det officiella krigsslutet (det är svårt att fastslå exakta siffror, jag använder mig av de lägsta dokumenterade). Utöver dessa dog människor av svält och sjukdomar. En del efter att de äntligen hade fått komma hem, för sjuka och utsvultna för att överleva.
När jag talar om det här i Sverige är det sällan någon som känner till det. Inte ens människor med en masteraxamen i historia. Detta trots att svenska frivilliga i Svenska brigaden aktivt deltagit på den vita sidan. Men ett aktivt nedtystande har skett även i Finland. Ett omfattande trauma för efterlevande har varit att ingen ställdes till svars, trots upprepade försök från anhöriga att skipa rättvisa. Det officiella vita Finland bestämde sig för att hålla tyst, i stället för att erkänna att det skett massiva övertramp. Historien om Finland blev i stället segrarens berättelse, ett befrielsekrig som möjliggjorde framgångssagan – ett självständigt Finland.
Vad var det för land mina släktingar fick?
Efter inbördeskriget var Otto tvungen att byta namn vid flera tillfällen för att överhuvudtaget kunna få jobb. Fortfarande när 80-talet närmade sig satt han, 79-år gammal, i en stuga som inte höll värmen. Flera decennier efter klasskrigets slut var det förknippat med livsfara att delta i till exempel 1 maj demonstrationer. De vitas så kallade skyddskårer misshandlade och förföljde deltagare i arbetarrörelsens aktiviteter.
1929 bildades Lapuanliike – Lapporörelsen. En fascistisk rörelse inspirerad av Mussolini, som var missnöjd med regeringens påstådda slapphet gentemot överlevande röda. Lapporörelsen förföljde arbetare, misshandlade, dödade och tvångsskjutsade- och deporterade. Skjutsningarna gick ut på att människor som uppfattades som vänster skjutsades till en skog där de misshandlades. En del skjutsades över gränsen till Sovjetunionen.
Fortfarande under min mammas generation, födda på 40-talet, pågick omfattande, sanktionerad diskriminering av arbetare. Idrottsrörelsen var och är delad i arbetarnas idrottsförbund (TUL) och borgarnas (SVUL). Idrottare, flerfaldiga finska mästare i boxning och skidåkning, fick inte delta i OS för att de tillhörde arbetarnas idrottsförbund.
Det finns vissa beröringspunkter där jag ser att den fördröjda historien och/eller tystnaden går samman med många sverigefinska historier.
Forskare i Sverige, bland dem Anders och Gustaf Retzius, har varit besatta av rasbiologiska studier där människor skulle kategoriseras in i högre- och lägrestående raser. Dessa studier och deras efterföljare har utsatt Sveriges nationella minoriteter och ursprungsbefolkning för omfattande skallmätningar och andra förnedrande praktiker och övergrepp.
1873 reste Gustaf Retzius till Finland, där han och hans forskarteam både mätte skallar på levande människor och grävde upp skallar från kyrkogårdar. Dessa fördes sedan till Sverige där de fortfarande finns i Karolinska institutionens källare.
När Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor krävt att kvarlevorna ska återlämnas till sina ursprungsplatser har Karolinska institutet bemött detta med arrogans. Vi har fått höra att medarbetare på institutet inte är säkra på att den forskning som gjordes kring kvarlevorna var nånting att be om ursäkt för. Även i fråga om ifall Gustaf Retzius forskning var rasbiologi har medarbetare på institutionen hänvisat till att Retzius var entusiastisk över Kalevala och skrev om Elias Lönnroth. Det kan eventuellt vara intressant kuriosa i något annat sammanhang, men när vi talar om rasbiologi är det inte nödvändigt för mig att veta vilken litteratur gärningspersonen uppskattade.
Historien är fördröjd, den är nedtystad. Det pågår också en sorts förlöjligande av nationella minoriteter och ursprungsbefolkning som på ett eller annat sätt kräver tillbaka stulna kvarlevor eller föremål. Vår del eller vår uppfattning av historien tas inte på allvar.
Som resultat av den rasbiologiska historien har samtliga nationella minoriteter och ursprungsbefolkning också utsatts för förföljelser och tvångsassimilering. Våra språk har inte fått talas i svenska klassrum. På barnavårdscentraler har det framhållits att det är skadligt att lära barn fler än ett språk och är det nu ett språk som ska talas så är det svenska. Vi, vårt inre, har tystats. Och även om tystnaden är det tyst.
Om jag ska skriva något i samband med Finlands självständighetsdag, så måste det bli detta. Hur överhöghetens nedtystade och fördröjda historier drabbar. Idag kan jag sitta i bastun, med kroppsdelarna intakta och ändå känna att något skaver. Ärren kliar fast de inte syns. Det tror jag att tystnaden gör med oss. Och det finns ingen flagga som kan viftas intensivt nog, för att dölja dem, för att få dem att sluta skava.
Nina Jakku
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
