Jag har arbetat med barn och unga under hela mitt yrkesverksamma liv och vet att mörkertalet är stort för barn/unga som lever i destruktiva familjer. I den här artikeln kommer barnets ord höras tillsammans med människor som arbetar med barn/unga. Personerna som är intervjuade har fått valet att vara anonyma om de vill. De vuxna barnen har familjer att ta hänsyn till och professionen har sin arbetsgivare. För mig är det viktigare att få fram budskapet än namnet på personerna. Barnmisshandel är otroligt stigmatiserat och tabubelagt i vårt samhälle, därför går de här barnen ofta under radarn och blir osynliga.
Läs DIKKOs artiklar om Våld i nära relationer HÄR
I arbete med artikeln har jag intervjuat tre vuxna barn, två män och en kvinna, varav den ena mannen är Kurt Magnusson. Från professionen har jag intervjuat en socialsekreterare som arbetar med barn-och ungdomsutredningar, hon utreder barns behov av skydd när det kommit in orosanmälningar till socialtjänsten och Linda Lundqvist, barn och ungdomsbehandlare men inriktning NPF. Jag har också använt mig av mina egna erfarenheter och min egen kunskap om barn/unga, våld och dysfunktionella familjer.
Barnen
Solen sken vackert och vänligt på mitt ansikte, det luktade maizenagröt och gasspis, jag minns att jag mådde väldigt bra. Förmodligen var jag också väldigt hungrig där jag satt i den vikbara barnstolen av trä som hade träkulor framtill för att lekas med.
Trygg och förväntansfull i väntan på maten.
Det nästa jag minns är att allt blir becksvart, mitt huvud kastas med full kraft åt sidan. Jag blir livrädd eftersom det blev svart så hastigt och för att jag dessutom började ramla baklänges. Jag snurrade våldsamt och minns tydligt att det kändes som en evighet när jag tumlade runt innan färden genom kolmörkret tvärt tog slut. Jag och barnstolen slog i golvet. Det sista jag minns från den händelsen är smaken av blod i munnen och att jag var skräckslagen, förvirrad och desorienterad.
Det här var inte min första örfil, dessa hade börjat flera månader tidigare, men det här är den första händelse jag minns själv. Jag var runt 8 månader gammal, vid detta mitt allra första minne.
Det finns olika sorters barnmisshandel, men oavsett hur ett barn misshandlats fysiskt, psykiskt, sexuellt eller genom omsorgssvikt och kränkningar, så ger det allvarliga känslomässiga och psykiska skador.
Misshandeln var i olika steg och det att ingen som reagerade, utan alla lät ett litet barn bära skulden för det som de vuxna gjorde. Jag har nog alltid, som jag minns det, fått höra hur hopplös och omöjlig jag var. Hur fel jag gjorde, att jag var skulden till att mor och far hade det dåligt eftersom hon blev gravid med mig. Jag gjorde liksom aldrig rätt. Jag blev hela familjens hackkyckling som alltid hånades och skrattades åt.
Jag utsattes för sexuella övergrepp som 5- åring. Jag minns att far slängde ut killen som var hemma hos oss, och allt tystades ner. Som 8- åring träffade far en ny kvinna som utsatte mig för fysisk och psykisk misshandel genom att använda kränkande ord om hur jag såg ut, och för att jag ingenting kunde. Jag var dum i huvudet. Misshandeln bestod av knip/nypas, sätta naglarna in i armen, förutom den psykiska misshandeln.
Allt jag gillade togs ifrån mig, mina hästar försvann, jag fick inget som de andra i familjen fick, som till exempel nya saker till mitt rum. Jag fick ingen ny säng för jag pissade ner den ändå, utan istället skrattade de åt mig för att jag var en pissunge. När min styvmor bott hos oss i 3,5 år, började hennes son ha sexuella anspelningar och påhopp med sitt könsorgan mot mig. Då orkade jag inte mer och jag började rymma, 11 år gammal.
Jag fick så småningom hjälp att kontakta familjerätten och det gjordes en ansökan så jag kunde flytta till mor. Men hos min mor fortsatte övergreppen, och ingen trodde på mig när jag berättade vad jag var utsattes för.
Barn som blivit utsatt för misshandel av en person som de har en nära relation till berättade mer om känslomässiga detaljer än de som inte känner sin förövare. (1)
Jag blev omhändertagen och förd till barnhemmet i Vidkärr när jag var då 4 år gammal.
Omhändertagandet skedde i min moster Huldas hem och var en skräckupplevelse för alla parter. Det rusade in fem-sex poliser som bröt omkull min far och satte handbojor på honom. Två barnavårdskärringar slet mig ur famnen på min mor, den ena av dem tar sen mig och rusar ut i polisbilen, för transport till Vidkärrsbarnhem.
Detta var en otroligt traumatisk händelse för mig. Alla jag pratat med har berättat för mig att jag innan denna traumatiska händelse var ett öppet och lite lillgammalt barn, men efter omhändertagandet blev jag instängd och svår att nå, säger Kurt Magnusson som skrivit om sin uppväxt och den barnmisshandel han var utsatt för i boken Dinglarens väg – Vorsnos drom (3).
Under 2019 anmäldes 4 270 misshandelsbrott mot barn i åldern 0–6 år, vilket innebar en ökning med 7 procent (+286 brott) jämfört med 2018, och en ökning med 68 procent (+1 720 brott) jämfört med 2010, enligt statistik från bra.se.
Var det någon annan i familjen som blev misshandlad förutom du?
Det var min styvmor som höll på med den värsta terrorn. Hon utsatte även mina helsyskon för olika sorters tvång och skrämseltaktik. När jag fanns där gick jag mellan och såg till att ord och slag riktades mot mig istället, så mina yngre syskon skulle slippa undan.
Våldet mot barn kan se olika ut, som jag har nämnt tidigare, det kan vara fysiskt, psykiskt, sexuellt eller så kan bestå av omsorgssvikt, men även barn som bevittnar våld i nära relationer definieras som utsatta för psykisk misshandel.
Eftersom jag blev misshandlad på barnhemmen fanns ingen familj i närheten. På Vidkärrsbarnhem fanns istället elak personal och pennalister, jag fick mycket stryk av båda parter. En i personalen sa att ”tattarungar” ska härdas de är tjuvpack allihop, samtidigt som hon lyfte upp mig i håret så det knakade i hårrötterna, det gjorde fruktansvärt ont.
Jag kan se henne framför mig fortfarande, det är något jag aldrig glömmer. När hon lyfte mig i håret undrade jag vad jag hade gjort henne och vad ”tattare” var för något? För då visste jag inte vad det var, jag var inte så gammal, ordet följde mig i stort sett hela uppväxten.
Det jag än i dag inte kan förstå är varför inte personalen skyddade de små från de stora barnen, det fanns verkliga pennalister där, något som personalen måste ha vetat om. Under hela min vistelse på Vidkärr så gick det inte en dag utan att jag fick stryk, fysiskt och psykiskt, berättar Kurt Magnusson.
Barn som lever med missbrukande föräldrar utsätts ofta för omsorgssvikt och måste snabbt lära sig att klara sig själv för att parera och överleva. Att leva med missbrukande föräldrar är i sig ett övergrepp, för barnet kommer alltid i andra hand.
Misshandeln riktades enbart mot mig, äldsta barnet och ende sonen. Båda föräldrarna var lika delaktiga, om än med små variationer. Min räddning blev mina småsystrar som ofta tröstade mig. Vi hängde ihop då och gör så fortfarande. Vi blev varandras ankarpunkter när de vuxna tappade förnuftet. När jag började skolan skiljdes mina föräldrar vilket medförde en liten lindring av den fysiska misshandeln.
När min mor gifte om sig med en alkoholist påbörjades en annan form av missförhållanden, ofta relaterat till missbruk av alkohol. Det var mindre våld och mycket mer psykologisk misshandel i form av förolämpningar, förminskningar och gliringar om i princip allting. En sådan uppväxt får sina konsekvenser.
Hela släkten visste om vad som försiggick men endast en enda gång var det en människa som tog strid för mig och det var min gamlamormor. Hon flög rätt upp i näsan på min far när han hade skickat mig tvärsöver rummet med en lusing. Hon plockade ner honom i atomer medan resten av hjältarna i släkten satt och stirrade på sina blanknötta knän och skämdes.
Socialsekreteraren säger att:
När det kommer till min kännedom om att ett barn kan vara utsatt för våld i hemmet så är det alltid mycket viktigt att undersöka om syskon eller någon av föräldrarna kan vara utsatta. Majoritet av fallen handlar om våld från mannen mot kvinnan.
Våld i nära relationer “är svårt att se utifrån”
Barn som lever i dysfunktionella familjer förlorar sin identitet. Ett barn i familjer med missbruk saknar också ålder, eftersom samma saker gäller oavsett om man är fem eller trettiofem menar Woititz (2).
Barn går sönder, det gör inte du
Det är viktigt att belysa att barn misshandlas, för de måste få hjälp. Att berätta är att stärka de som inte vågar berätta och visa att det finns hopp. De måste få veta att det finns ställen att vända sig till för att få hjälp. Jag vet för jag är överlevaren som har hjälpt många barn med vägledning. Men jag har även glömt bort mig själv och är väldigt medberoende.
Barn får ofta problem med nära relationer, sin självbild, självkänsla, intellektuell utveckling och sociala kompetens – allt påverkas. Det är viktigt att vi som är vuxna vågar möta barnet som försöker berätta. Om barnets utsatthet inte uppmärksammas är det risk att barnet utsätts igen och möjlighet till skydd och stöd minskar.
Ingen ska behöva uppleva det jag upplevde som barn. Den misshandel jag utsattes för under mina uppväxtår gjorde att jag blev skygg och innesluten. Jag höll mig undan så mycket jag kunde, berättar Kurt Magnusson
Barn ska få vara barn utan att vara rädda för vad som ska hända.
Barn hittar oftast orsaksförklaringar där de själva ger sig skulden och ansvaret för till exempel konflikter som uppstår inom familjen med tankar som ”hade jag inte sagt så hade bråket aldrig börjat”. En del föräldrar beskyller också barnen och ger dem skulden för missbruk och konflikter. Barnet känner skuld ,vilket gör att de tar på sig rollen som hjälpare och syndabock. (4)
Våga vara ”besvärlig”, inget barn ska behöva uppleva våld eller övergrepp från de som står dem närmast, det förstör så mycket som barnen behöver senare i livet. Du som är vuxen närstående klarar mycket bättre av att ta en sådan konflikt än vad ett barn gör. Barn går sönder, det gör inte du. Och var inte rädda för att vara personliga. Många som ser missförhållanden i familjer idag nöjer sig i bästa fall med att anmäla till socialen, vilket i en del fall tyvärr är nödvändigt. Att visa civilkurage i verkligheten är minst lika viktigt.
Där är det många som fegar ur.
Många av de barnen som varit med om svåra traumatiska upplevelser har svårt att lita på vuxna eftersom de sviks av vuxenvärlden gång på gång. De behöver en lugn och stabil omgivning, som vågar möta dem där de är, för att återhämta sig och skapa nya förtroende till vuxna.
På vilket sätt har ditt liv och du som person påverkats av att du blev misshandlad som barn?
När jag blev äldre blev jag arg och försvarade mig med att ge tillbaka. Det fanns gäng på hemmen som jag var på och ibland gav jag igen för att de hade gjort mig illa. Jag kunde vänta tills någon av dem var ensam, så slogs vi, oftast var det jag som blev omflyttad efter en sån händelse. Det var tufft att alltid vara den som fick ta all skit och bli utsatt för rasism och pennalism från de andra ungdomarna och personalen, säger Kurt Magnusson.
Barn som misshandlas fysiskt eller psykiskt riskerar att bygga upp en ilska som ibland kan explodera i oprovocerat våld. Det är viktigt att barnen förstår att det inte är deras fel att de blivit utsatta, utan att det är de vuxna som bär det ansvaret.
När jag kom in i tonåren började jag självmedicinera, främst mellanöl och hasch. Det gav ett lugn som jag inte hade med mig naturligt, men det medförde självklart nya besvär. Jag fick en haschpsykos som satt i under ett halvårs tid när jag var 20 år. Mitt liv som en vanlig funktionell medborgare upphörde i princip från det ögonblicket. Jag blev ganska snart utförsäkrad från sjukkassan, det blev många år som jag försörjde mig på socialbidrag och lite svartjobb. Jag gjorde försök att komma tillbaka till arbetslivet och en normal tillvaro, vilket inte lyckades. Jag blev sjukpensionär vid 35 års ålder med diagnosen PTSD.
Detta medförde att jag aldrig kunde ge mina barn samma levnadsstandard som många av deras kamrater hade, och det var ett bittert piller att svälja. Jag överförde delvis mina dåliga erfarenheter och min oförmågor på mina barn, som ju var helt oskyldiga till mitt tillstånd. Det gör förbannat ont.
Barn och unga som har varit våldsutsatta kan bland annat utveckla PTSD, och det vi vet att är att samma faktorer påverkar barnet oavsett vilken typ av våld de blir utsatta för, psykiskt eller fysiskt.
Jag har haft svårt att värdesätta mig själv som värdefull. Jag har föredragit att rädda andra i stället, för jag vill inte att någon mera ska fara så illa som jag gjort. Jag har lärt mig växa och se mig själv som något värt att ta ansvar för. Men jag behöver sätta mig själv först och sedan stötta andra, och inte ta på mig andras problem och glömma mig själv.
De sexuella övergreppen, som ingen någonsin trodde på, ledde till att jag började leva ett destruktivt liv och träffade killar som var mycket äldre. Där fortsatte misshandeln och övergreppen. Men de var fortfarande ingen som hjälpte mig.
Som 15 åring gick jag på BUP, och till sist var det någon som trodde på mig och hjälpte mig.
Symptomen som vuxna barn visar upp kan kallas för överlevnadsstrategier och gäller för alla som vuxit upp i dysfunktionella familjer. De är rädda för människor, speciellt auktoritetsgestalter och kan isolera sig. De söker ideligen andras godkännande och förlorar ofta sin egen identitet på vägen. Vuxna barn vill vara andra människor till lags, och uppför sig dessutom olika beroende på vem de pratar med. Problemet är att beter man sig så en längre tid så tappar man till slut sin egen identitet (4).
Vad säger lagen och vad gör socialtjänsten?
I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § SoL). Som privatperson har du möjlighet att vara anonym, men det förutsätter att du inte berättar vem du är när du kontaktar socialtjänsten, polisens hemsida
Vi har anmälningsplikt i det här landet, och anmälningsplikten innebär att om du känner en oro för att ett barn far illa så ska du anmäla det till socialtjänsten. Socialtjänsten ska sen göra en bedömning om din oro är välgrundad eller ej. Det är din plikt, och inget du behöver ta ställning till.
Dock vill jag lägga in en personlig pekpinne i form av en åsikt jag baserar på lång erfarenhet. Om du i din profession arbetar med barn i svårigheter, och du regelbundet har en oro för att de far illa hemma så ska du givetvis anmäla. Men om du känner så regelbundet inför olika barn, och det oftast inte leder någonvart, så är det nog så att din oro i första hand bör gälla huruvida du gör ett bra jobb eller inte.
Du måste skapa relationer till barnet, och de vuxna i dess närhet. Du måste försöka förstå svårigheterna för att kunna hjälpa till med dem. För anmäler du istället för att utvecklas i ditt yrke bör du kanske fundera på att byta yrke, menar barn och ungdomsbehandlare Linda Lundqvist
331 000 orosanmälningar gjordes i Sverige 2018. 128 000 av dessa (38 procent) ledde till ett beslut om att en utredning skulle inledas, står det på socialstyrelsens hemsida. Vilket innebär att cirka två tredjedelar av alla anmälningar leder ingenstans. Som sagt, mörkertalet är stort.
När jag kommer i kontakt med barn som utsätts för våld i hemmet så är det vanligt att det är barnets omsorgsperson som är förövaren. Det förekommer även att det kan vara en nära släkting eller ett syskon. Det vi ser på socialtjänsten är att om det förekommer våld, så som uppfostringsvåld, är risken hög för att barnet kommer att utsättas för grövre våld. Det finns också stöd i forskning för detta.
Inom socialtjänsten utreder vi mycket nogsamt all upplevelse av våld som ett barn kan ha varit utsatt för, det vill säga även bevittnat våld där barnet kan ha hört eller sett våld i hemmet. Det finns gedigen forskning som visar på att upplevelser av våld i hemmet kan ge allvarliga konsekvenser både fysiskt och psykiskt hos barnet. Det är mycket viktigt att lyfta frågan om våld mot barn, då barnet utsätts för enorma risker i en miljö som för barnet ska vara en trygg plats.
Våldet kan vara en direkt fara men också skapa enorma konsekvenser på lång sikt, barnet kan få svårt att upprätthålla en vardag med skola, jobb och sociala relationer. Det kan uppstå en beteendeproblematik om barnet tar skada både fysiskt eller psykiskt. Som socialarbetare vill jag poängtera den enorma vikten som grannar, anhöriga och övriga omgivningen har för att vara lyhörda och reagera, säger socialsekreteraren.
Cornona ställer många saker på sin spets i vårt samhälle #våldinärarelationer
Sverige var det första landet i världen med att införa förbud mot aga (1979). Förbudet innebär att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (FB 6:1). Införandet av agaförbudet innebar att aga likställdes med misshandel, med syfte att markera att barn, precis som vuxna, har rätt att skyddas mot våld, står det på Unicefs hemsida.
Vad vill du säga till andra barn som lever med misshandel?
För er barn som lever under liknande förhållanden, var inte tysta. Prata med andra, du ska inte skämmas om du får stryk eller blir illa behandlad, det är din rätt att få leva tryggt och att slippa få vara rädd. Berätta sanningen för någon, även om det känns svårt.
Barnmisshandel har inget med klass eller etnicitet att göra utan förekommer i alla socialgrupper, på landsbygden såväl i storstäderna, i svenskfödda familjer och i familjer som invandrat från ett annat land.
Folk har efteråt sagt att de sett och hjälpte till på små sätt, genom att låta mig vara där. Jag cyklade runt till folk och hälsade på tanterna som barn. Sök upp människor som hjälper dig, för de finns. Jag fick till exempel hjälp av andra att ansöka till familjerätten för att kunna flytta till mor.
De barn som är mest utsatta är de minsta barnen, från nyfödd upp till nio år, det är också de barnen som är svårast att upptäcka. Dessutom är förövaren är ofta en nära anhörig.
Jag hade svårt i vuxen ålder att prata för mig när det var någon myndighet i närheten. Skolan var skit, fast några år var det bra och jag hade en fröken som hjälpte mig mycket. Jag önskar att jag hade berättat för henne så kanske hon hade kunnat hjälpa mig, säger Kurt Magnusson och hoppas att alla barn har någon de kan anförtro sig åt och uppmanar dem att göra det.
I Sverige har vi en lag som säger att föräldrar och andra vuxna inte får slå ett barn. Trots det har nästan vart sjunde barn någon gång blivit slaget av en vuxen.
Vad ska utomstående vara uppmärksamma på för att upptäcka barn i våldsamma relationer?
För min egen del har misshandeln inneburit svårigheter som kommer att följa mig till graven. Dock gick det inte helt åt helvete, jag blev själv förälder och även om jag aldrig blev en perfekt förälder så misshandlade jag inte mina barn. Jag har gått i terapier i över 15 år, men känslan av att vara dum, ful och värdelös lämnar mig aldrig. Det är anledningen till att jag skrivit detta, jag vill inte att ett enda barn till ska behöva vara med om liknande
Tro på barnen, säger Kurt Magnusson. Verkar det vara nåt som är fel så är det nog det också.
När barn tar avstånd från sina föräldrar och rymmer eller inte har förtroende för dem, borde man fundera på varför. Idag vet jag att det kan visa sig på olika vis men barn som skiljer sig från mängden, med till exempel att inte alls delta i aktiviteter, kan vara ledsna eller ha en depression. Men även när barn gör exakt som sina föräldrar säger, ett erfaret öga kan se när det är en onormal lydnad hos barn.
Den här typen av brott förekommer i alla former av relationer, i alla samhällsgrupper, i alla delar av landet. Barn och unga är extra utsatta då den vanligaste förövaren vid brott mot barn är en förälder eller annan närstående till familjen, står det på polisens hemsida.
Generellt kan man försöka titta efter avvikelser från såväl gängse standard, samt avvikelser för den enskilda individen på oväntat sensoriskt stimuli. En person som till exempel normalt sett tycker om att bli rörd vid, och som ryggar tillbaka när du försöker stryka bort hår från hens ansikte. Eller en person som har ett tillbakahållet rörelsemönster som ändå tenderar att ha synliga skador. Eller en spontan person som fryser till när du pratar för högt, säger barn och ungdomsbehandlare Linda Lundqvist
Barn uttrycker sin utsatthet på olika sätt. Därför är det viktigt att du som vuxen känner till hur barn som inte mår bra och som far illa kan reagera.
Även om socialtjänsten är inkopplad kan det många gånger finnas information som inte kommer oss till känna. Anmäl för oro när det finns oro, det behövs alltså inte finnas bevis för att något våld ska ha förekommit.
Till de barn som är utsatta vill jag säga att du har rätt till en barndom fri från våld. Hitta någon vuxen i din närhet som du litar på och berätta och låt personen hjälpa dig. Är steget dit för stort så vänd dig anonymt till bris eller maskrosbarn och be om råd.
Som barn kan du också ringa till din kommuns mottagningsgrupp berätta om din situation och fråga vad de kan hjälpa dig med, det går att vara anonym när du rådfrågar, säger socialsekreteraren.
VARNINGSTECKEN
VANLIGA TECKEN PÅ ATT BARN INTE MÅR BRA:
• Barnets beteende förändras på ett negativt sätt.
• Barnet drar sig undan.
• Barnet har svårt att lita på andra.
• Barnet provocerar andra.
• Barnet skadar sig själv eller andra.
• Barnet gör sönder saker.
• Barnet/tonåringen missbrukar alkohol eller droger.
VANLIGA FYSISKA TECKEN PÅ UTSATTHET:
• Barnet har blåmärken och rodnader på kroppen.
• Barnet är smutsigt.
• Barnet saknar lämplig klädsel för årstiden.
• Barnet har kroppsliga besvär, som huvudvärk och magont.
• Barnet är trött och hängigt.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
(1) Leander, L. 2010 Child Abuse & Neglect. Police interviews with child sexual abuse victims: Patterns of reporting, avoidance and denial.
(2) Woititz Geringer Janet 2007 Vuxna barn till alkoholister Instant Book AB Stockholm
(3) Hedström Lundqvist Britt-Inger, Hellman Ann 2015. Dinglarens väg – Vorsnos drom.
(4) Lundqvist Britt-Inger 2011 Kaka söker maka ELLER det suger. En studie om barn i familjer med missbruk.
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
