Rötter är inte bara namn på ett födelsebevis. De är mycket mer. Som alla träd utan rötter kan vi falla. Jag är rom. Jag kommer från den Vlax Romani-traditionen. Jag vet vilka mina föräldrar är. Jag känner min historia. Jag känner mina rötter. Men inte alla känner sig rotade – och det är dessa rötter som hjälper dig att växa. De ger dig styrkan att nå ljuset, att nå himlen. Rötter är den tysta kartan över hemmet vi bär.
Min far tillbringade sin barndom på ett barnhem, från fem års ålder tills han var arton. Han visste alltid vilka hans föräldrar var. Han visste att de var romer, och han kände staden nära den ungersk-slovakiska gränsen där de bodde. Som barn försökte min far rymma från barnhemmet för att vara med dem, men han blev alltid förd tillbaka. Historien var alltid densamma: de hade varken mat eller plats för honom.
Så han gav upp hoppet om att någonsin få bo med dem. Det är ett djupt ärr i själen, ett hjärta skuret med den vassaste kniven i tusen bitar – att känna sina föräldrar och ändå känna sig fullständigt oönskad, oälskad, avvisad. Men livet har på något sätt ingen nåd – inte ens för barn.
Min far uppfostrades av främlingar, inom ett system, inte av sitt eget folk. Systemet var hårt och grymt. Han nämnde att han ofta blev misshandlad med bälten av munkar som arbetade på barnhemmet. Han adopterades inte för att han var rom; han sågs som oönskad.
Ingen kärleksfull familj kom för honom – hans hud var för mörk för att framstå som vit för en vit familj. Tiderna förändras nu, men på min fars tid var par som ville adoptera bara intresserade av vita barn. Han var ett av många romska barn på barnhem, lämnade kvar, aldrig ens utvalda till gruppen av potentiella adoptioner.
Vid den tiden trodde de flesta par att ”zigenar-DNA” skulle dyka upp senare och bara orsaka problem för adoptivfamiljen. Förutom svår rasism och särskilt romofobi, var den stereotypa berättelsen vida spridd: varje romskt barn skulle bli kriminell, alkoholist eller drogmissbrukare, och kanske till och med döda sina adoptivföräldrar.
Jag växte inte upp i samma system, eller ens samma land, men brottet gick i arv. Frånkoppling slutar inte med en generation. Det ekar. Transgenerationellt trauma är inte någon lat, mystisk term – det är verkligt. Det rinner i blodet. Det tog mig ett tag att bli av med det. Men jag är glad att jag gjorde det.
Min far var otroligt ambitiös och ville bevisa sitt värde som människa, inte bara som rom. Han var alltid den bästa eleven i skolan. Senare blev han en framgångsrik advokat – berömd och rik. Maten fanns alltid på bordet. Men många saker stannade under bordet.
Jag frågade många gånger varför hans föräldrar placerade honom på barnhemmet. Han trodde att det berodde på ekonomiska problem och spänningar mellan hans föräldrar. Min far behöll bara ett fotografi från sin barndom – en svartvit bild av honom sittande i sin fars knä som liten pojke. Det är allt. Ingen mamma. Inga syskon. Bara ett gammalt, sönderrivet fotografi. Resten av hans minnen började vid arton års ålder, som om hans liv började när han lämnade barnhemmet. Han arbetade hårt, byggde sitt liv från ingenting och försökte överträffa den stereotyp som folk hade om romer.
Han bestämde sig för att plantera nya rötter för sitt släktträd och lämnade efter sig det smärtsamma minnet av sitt tidiga liv som en övergiven romsk pojke. Under hela sitt liv förkastade han offermentaliteten och alla föreställningar om en syndfest. Det var hans grund. Men å andra sidan var tårar alltid ett tecken på svaghet för honom.
Jag växte nästan upp så också. Men för balansens skull var jag omgiven av min mors sida av familjen – helare och örtläkare – som hjälpte mig att se min inre värld tydligare.
Folk brukar säga till adopterade barn – särskilt de som uppfostrats av kärleksfulla familjer – att kärlek är tillräckligt. Att de borde vara tacksamma. Att de blev ”räddade”. Jag förnekar inte att kärlek spelar roll – det gör den. Familj handlar inte alltid om blod. Riktig familj byggs genom närvaro, omsorg och sanning. Vissa adoptivföräldrar dyker upp med verklig kärlek, verkligt engagemang, och det spelar roll. Det kan förändra ett liv.
Men även då – kärlek räcker inte om barnet tvingas sudda ut var det kommer ifrån.
Man kan inte bygga en fullständig identitet på tystnad. Alltför många adopterade barn – särskilt de från marginaliserade kulturer som romerna – uppfostras i miljöer där deras rötter ignoreras, skrivs om eller raderas. Man växer upp och känner sig som ett spöke inuti någon annans historia. Ingen säger detta till dig i början. Ingen förklarar kostnaden för att ”få ett bättre liv” när det innebär att bli avklädd till sitt eget.
När man inte vet vem man är vet man inte hur man ska stå för det. Det är sanningen. Det är inte någon djup filosofisk idé – det är daglig överlevnad. Man ifrågasätter sitt eget värde. Du tvivlar på dina instinkter. Du bygger lager för att skydda det du inte ens helt förstår. Den förvirringen blir din baslinje. Och för romska barn, lägg till århundraden av att ha fått höra att du inte hör hemma – det skär ännu djupare.
Jag har sett det på nära håll – den tysta, osynliga skadan som uppstår när du uppfostras borta från ditt folk, ditt språk, din historia. De adopterade romska barn jag har träffat är inte trasiga. Men många är frånkopplade. De försöker förstå identiteter som inte passar in. Och ofta bär de på skuld eller skam för att de ens vill fråga om sina rötter. För att någon sa till dem att det var illojalt att söka.
Jag har läkt de såren. Men det tog år. År av grävande, att möta hårda sanningar, att kämpa mig igenom tystnaden, att hitta mina rötter igen. Läkningen kom inte från att låtsas som att inget av det hände. Den kom från att namnge det, möta det, att återta det som var mitt. Ingen gav mig avslut. Jag var tvungen att bygga det själv.
När folk säger: ”De adopterades in i en kärleksfull familj – vad är problemet?” svarar jag direkt: Problemet handlar aldrig bara om huruvida någon var ”älskad”. Problemet är när barn förväntas glömma var de kom ifrån för att bli accepterade. Det är inte kärlek. Det är utplåning.
Min far fick inte läka i tid. Han bar de åren av institutionalisering som en osynlig tyngd. Och ingen runt omkring honom hade språket eller utrymmet att hjälpa honom att packa upp det. Han var tvungen att bara ”gå vidare”, som om det var ett val.
Hans sista önskan var enkel: att bli begravd i samma grav som sin far – samma far som hade placerat honom på ett barnhem, samma far från det gamla fotografiet som en gång hade hållit honom i sitt knä som liten pojke. Han visste var graven låg. Hans sista önskningar är alltid heliga, så vi begravde honom där. Tillbaka till jorden. Tillbaka till hans rötter.
Det här handlar inte bara om romska barn. Det handlar om varje barn som togs, fördrivits eller adopterades utan att få en väg tillbaka till sitt ursprung. Det handlar om alla som har varit tvungna att bygga upp sina liv utan den grund de föddes in i. Varje människa förtjänar att veta vem deras far eller mor är – inte bara kvinnan som födde dem, utan roten. Platsen. Sanningen.
Utan den svävar man omkring. Försöker bli någon riktig medan man lever inuti någon annans version av vem man borde vara. Det varar inte. Förfalskningar faller isär. Det finns många grenar på trädet, men bara en rot. De kan inte växa utan varandra. Ibland återvänder trädets krona till sina rötter. Som min far gjorde.
Levo
Här kan du läsa artikeln på engelska: Every Roma Child Deserves a Story: Finding Roots
Här kan du också läsa Kurt Magnussons berättelse om sin vistelse på barnhem: Berättelser om livet som resande – Kurt Magnusson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500
