Jag har jobbat med unga människor, och unga vuxna, i nästan hela mitt vuxna liv. Jag har jobbat i skolan, på HVB-hem, inom socialtjänsten, på behandlingshem, och låst institution. När det har funnits möjlighet har jag också träffat och samarbetat med deras föräldrar. Sedan 13 år är jag dessutom själv förälder. Jag har i mitt yrkesliv, och som mamma, stött på en del rätt kontraproduktiva sätt att bemöta föräldrar.
Jag är helt övertygad om att en del av personalen som ger ett dåligt bemötande faktiskt inte vill göra det. Så jag har gjort en lista med några punkter som går att ha som utgångsläge.
1. Ta på dig ansvaret!
Den som är ansvarig kan nämligen förändra saker. Och du har ju ett ansvar här. Det är det du får betalt för. Om föräldern i fråga till exempel påstår att den inte delgivits information om något, så kan du ta på dig det: ”Jag kanske var otydlig, jag ber om ursäkt, men så här förhåller det sig i alla fall”.
Att undvika missförstånd är jätteviktigt. Ta alla tillfällen du kan att träna på att vara tydlig. Föräldrar som ofta missförstår saker är som en gratis kurs för dig i konsten att bli supersvår att missförstå. Jättebra!
Och dessutom: Om du tar på dig ansvaret så känner sig ingen annan utpekad. Människor som känner sig utpekade som den som gjorde fel slutar ofta att lyssna. Och du vill gärna att de ska lyssna. Du hade ju en sak att berätta som du ville att de skulle förstå. Så för att underlätta ditt arbete är det här tipset lysande!
2. Chilla! Det är ju inte du som är arg!
Föräldrar älskar sina barn. De gör som regel allt de kan efter sina förutsättningar för att barnen ska ha det bra. Deras oro är sund, och ett tecken på omtanke.
Föräldrar som är oroliga för sina barn hamnar ibland i affekt. Det är starka känslor som sätts igång när man känner att ens barn är i fara på något sätt. I dagligt tal kallas en sådan förälder för till exempel ”tigermamma”, och då har det en positiv innebörd.
En del människor som jobbar med barn och unga blir då upprörda tillbaka på föräldern. Jag har sett en rektor skrika åt en pappa vars barn hamnat i en hotfull situation, hört kollegor skrika tillbaka åt arga föräldrar, och till och med haft en kurator som skrikit åt mig under ett skolmöte angående min sons depression och skolfrånvaro.
Som professionell kan man aldrig unna sig att förtretad tycka att ”det var ju den andra som började”. Som professionell i ett arbete med människor i svårigheter har du i uppgift att kunna hantera det på ett konstruktivt sätt för att hitta en lösning.
Man behöver faktiskt inte provoceras av en person som av oro för sitt barn uppför sig obalanserat. Man kan försöka ta på sig ansvaret för det man kan ta ansvar för, och se hur man kan hjälpa dem. Ett ”jag förstår att du är väldigt orolig, hur tänker du att vi kan göra för att det ska bli bättre?” är oftast mycket mer produktivt än ett ”NU PRATAR JAG!”. Det är inte du som är arg.
Tänk dig en pappa på en parkering som skriker och knuffar sig fram för att en bil håller på att backa över hans 2-åring. Tänk dig att det kommer en ordningsvakt och slår ner honom för att han ”uppträder hotfullt”. Ingen imponeras av det. Du framstår inte som någon som ”sätter gränser” eller ”tar tag i saker”. Du framstår som ett rövhål. Var inte ett rövhål. Särskilt inte mot föräldrar som kämpar för sina barns bästa. Ingenting blir nämligen bättre av det. Och du som jobbar med barn och unga har ju som uppgift att göra saker bättre. Aldrig sämre.
Bäbisar som hör andra bäbisar gråta har svårt att skilja sina egna känslor från andras och börjar ofta också gråta. Men du är ju vuxen och får lön för att göra ett jobb du eventuellt också har flera års utbildning för. Så du behöver inte göra så. Chilla!
3. Om du inte förstår, fråga!
Som min sons läkare på BUP sa till socialsekreteraren som skulle utreda min förmåga som förälder efter att skolan gjort ett flertal anmälningar för att de trodde att vi som föräldrar helt missbedömt hur han fungerade: ”För att få en bra bild av barnets mående så brukar vi fråga föräldrarna. De kan oftast jättemycket om sina barn!”
Det låter självklart, men det är inte alltid det. Ju mindre du som personal ägnar dig åt att skuldbelägga, desto större möjlighet har du att få ärliga och konstruktiva svar. Om du erkänner föräldrarnas expertis, och kombinerar det med din egen, så kan ni få fram helt fantastiska gemensamma strategier! Du har blivit bättre på ditt jobb, och du har dessutom hjälpt en familj i behov av stöd att hitta ett sätt att göra livet lite lättare för barnet. Det låter ju helt fantastiskt. Och du har möjligheten att göra det!
4. Vad är bäst för barnet?
Ett barn i svårigheter är ett barn som behöver trygghet. Att du som professionell har konflikter med barnets föräldrar skapar stress och oro i deras hemmiljö, och även i den miljö där du har hand om barnet. Det är bland annat därför som så extremt många föräldrar till barn med autism är sjukskrivna för utbrändhet. Det är inte så ofta kopplat direkt till barnet, utan ofta till att ha ett barn i ett samhälle som inte riktigt fungerar för alla. Lite som att bjuda på soppa, och alla envisas med att använda assietter. Det blir en massa extra jobb helt enkelt.
Det är inte så lätt som förälder att ha koll på hur andra barn reagerar på ens barn, deras föräldrar som kontaktar dig, BUP, habiliteringen, skolan och socialtjänsten, och samtidigt ha ork över för att göra sitt bästa för sitt barn. För oss som har barn med diagnoser så är det avgörande om de som är professionella och som vi har kontakt med faktiskt vill vårt barns bästa, och ännu viktigare, att de agerar efter det.
Om du i någon situation ändå bedömer att det bästa för ett barn är att jaga deras föräldrar med negativa kommentarer och skuldbeläggande, så gör för all del det. Men då ber jag dig verkligen att överväga om du verkligen ska jobba med barn.
Florist är ett trevligt yrke?
Om du kan tänka dig att följa mina råd så kommer förmodligen antalet jävligt jobbiga föräldrar att minska drastiskt. Som yrkesverksam med barn och unga i svårigheter under ca 20 år, så kan jag räkna antalet sådana föräldrar på ena handens fingrar. Och då har det oftast handlat om rätt svår psykisk ohälsa. Det vill säga en oförmåga.
De andra potentiellt jobbiga föräldrarna har istället lärt mig massor. Dels om hur barn fungerar, men framförallt om hur jag själv fungerar och vad jag kan förbättra.
Om du i ditt jobb med barn och unga ofta stöter på jävligt jobbiga föräldrar så är det förmodligen du som är jävligt jobbig, egentligen. För föräldrar gör så gott de kan efter sin förmåga. Och får du lön för att jobba med föräldrar måste du kunna hantera det. Annars finns det som sagt andra yrken som kanske passar dig bättre.
Artikeln är i delar publicerad tidigare på bloggen M SOM I UNDERBAR
Linda Lundqvist
linda@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
