Sverige hade en unik pressfrihet tack vare tryckfrihetsförordningen. Friheten var dock under tryck, dels från Nazityskland, dels från svenska myndigheter.
Pressfrihet
Innan krigsutbrottet 1939 fanns få inskränkningar i pressfriheten i Sverige. Men den svenska regeringen hade förberett regler och lagar för att strypa informationsflödet.
I Europa fanns sedan första världskriget en föreställning inom politiken om att tidningarna kunde hetsa fram ett krig. Genom att publicera känsloladdade reportage kunde rivaliserande länder manas till krig, menade man.
Till en del berodde det på att brittiska tidningar under första världskriget hade spridit skräckpropaganda om tyska soldaters behandling av den belgiska civilbefolkningen. Den propagandan resulterade i ökat våld mot tyska krigsfångar och långtgående förföljelser av personer med tyska namn.
Tanken var alltså att journalisterna kunde ha en skuld till kriget, om de inte skrev sakligt och neutralt. Den tanken styrde även svenska samlingsregeringens politik under kriget.
Begränsningar och självcensur
För att skydda landets säkerhet ändrade justitieminister Karl Gustaf Westman hur man tolkade den tredje paragrafen i tryckfrihetsförordningen. Efter ändringen kunde regeringen åtala tidningar och skrifter som ansågs hota Sveriges relationer med andra länder. Men det fanns begränsningar: det krävdes att det aktuella landet protesterade officiellt, och regeringskonseljen (regeringens samlade ledning) var tvungen att godkänna åtalet.
För att slippa dessa begränsningar införde regeringen nya regler. De gav sig själva rätt att stoppa spridningen av tidningar genom så kallade transportförbud. Det innebar att tidningarna inte fick skickas med tåg, post eller transportföretag. De fick heller inte säljas i affärer eller kiosker.
Regeringen lade också till en ny regel i tryckfrihetsförordningen: en tidsfrist. Den gjorde det möjligt för justitieministern att beslagta en skrift i upp till åtta dagar, utan rättegång, medan regeringen beslutade om eventuella vidare åtgärder, som att väcka åtal eller hålla kvar skriften.
För att kontrollera vad som trycktes hade varje större tryckeri ett tryckfrihetsombud. Denna person arbetade för justitiedepartementet och granskade allt som skulle tryckas. Om något verkade olämpligt, rapporterade ombudet detta till regeringen.
Statens informationsstyrelse (SIS) hade under andra världskriget ansvar för att bevaka, kartlägga samt styra den svenska opinionsbildningen. Inom SIS fanns pressrådet, senare pressnämnden, bestående av representanter för Sveriges journalister och publicister. Pressnämnden hade till uppgift att skicka ut så kallade grå lappar till tidningsredaktionerna om vad som fick offentliggöras eller ej. Journalistkåren fick alltså genomföra en slags självcensur.
Tysk påverkan i Sverige
Den tyska legationens presstjänst i Stockholm skickade dagligen pressmeddelanden till svenska tidningar, ofta med gratis bilder för att främja användningen av tyskt material. Hösten 1941 öppnade legationen en informationscentral på Kaptensgatan 6 i Stockholm med bibliotek, grammofonskivor och filmarkiv. Även den tyska turistbyrån på Kungsgatan 16–18 bidrog genom att låna ut filmer och sprida broschyrer. Turistbyrån hade också stora skyltfönster mot Kungsgatan där de exponerade sin propaganda.
Två svenska nyhetsbyråer i Stockholm, Skandinavisk Telegrambureau (STB) och Bulls presstjänst, spred nazistisk propaganda. STB och Bull var kopplade till Europapress i Berlin.
Påverkade invasionshotet journalisterna?
I början av april 1940 invaderade och ockuperade Nazityskland både Danmark och Norge. Det fanns därför en stor oro för Sverige också skulle drabbas. Invasionshotet blev en fråga om nationens frihet, men också något som kunde påverka individers framtida liv och öde.
Propagandaministeriet i Nazityskland menade att kritiska artiklar i svenska tidningar skulle kunna provocera fram en invasion. Inom journalistkåren fanns det därför en viss förståelse för att svenska regeringen ville hålla tillbaka allt för hårda ord om Nazitysklands agerande. Men några vägrade vara tysta.
Nazister i Sverige hade redan sammanställt listor på politiska motståndare och judiska medborgare. De tyska myndigheterna visste också mycket väl vilka som var tongivande svenska anti-nazister. Offentligt aktiva anti-nazistiska journalister, förläggare och redaktörer ändrade sig därför inte inför invasionshotet. De kunde i händelse av en invasion ändå räkna med att bli arresterade och med stor sannolikhet också förda till koncentrationsläger.
En grå lapp
Pressnämnden skickade ut så kallade grå lappar till tidningsredaktionerna med beslut om vad som fick offentliggöras eller inte. Besluten kunde motiveras som i bildexemplet. Lapparna var av olika färger, men just grå präglade stämningen och inspirerade lapparnas smeknamn.
En nyhet, fyra rubriker
Nyhetsrapporteringen och inskränkningar i pressfriheten styrdes inte bara av politiska beslut och påverkan från främmande makt. Nästan alla svenska dagstidningar hade en koppling till ett politiskt parti, vilket påverkade deras rapportering och inställning till Nazityskland. Detta blev tydligt i april 1933 när flera svenska tidningar rapporterade om en händelse i koncentrationslägret Dachau.
I april 1933 publicerade flera svenska tidningar en kort notis med liktydigt innehåll: fyra kommunister skjutna vid flyktförsök från koncentrationslägret Dachau.
Notiserna angav tydligt varifrån uppgiften kom. Aftonbladet fick informationen från International News Service (USA), Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning samt Dagens Nyheter fick dem från TT (Sverige) och Svenska Dagbladet från en egen Berlinkorrespondent. Med tanke på att notiserna är så lika är det sannolikt att alla dessa nyhetsbyråer fick sina uppgifter direkt från nazisternas presstjänst Deutsches Nachrichtenbüro, DNB. Skillnaden mellan tidningarnas notiser låg därför främst i rubriken.
• Kommunister söka rymma ur tyskt fångläger. (Aftonbladet)
• Kommunister skjutna vid flyktförsök. (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)
• Fyra kommunister skjutna vid ”flyktförsök”. (Dagens Nyheter)
• Fyra röda skjutna vid flyktförsök. (Svenska Dagbladet)
Dagens Nyheter markerade med sin rubrik att termen ”flyktförsök” ofta dolde en annan verklighet. Under 1933 hade flera nyhetskommunikéer från Nazityskland innehållit ordet i samband med att fångar blivit dödade.
Dagens Nyheters journalist Gustaf Hellström gjorde en rundresa i Tyskland vid samma tid. Där fick han möjligheten att undersöka uppgifterna bakom notisen. Av en enligt honom trovärdig källa fick han veta att de fyra männen varit ”rättegångsbiträden åt kommunister” samt att de ”skjutits av vaktmanskapet inom koncentrationslägret och på ytterligt nära håll” (DN 33-05-24) . Hellström kom alltså sanningen närmre, men det var fortfarande inte hela sanningen.
Den bayerska polisen hade på Heinrich Himmlers order skapat koncentrationslägret Dachau i mars 1933. Endast ett par veckor senare överlämnade polisen förvaltningen av lägret till SS. På kvällen den 12 april ledde en grupp SS-män ut fångarna Rudolf Benario, Ernst Goldmann, Arthur Kahn och Erwin Kahn till en skogsdunge där de sköts i huvudet. Tre av dem avled omedelbart medan Erwin Kahn skadades och avled några dagar senare.
Händelsen skulle kunna ha förblivit okänd om det inte hade varit för att den vanliga polisen ännu arbetade i lägret och hörde skotten. Rättsmedicinaren Moritz Flamm och advokaten Josef Hartinger, som hade uppgiften att skriva dödsattesterna, valde att anmäla dessa och andra misstänkta mordfall i Dachau. Anmälan ledde inte till något åtal, men lägerkommendanten blev omplacerad.
TROTS ALLT!
En av de mest högröstade anti-nazisterna före och under kriget var Ture Nerman. Han var socialistisk politiker och journalist. Strax efter krigsutbrottet 1939 startade han ett förlag och en veckotidning med namnet Trots Allt!.
Såväl tidningen som förlaget var uttalat socialistiska och anti-nazistiska, utan att för den sakens skull ta ställning för en Stalinistisk kommunism. Tidningens motto var ”varken tysk eller ryss – svensk och människa”.
Tidningen blev beslagtagen tio gånger under kriget samt belagd med transportförbud mellan 1940 och 1941. Ture Nerman blev även åtalad för tryckfrihetsbrott och dömd till fängelse 1940 för att ha skrivit och publicerat skriften Hitlers helvetesmaskin.
Artikeln “Någonstans i helvetet” kommer från ett av de beslagtagna numren, Trots Allt! publicerad den 18 maj 1940.
Gemensam aktion stoppad
Ibland orsakade indragna tidningar och förbjudna texter debatt i så väl riksdagen som bland allmänheten. Här tar vi upp ett klassiskt exempel från Göteborgs- Handels och Sjöfartstidningar där själva upplagan och förstasidan blev ett inlägg i debatten. Detta var en del i en gemensam aktion mellan flera tidningar.
I mars 1942 slog polisen ner på ett tiotal tidningsredaktioner. Innehållet i en av artiklarna fick inte komma ut. Artikeln var en beskrivning av hur norska fångar blev torterade i polishögkvarteret Victoria Terasse i Oslo och i det norska koncentrationslägret Grini.
Artikeln byggde på en broschyr som Ture Nerman och förlaget Trots Allt! hade gett ut i februari 1942. Polisen tog broschyren i beslag på utrikesminister Christian Günthers befallning. Polisens (medvetet?) långsamma handläggning fick däremot till följd att cirka 30 000 exemplar ändå kom ut till allmänheten.
Chefredaktören för Eskilstuna-Kuriren, antinazisten Anton Selander, önskade att fler skulle få ta del av innehållet i broschyren. Han övertygade därför ett antal andra chefredaktörer att publicera samma artikel på samma dag för att försvåra ett beslag. Selander visste däremot inte att hans och flera andra tidningsmäns telefoner var avlyssnade av Allmänna säkerhetstjänsten.
Utrikesministern beslutade om ett massbeslag från och med 11 mars 1942. Alla tidningar och tidskrifter med artikeln blev indragna. Till en del gjorde massbeslaget saken värre för regeringen.
Omfattningen av beslaget var så stort att det väckte debatt i riksdagen där de två tidigare utrikesministrarna Richard Sandler och Östen Undén protesterade mot Günthers undertryckande av sanningen.
Många tidningar hade dessutom redan spridits. Och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fick möjlighet att göra ett propagandanummer av beslaget. Tidningens första upplaga hade hela artikeln i tryck. Vid andra upplagan för dagen valde tidningen att publicera rubriken åtföljd av tomma spalter för att poängtera för läsarna att artikeln dragits in. Här kan du se båda upplagorna och läsa texten som inte fick orsakade beslaget.
Läs resten av texten på museumforintelsen.se
Huvudbild: Stockholms stadsmuseum.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
