Krönika| Lillan Lundqvist, det är jag det, fast mina bröder kallade mig för pissmyran!

Privat bild. Jag är den lilla till vänster
82Shares

Jag minns fortfarande när vi parkerade bilen för att gå till lägenheten på Högsbohöjd. Pennygångens höghus tedde sig enormt stora för mig som tre-åring endast van vid den norrländska myllans låga hus.

Vi bodde tre trappor upp i en fyrarummare och jag fick eget rum. Ett rum och en säng som jag med jämna mellanrum blev av med när det kom någon som behövde den bättre. Det var otänkbart att äldre skulle sova på golvet, det fick vi barn göra. Det var inte ovanligt att det kom släkt från norra Sverige som bodde hos oss medan de sökte jobb och boende eller bara hälsade på.

Min bästa kompis Anette bodde i våningen ovanför oss. En dag när mamma stod på toan hörde hon hur de pratade i lägenheten ovanför. Mamma blev förskräckt över hur lyhört det var i huset, vi hade tidigare bott i villa, hon gick upp till Anettes mamma och frågade om hur mycket vi hördes upp till dem. Anettes mamma skrattade och sa det var en hel del. De blev bästa vänner efter det och brukade stå och prata med varandra på toan som hade en ventil som gick mellan lägenheterna.

Jag kommer ihåg en påsk på Pennygången när jag, Anette och en tjej till som jag inte minns namnet på, gick runt och påskade. Man kan säga att det var en lönsam affär att gå runt i trappuppgångarna och lämna små egenritade teckningar mot att vi sträckte fram en kaffepanna för att åtnjuta några gåvor. 

Jag var den som var minst så jag frontade, de andra två fick ringa på och jag visade upp mitt mest charmerande leende och ett Glad Påsk, gav dem en bild med orden ”skänk en slant i pannan”. Belöningen bestod av pengar, godis eller frukt. Vi bar hem kassvis med frukt för Högsbohöjd är ett stort bostadsområde. Vi åt godis så vi mådde illa och fick så mycket pengar att vi kände oss rika. 

Mina kompisars föräldrar var förskräckta över detta affärssinne hos sina små telningar och satte stopp för det men då hade vi redan fått ihop så mycket att vi mådde illa av allt godis och var ganska nöjda. 

Min egen mors rektion var lite lugnare hon undrade mest vad de andra föräldrarna hade sagt samtidigt som hon skrattade och sa ”och du var så klart den som stod främst”. Och där hade hon rätt.

Jag började skolan i Göteborg som sexåring, eftersom jag var född i december. Vi hade flyttat från Pennygången till Växelmyntsgatan till en suterränglägenhet i två våningar. Mamma ville inte bo i luften längre.

På den tiden testade man alla barns skolmognad innan de fick börja ettan. Jag var mycket kort i växten för min ålder och mamma ville att jag skulle växa till mig och vänta ett år innan jag började skolan. Men efter skolmognadstestet sa läraren till mamma att det inte kom på tal, jag var skolmogen och skulle börja ettan.

Så jag började skolan och de fick gå upp på vinden och ta ner en skolbänk som var tillräckligt liten för att den skulle passa mig. Första dagen hade vi upprop, fröken sa Britt-Inger Lundqvist och jag sökte med blicken efter vem det var som hade samma efternamn som mig. Fröken vände sig till mig, tittade frågande och sa ”men visst är det du som är Britt-Inger?” Jag rodnade och insåg mitt misstag och nickade bejakande. I min familj och i vardagen hette jag Lillan, Lillan Lundqvist och inget annat.

Jag var liten till växten och tacksam att reta, men retarna hade inte räknat med mitt humör. Jag hade växt upp med två bröder som var sex och sju år äldre än mig så jag kunde slåss och slogs gjorde jag. Vilket förmodligen gjorde det hela roligare. Hos mina bröder gick jag under namnet pissmyran, vilket nog säger en del om mitt humör. Vi flyttade till Kungälv när jag började tvåan, men det är en annan historia som jag inte ska ta nu.

Lillan

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg. #Essensiellt

82Shares