#Krönika| Rödfärgning ett yrke som gått i släkten

Pivat bild
56Shares

Min farfarsfar, född 1857, kokade rödfärg och målade i slutet av 1800- talet. Detta är en yrkestradition som många i min släkt har följt. Min morfar rödfärgade under 1940-50 talet. Vilka som gjort det däremellan vet jag inte. Men jag vet att ett otal av mina släktingar gjort samma sak, så nog kan man säga att det har gått i arv. Mina kusiner, svågrar, min bror och mina syskonbarn någon gång i livet jobbat som rödfärgare.

Rödfärgningen har varit ett vanligt yrke bland oss resande och är nog fortfarande det i viss mån. Själv har jag hållit på sedan 1969 och har nyss slutat vid dryga 70 år ung.

På 70 och 80- talet åkte vi iväg med lastbil och husvagn i maj månad för att komma tillbaka i september. Hela familjen var med, ibland även mamma. En fantastisk tid, ett visst mått av nostalgi ingår nog när man tänker tillbaka, glömda är alla regniga veckor när man höll på att förgås av leda i en trång husvagn. Innan jag slutade jobbade jag bara i närområdet, med ålderns rätt vill man komma hem om kvällen, men många goda glada minnen finns kvar från den tiden.

I början av 70- talet skulle kulturhuset i Värnamo rödfärgas och vi hade åtagit oss uppdraget. Vi beslöt oss för att köpa nya rödfärgsslangar. På den tiden tillverkade man slangarna i Värnamo.  Vi kom sen till ett hus, där en dam bodde, och började jobba. Damen som bodde i huset skulle ner till stan, hon skulle fixa håret och köpa sig en ny vårdräkt, så vi fick klara oss själva.

Vi jobbade på och det flöt på bra. Så kom tanten hem igen, hon ställde sig och tittade på oss när vi när vi arbetade, nydressad och nyfriserad. Då… sprack slangen mitt framför damen! Hon blev helt översköljd av rödfärg!  Jag sprang runt hörnet för att hon inte skulle se att jag höll på att skratta ihjäl mig. Damen själv var INTE glad, det var uppenbart. Som tur var ersatte slangfabriken henne.  50 meter slang och den spricker just där hon stod. Det måste varit ödet.

Illustration Lillemor Holmlund.

En annan gång, när en gammal man på en gård i Jämtland som beställt jobb såg räkningen på rödfärgningen kved han ” Oj, oj. Detta reder jag aldrig ut! ” och sen började han först snyfta och sen storgråta. ”Men du har ju beställt”, försökte vi. ”Men jag var ju tvungen att köpa mer färg, inte trodde jag det skulle bli så dyrt”, hulkade han med tårarna rinnande. ”Jag får gå från gård och grund”, snörvlade han. ”Ni måste pruta pojkar!”

Vi höll ett rådslag. ”Karln verkar ju vara utfattig som en lus på en flintskalle. Vi får slå av på priset.” Sagt och gjort, vi drog av en del, och gubben betalade under knotande och snyftande.

Dagen efter var vi och målade en gård en halvmil bort, och berättade om den gråtande gubben.

Mannen som fick höra historien skrattade och sa, ”Kom med här” och tog oss upp på en kulle. Där såg man miltals över skogen. Mannen pekade och sa ”Han äger all skog ni ser här och han är en av de rikaste bönderna i Jämtland.”

Så kan det gå.
Curre Johansson

56Shares