Kultur| Filmen om Katarina Taikon har blivit en kamp om jämställdhet

Pixabay

Filmen om Katarina Taikon släpptes första gången oktober 2015 och är ett starkt porträtt av en kvinna som utmanar både den politiska och kulturella makten i sin kamp för romernas rättigheter. Grunden till filmen är boken Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon skriven av Lawen Mohtadi.

Filmen blandar intervjuer av människor som stod Katarina Taikon nära med med svart-vita arkivbilder från tv, där hon flitigt förekom på 60-talet. Fram träder bilden av en mycket modig och intelligent kvinna som för romernas talan och ser till att deras behov av skola och bostäder kommer upp på dagordningen.

Katarina Taikon är en stark och välformulerad aktivist som kämpar mot etnisk diskriminering. Filmen lyfter fram henne som en svensk Martin Luther King och det är i det ljuset hennes gärning ska förstås. Båda är karismatiska ledare som drivs av sitt engagemang och som får människor att lyssna och förstå. 

Katarina Taikon och Martin Luther King träffas i Stockholm. Ett Stockholm som på 60-talet är en del av det svenska folkhemmet och som av många även utanför Sverige ses som ett jämlikt föregångsland. Förvånat undrar Martin Luther King vilka romerna är, som han aldrig hört något om?

Taikon hoppas och tror att om hon visar på hur romerna tvingas leva så kommer de att få samma rätt till utbildning och bostäder som alla andra har. Hennes kamp leder till förändring och gör skillnad för Sveriges då 900 romer. 

Men hon lyckas inte alltid genomföra det hon kämpar för. 

I filmens inledning finns bilder från Sergels torg där Katarina Taikon talar för att 47 franska romer ska få stanna i Sverige. Med ett brinnande engagemang och en stark övertygelse för hon skickligt och välformulerat fram sitt budskap:

”Vi vet! Och ingen ska säga till mig att vi inte vet att dessa människor är förföljda på grund av sin härkomst. Det är er plikt att begripa.”

Hon tror på förändring men får se socialdemokratin, med Palme i spetsen, svika hennes förhoppningar och höra Ivar-Lo Johansson argumentera för ett konserverande av ”Sveriges sista vandringsfolk” 

Hon lämnar den politiska arenan och satsar istället på barnen. Med Katitzi-böckerna hoppas hon nå en generation som ännu inte fastnat i tankespår av diskriminering och antiziganism. Serien om Katitzi kommer att bli en av Sveriges mest lästa barnböcker.

Som ett resultat av en ständig kamp och att hon inte tar hand om sig själv drabbas Katarina Taikon av ett hjärtstillestånd vilket gör att hon tragiskt och alldeles för tidigt avlider bara 50 år gammal.

I en av filmens slutscener får vi se Katarinas syster Rosa Taikon ta emot Olof Palmes pris för sin livslånga kamp för mänskliga rättigheter. Det är en stark scen och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag skulle så gärna vilja se det som att kampen för romernas lika värde var över och att diskrimineringen av dem är något som vi får läsa om i historieböcker – men så är det naturligtvis inte. Katarina Taikons kamp är lika aktuell i dag som den var då för 50 år sedan. 

Nu kommer efterdyningarna av produktionen av filmen.

Lawen Mothabi skriver i ett facebookinlägg att:

Våren 2012 var jag i färd med att skriva klart min bok om Katarina Taikon. Under arbetet med boken hade jag kommit i kontakt med fantastiskt material i radio- och tv-arkivet och jag bestämde mig för att göra en film efter att boken var färdig. I augusti det år, när boken precis hade släppts, blev jag kontaktad av en vän. Han berättade att han hade läst min bok hela natten och frågade om jag hade några tankar på att göra en film om Taikon. Det hade jag, svarade jag. Han undrade om han fick vara med och göra filmen. Jag sa att jag skulle tänka på saken och höra av mig om någon vecka. Jag pratade med mina vänner, de frågade: Känner du att han är rätt person för detta? Ja, svarade jag. Vi delar en politisk grundsyn, har känt och följt varandra i flera år och kommer kunna jobba i en schysst anda.

Den hösten inledde vi ett samarbete.

Nu när jag skriver det här, sju år senare, ser jag naiviteten hos den jag var då. Jag var öppen, redo för allt. Hur började allting?

Det började på ett så oskyldigt sätt, det började med hur han talade om samarbetet inför andra. Han sa: Jag fick en idé om att göra en film om Katarina Taikon, och jag frågade Lawen om hon ville vara med. Så sa han. Inom mig kände jag: det stämmer inte. Inom mig kände jag: sluta vara så känslig, märk inte ord.

Sen gjorde jag någonting som skulle komma att påverka allt. Jag gick med på att hans produktionsbolag producerade filmen. Därmed gav jag honom makt över hela produktionen. Jag minns när vi skulle skriva avtalet. Då hade jag fortfarande förtroende för honom, så det tog emot att fråga varför det inte framgick i avtalet att filmen är baserad på min bok. Jag skämdes över att ta upp det, kände mig ego och snål. Kanske fick jag den känslan för att han mötte min fråga med ett skratt. Okej, sa han, du var noggrann av dig. Men är det viktigt för dig att ha med det skriver vi in det i avtalet.

Inlägget på Lawen Mohtadis Facebook beskriver sen hennes känsla av att bli behandlad med likgiltighet, ställd utanför och att hon kände sig osynliggjord.

Han började ljuga, undanhålla information och manipulera. När jag nämnde orden ”osynliggöra kvinnor” eller ”diskriminering” blev han så rasande att hans ögon tårades. Han frågade mig: Hur vågar du? Vem tror du att du är?

Inlägget från Lawen Mohtadi uppmärksammas av Expressen som väljer att publicera större delen av Mohtadis inlägg och skriva ut namnet på den person som hon skriver om. Och mannen väljer på grund av detta att anmäla Expressen.

Samtidigt skriver mannen som svar på det som skrivits på facebook av Lawen i tidningen Media världen:

Arbetsplatskonflikter är aldrig enkla, ord står ofta mot ord, känsla mot känsla. Därför är det en grundregel att alltid höra alla involverade parter, inte bara låta ett perspektiv styra.

Sen beskriver mannen att han har arbetat med journalistik i trettio år, under nästan hela denna tid med frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Han har blivit hotad ett stort antal gånger, landets största bokhandelskedja ställde till och med in ett planerat författarframträdande med honom. Mannen menar att det är, tyvärr, den verklighet som möter oss som skriver om frågor som strukturell diskriminering, förtryck och rasism.

Men jag måste erkänna att jag aldrig trodde att jag skulle bli hotad av en vän och kollega. Mohtadis ord ringer i mig än idag. ”Vem tror du folk kommer att tro på, mig en kvinna eller dig en man, du har inte en chans!” Min första tanke var att omedelbart avbryta allt samarbete med Mohtadi. Jag kan ångra idag att jag inte gjorde detta, men min uppfattning var att filmen om Katarina Taikon var större och viktigare än en enskild persons ego. Även om hon hotar mig. Jag berättade om hotet för några nyckelpersoner. Det blev ännu ett krismöte. Vi bestämde än en gång att interna konflikter löses internt och jag kastade fram ett nytt förslag. Vi delar på alla namcredits. Mohtadi står som skapare av filmen i dess början, jag på slutet. På samma sätt delar vi på all kreditering utifrån erfarenhet och arbetsinsats; jag står först som regissör, Mohtadi som manusförfattare. Mitt argument var att detta starkt symboliskt visar att vi arbetat lika mycket på filmen. Mohtadi var först tveksam, men gick sen med på mitt förslag.

Filmatiseringen av Katarina Taikons kamp för de romska rättigheterna har nu gått över till en kamp mellan den man och den kvinna som synliggjort hennes kamp. Det finns fortfarande mycket att kämpa för när det gäller mänskliga rättigheter, likabehandling av män och kvinnor, människors lika värde och mycket mer.

Lawen skriver i sitt inlägg att:

Nu har det gått tre och ett halvt år sedan filmen kom. Den har levt och gjort det den skulle. Att jag nu berättar har ingen inverkan på Taikons viktiga berättelse. När det gäller min roll som förläggare känner jag mig trygg nog att tala öppet om vad jag varit med om. Jag tror att det finns en förståelse för att den här delen av min historia måste få benämnas och existera. Dessutom är jag själv journalist, författare och förläggare. Varje dag ser jag kraften i det skrivna ordet. Jag arbetar med att möjliggöra berättelser om vad det innebär att vara människa. Jag vill ge den möjligheten till mig själv. Jag ser också hur det jag var med om, och som många andra också drabbats av, var ett arbetsmiljöproblem. Men för mig som förde en frilanstillvaro fanns inte sådana begrepp. Jag tänkte bara att det här är oschysst och jobbigt och fel, inte att det här är en nedbrytande arbetsmiljö. När jag nu är fast anställd på ett förlag förstår jag hur viktiga arbetsmiljöfrågor är i det svenska arbetslivet. Du får både gehör för frågorna du lyfter och institutionellt stöd, för det finns lagar mot kräkningar på arbetsplatsen. Det är kanske nu jag på riktigt förstår varför jämställdhet och anti-diskriminering inom arbetslivet är livsviktiga frågor. Att filmbranschen, och andra branscher, agerar för att uppmärksamma och åtgärda förtryck är väldigt bra. Till exempel borde det åläggas alla produktionsbolag att ha en jämställdhetspolicy som gäller för de frilansare de anlitar.

Och kanske kan Mohtadis önskan gå i uppfyllelse: att efterdyningar av filmproduktionen av filmen om Katarina Taikon leder till att produktionsbolagen skapar en jämställdhetspolicy som också gäller för frilansjournalister. I Katarina Taikons anda, för allas lika rättigheter.

Redaktionen
redaktionen@dikko.nu

66Shares