Ledare| Att jobba som elefant i en porslinsbutik

privat bild
150Shares

Så här i semestertider bestämde jag mig för att skriva en ledare. Funderade hit och dit på hur jag skulle formulera den. Flera idéer stöp på att jag inte fick tag på de personer jag hade behövt prata med om det jag skulle skriva.

Sen tänkte jag att jag skriver väl om det jag brottas med. Att skriva i en tidning som handlar om resande/romer är ibland besvärligt men framförallt gör det mig otroligt stolt. Det är många hänsyn att ta, en del vill inte att det ska komma ut att de tillhör en minoritet och andra vill inte alls kännas vid sin bakgrund. Skammen är fortfarande stor och rädslan för hur det ska påverka andra och deras sätt att se på en som person om de får veta.

Det finns många som är resande/romer som skulle gå att skriva om, men det faller ofta på att de inte vill att det ska komma ut vilka de är. Jag har funnits med i många sammanhang och det är inte helt ovanligt att folk kommer fram och berättar att de har resandepåbrå. De berättar det i förtroende och vill inte att jag ska föra det vidare. Vilket känns lite konstigt eftersom jag är stolt över den jag är och mycket ärlig med det, medans de vill stanna kvar i den osynliga garderoben där tystnadskulturen råder.

Vi borde vara stolta över vilka vi är och det borde ses som en merit. Men i stället gömmer vi oss och fortsätter att bekräfta uppfattningen om att det är något som man ska tala tyst om i offentliga sammanhang.

Vi har många kända personer som har resandepåbrå men att behöva fråga barnbarnet om det är OK att skriva om mormodern eller hennes pappa verkar lite väl långsökt och trögjobbat ibland. Är det inte bättre att vara stolt över det ens släkting varit, för det är det som gör en familj, släkt unik vare sig det handlar om att de varit politiker, idrottsmän, försäljare, hästhandlare, målare eller varför inte resande.

Alla dessa hänsyn känns ibland lite som den där gången jag hade storhandlat, jag tog in allt från bilen genom att balansera det på samtliga utstickande kroppsdelar, väl inne tappar barnbarnet ut allt lego nedför trappen jag var på väg uppför, samtidigt som strömmen gick.

Ibland vet man att det finns stora möjligheter att det ska skita sig. Då finns det två strategier. Den ena är att försiktigt lägga ner allt och skapa nya strategier, eller eventuellt helt enkelt ge upp, vilket inte direkt ligger för mig. Den andra är att gå all in. För ingen kommer ihåg en fegis. Att överhuvudtaget kunna skriva den här tidningen är som att gå på en slak lina på gränsen mellan dessa två alternativ.

Ofta när jag skriver så känner jag mig som en midsommarnattsberusad bläckfisk som ska göra ett bankrån och upptäcker laserdetektorerna när det redan är försent att backa ur. Då är det bara att hålla i diklon när det bär av och om den inte sitter kvar får jag använda den som fallskärm.

Jag älskar verkligen att vi har en tidning som lyfter minoriteten romer. För när diklon sitter på plats, jag har passerat all lego, jag lyckades ta mig förbi laserdetektorerna, ljuset har kommit tillbaks och maten befinner sig i köket fylls jag av en genuin värme och glädje. Men jag skulle så önska att det inte var så komplicerat och att vi kunde se vinsten med att lyfta fram och upp våra egna och då särskilt de som gjort nåt speciellt eller annorlunda.

Opre Roma

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu

150Shares