Hur är det med vårt samhälle och vår samtid?
Städer inför tiggeriförbud. Men det är skillnad på lort och pannkaka. För så länge tiggandet kommer från en organisation eller arrangerat som en gala är tiggeriet legaliserat. Då handlar det om solidaritet, minsann, visas i tv och är väl ansett. Alla ger med glädje och försöker överträffa varandra med stora summor. De ler och känner att de gjort en god gärning. Samtidigt vill städer och innevånarna i dem driva igenom ett tiggeriförbud för människorna det handlar om. Var tar solidariteten och glädjen vägen när det kommer till att ge till de som tigger på gatan?
Tiggeriet är lika, det ena är bara i en snygg förpackning och det andra är den nakna sanningen.
Fattigdom är aldrig vackert i verkligheten. Det finns inget exotiskt över det utan det är bara en tung verklighet. Det vi glömmer är att det inte är så länge sedan det dog barn på grund av fattigdom och undernäring här i Sverige. Mammorna lät sina barnen äta först vilket gjorde att hennes kropp inte kunde ge barnet i magen den näring det behövde. Samtidigt som de större barnen fick skörbjugg med allt vad det innebar av tandlossning och skör benstomme.
Jag har flera nära släktingar som berättar för mig om den svält som fanns på 1900- talets början och konsekvenserna av det. Hur folk tiggde för att få sig ett mål mat. Att det sen görs försök med att skriva om historien och försköna är ett brott mot allt sunt förnuft.
Hur ska vi kunna lära oss av historien om vi inte berättar sanningen som den såg ut?
Min mamma berättade för mig att:
”Jag satt ute i solen med en väninna”, hon hade varit på stan och började prata om alla tiggare som finns. Hon tyckte synd om dem och sa ”tänk än då att he fienns så mytche fattu folk”. En 90- årig farbror som satt bredvid lade sig i samtalet och sa ”förr had vi tattara” och fortsatte med säga att de att knacka dörr vid middagstid för då visste de att det fanns mat. ”Tattarna” skickade fram barnen fortsatte han ”för de visst att he vor svårare att motstå de hungriga barnaöga”.
Mamma gick hem med tunga steg. Tyngden kommer sig av att det fortfarande berättas om ”tattarna” i negativa former i stället för att prata om den fattigdom som orsakade tiggandet. När hon sen berättar det för mig var hon blank i ögonen och sa, ”det är som det är med det” och frågar sen vad hon kan göra för att hjälpa tiggarna i stan. Den här händelsen skedde för fem år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess.
Mamma föddes 1930 och den fattigdom som fanns under hennes uppväxt och det som är idag har stora likheter. Fattigdom är aldrig vackert, den är bara skoningslös, det kan möjligtvis se olika ut och det finns alltid grader i helvetet men fattigdom är fattigdom vare sig det handlar om för eller nu.
Idag hörs ett mullrande bland gräsrötterna och människor går samman. Dessa folkliga sammanslutningar organiserar sig mot rasism och fattigdom för att hjälpa de fattigaste i vårt samhälle. Som ett stort underkännande av makten allt i de växande klassklyftornas spår.
Vad händer då med dagens fattigdom? Kanske måste vi börja kalla saker vid sina rätta namn, tiggeri finns överallt, allt från tiggaren utanför affären, till den lokala fotbollsklubben, Frälsningsarmén med sin bössa till de stora påkostade galorna. Alltså inget nytt under solen. Tiggandet på våra gator är egentliga inte problemet, det är enbart ett symptom på vårt sjuka samhälle med våra ökande klassklyftor.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
