Reportage| I karantänen i Berlin spelar jag dragspel och elektronisk harpa

Fotograf: Ida Persson Lännerberg
263Shares

Lindy Larsson är född 1974 och är utbildad på Teaterhögskolan i Stockholm. Han har haft filmroller i ”Så olika” och ”Änglagård – tredje gången gillt”, men arbetar mest på teatrar. 

Berätta lite om dig själv?

Miro nav honkar Lindy. Mander honkar jekh romano-tjavo. Just nu sitter jag i karantän i min lägenhet i Berlin och fördriver tiden med att spela dragspel och elektronisk harpa. I hela mitt vuxna liv har jag arbetat som skådespelare och sångare på många av de stora teatrarna i Sverige, bland annat Dramaten, Stockholms Stadsteater, Uppsala Stadsteater och de senaste åren mest på Malmö Stadsteater, Malmö Opera och på Maxim Gorki Theater i Berlin. Sedan 2015 är jag sångare i orkestern Lindy och Bon Bon Band (som jag egentligen ville döpa till Lindy och Bengalo Band, men mamma sa nej). Då och då jobbar jag också med film och förra året kom dokumentärfilmen Lindy, the return of Little Light som handlar om hur det var för mig att växa upp som resande/ romano. Den kan fortfarande ses på SVT play ett litet tag till. Jag lever med mina två små hundar, Folke och Sixten, och pojkvännen Stefan.

Lindy the return of Little Light: Känslostark dokumentär om utanförskap

Många reagerar på mitt namn, Lindy. När jag var liten blev jag retad för att det var ett tjejnamn. Nu för tiden tror många att jag har tagit Lindy som artistnamn, men jag är faktiskt döpt till Lindy. Det är mitt tilltalsnamn och det var min morfar Fritz Lindberg, som bestämde att jag skulle heta så. Det
passade för övrigt bra in i syskonskaran, då alla vi bröder har namn som slutar på Y; Sonny, Benny, Lindy och Andy.
Lindy är ett genderneutralt namn – det passar mig.

Vad är ditt roligaste artistminne?

2017 blev jag tillfrågad att vara med i föreställningen som förändrade mitt liv, Roma Armee. Den israeliska regissören och dramatikern Yael Ronen ville skapa en föreställning om och med Romer i Europa på Maxim Gorki Theater i Berlin. Av en slump fick hon reda på mitt namn och att jag är resande. Vi träffades i Berlin och vi kände genast att vi ville jobba med varandra. Vi skådespelare kom från olika grupper inom den romska minoriteten och dessutom från olika delar av Europa. Vi skapade föreställningen genom att dela med oss av våra egna upplevelser av att vara resande/romer. Och föreställningen kretsar kring vår historia, skam, stolthet, drömmar och visioner. Nu har vi spelat Roma Armee i tre år och turnerat med den i bland annat Rom, Wien, Stockholm och Bukarest.

Vem/vilka har varit dina förebilder?

När jag var liten var jag besatt av superhjältar. Jag drömde om att själv vara en superhjälte så mina förebilder när jag var barn hade oftast tight dräkt och mantel. Det fanns några superhjältar som hade romani-bakgrund och de betydde särskilt mycket för mig, till exempel: Nightcrawler, Magneto, Scarlet Witch och Batmans pojkvän Robin. Nu för tiden är jag mest inspirerad av Grace Jones och Charlie Chaplin, som för övrigt också var romani traveller

Har Coronaviruset påverkat ditt artisteri?

Ja, verkligen. Jag hade precis gett mig ut på turné med den queera punkrock-musikalen Hedwig and the Angry Inch på Malmö Opera när allting ställdes in. Förhoppningsvis kommer jag att återuppta rollen som Hedwig till hösten igen, då Riksteatern planerar att turnera med den i hela Sverige.
Dessutom ställdes alla mina föreställningar in i Berlin.
Men kulturen hittar nya vägar. Som till exempel den 8 april, på Roma dagen, då Maxim Gorki streamade föreställningen Roma Armee.
Andra upplagan av Roma Biennale som skulle ha öppnats i april i Berlin, har också fått skjutas på framtiden, men vi kunde ändå genomföra firandet av Romadagen genom att live-streama kultur och politik från olika platser i Europa, jag sjöng resande- och romsk musik från en skrubb på Dorotheenstrasse.

Vad har du för drömmar för framtiden?

Under flera år har jag levt en flackande tillvaro mellan Berlin, Stockholm och Malmö. Nu äntligen ska jag få en fast punkt i livet, från januari nästa år kommer jag och min familj att bo i Berlin och arbeta med flera projekt på Maxim Gorki Theater.
Jag har precis fått besked från Konstnärsnämnden om stöd för att göra research för ett kommande resande/romanoprojekt som går under arbetsnamnet Duri-Drom. Det här är ett projekt som jag har drömt om att få göra länge, och det har verkligen varit en lång väg hit men nu ska jag äntligen ge det tid. Jag vill arbeta med att göra vår grupp, resande-/romanogruppen, synlig. Jag vill också att vi resande ska stärka vår ställning, inte bara i majoritetssamhället, utom också inom den romska gruppen. Jag drömmer om att vi resande får möjlighet att berätta vår unika historia och att vi är många som talar. Jag drömmer också om att vi ska hålla vårt språk, romani, levande.

Tack för att jag fick intervjua dig och lycka till med ditt projekt Duri-Drom!

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu

263Shares