Jag är resande… Jag är resande! Åtminstone är jag det enligt självidentifikationsprincipen. Samtidigt så är det en klen tröst att luta sig emot någon sorts snusförnuftig princip som har sitt godkännande ovanifrån.
Men jag är resande, jag är resande, åtminstone sett till blodet. Jag skulle förvisso aldrig våga göra ett sådant där DNA-test som så många människor idag verkar göra för nöjes skull och av nyfikenhet. Jag har det inte i mig, det där med att lämna bort min DNA-kod till främmande företag, och jag skulle heller inte vara bekväm med att ha mitt släktträd fritt tillgängligt för alla att se på internet, jag har lärt mig sedan barnsben att vara skeptisk mot allt och alla med makt, oavsett om det handlar om myndigheter eller mäktiga företag.
Däremot händer det ibland att jag fumlar runt på olika släktforskningssidor på internet, och ibland hittar jag någon avlägsen släktings släktforskningsförsök där någon av mina föräldrar (eller mina föräldrars föräldrar eller andra släktingar) förekommer, och där ser jag mönster.
Pappa och farfar hette Sandberg, mormor var Fredrikssonare, morfar hade ett rätt så vanligt son-efternamn som inte nödvändigtvis förknippas med resande, men i hans släktträd hittar jag även Lindgrenar. Farmor hette Lindahl, om hennes släkt fick jag heller knappt veta någonting, annat än att hennes far var handelsresande och talade många olika språk.
När jag väl hittar dessa släktträd på internet som någon av mina släktingar förekommer i så är det alltid i ytterkanten av släktträd som tillhör personer som för mig förvisso är okända, men vars egna släktträd är fulla av resandenamn så som Holm, Lindberg, Rosengren och så vidare.
Så jag vågar börja tro att jag är resande, åtminstone till blodet, men kanske inte till levernet. Levernet, ja, det är ju en historia för sig. Både i min mors och min fars familjer har det funnits tragiska omständigheter som jag absolut inte kan nämna här, men som har lett till att människor har brutit kontakten med varandra. Jag har därför ytterst få släktingar som jag har någon kontakt med, även om jag alltid är snar till att försöka knyta band med de släktingar jag lyckas träffa. Avsaknaden av släktingar skapar en rotlöshet i mig, men de familjemedlemmar jag ändå har kvar i mitt liv är mitt allt, familjen är allt för mig även när den är liten. Att familj och släktband har den betydelsen för mig, det är väl kanske åtminstone någonting jag har gemensamt med alla ”horta romano” där ute?
När min far levde så teg han om resandeursprunget, men han teg å andra sidan om det mesta som rörde hans föräldrar. Lite fick jag veta, som att farfars far var gårdfarihandlare, och att farfar rycktes bort ifrån sitt hem i unga år under förevändningen att han skulle få gå i skolan i Göteborg istället för att drälla runt mellan gårdar i Dalsland. Själv har jag bara bott i Göteborg, även om jag har släktingar i både Småland, i Värmland, i stockholmstrakten och Västerbotten. Vissa har flyttat runt en hel del, det har inte jag, i det avseendet är jag inte så värst resande, men jag hade nog varit betydligt mer rörlig i boendet om jag inte hade valt att gifta mig med världens sötaste buroflicka när jag var 20 år gammal.
Buroflicka ja… Det kändes intressant nu att beskriva någon annan som ”buro”, jag brukar vara försiktig med att tänka så eftersom jag själv säkert är som vilken bonne som helst för många resande. Jag talar ju inte språket, åtminstone inte något vidare i alla fall. Däremot insåg jag, i takt med att åren gick och att jag mer och mer såg tecknen på mitt resandeursprung, att alla de där ”ålderdomliga slangorden” som jag hört äldre släktingar använda faktiskt inte var några gamla slangord, utan resanderomani. Jag hörde alltså endast svenska under uppväxten, men med kraftiga inslag av låneord från romani. Jag kanske borde förstått det också när min kusin, en av släktens många musiker, valde att göra hip hop sprängfylld av romaniord mitt i de svenska meningarna, men då tyckte jag mest att det var lustigt att han använde så många av ”de ålderdomliga slanguttrycken från mormor och morfar” i sin musik. Jag önskar att jag hade hunnit lära känna honom innan det blev för sent, jag hade velat kunna ringa honom idag och fråga mer om vårt ursprung, men jag har ingen telefonlinje till nästa liv.
Under uppväxten racklades det alltså inte så värst mycket romani, även om vissa uttryck fanns där. Pappa kände till vårt ursprung men teg om det, och mamma var så pass ovetande om det så att jag fick agera tolk när mormor på ålderns höst slutade prata svenska och mer och mer kommunicerade på romani. Jag kunde inte översätta vad hon sade, men jag kunde åtminstone höra enstaka ord och påtala för mamma att ”det där är romani, jag sa ju att vi är resande!”
Insikten om mitt resandeursprung var någonting oerhört stort för mig. Mamma kan lyssna på mina upptäckter med visst intresse, när jag beskriver hur en kultur vi förvägrats kan förklara saker som vi inte förstått under våra respektive uppväxter. Mina bröder verkar också ha fascinerats en del av det (särskilt då min yngsta bror som till skillnad från oss andra har vuxit upp i Jönköping!). Men om detta upptäckande har varit någorlunda fascinerande för dem, så har det varit ännu mer revolutionerande för mig.
När jag först hörde talas om resandefolket, om att det funnits ett folk i det här landet som levt här längre än vad många ”ursvenska” släkter gjort, men som samtidigt aldrig riktigt släpptes in i den kulturella gemenskapen förrän det blev dags att assimileras med tvång, då förstod jag plötsligt! Jag förstod varför det var en sådan massiv kulturkrock för mig att börja skolan! Jag förstod varför jag både kände mig som en främling och behandlades som en främling av de andra barnen, vars referensramar jag inte delade. Alla svenska barn undrade var jag kom ifrån, samtidigt som invandrade skolkamrater tog för givet att jag var svensk. Jag förstod också tyvärr plötsligt varför den arga tanten i området där jag växte upp brukade kalla mig för ” tattarunge” när hon skrek på mig. Jag förstod också plötsligt vad min dagisfröken menade när hon pratade om ”er sort” de gånger då hon låste in mig i ett mörkt rum och gav mig stryk.
Ju mer jag lär mig om resandefolket, desto mer ser jag också spåren av det som jag vill kalla ”kulturen bortom kulturyttringarna”. En del av mig vill exempelvis tro att detta kanske kan förklara den djupa skepsis mot myndigheter som alla vuxna runtomkring mig hade när jag växte upp, man tog alltid för givet att myndigheter mest fanns till för att jävlas med en, och om någon fick problem med någonting så var det ingen idé att kontakta polis eller socialtjänst, istället fanns en självtillit och en mentalitet av att vilja lösa saker på egen hand med hjälp av sina nära och kära.
Ett annat exempel på ”kulturen bortom kulturyttringarna” är väl kanske också att man på bägge sidorna av släkten har värderat konstnärlighet högt, och då i synnerhet musik och konsthantverk. Ingen av alla de musiker jag varit släkt med har behövt få frågan ”Men vad vill du bli då?”, att någon satsar på sin musikalitet har varit fint nog, utan att det ska ha behövt göras övrig karriär, och det har varit fint nog att vara musiker även när de rent musikaliska framgångarna har uteblivit. De vuxna som jag växte upp med identifierade sig helt enkelt inte primärt utefter vad de hade för eventuell karriär, utan utefter vad de brann för!
Frihet, gemenskap, självtillit, musik och glädje, skapande och kärlek till naturen, det var ideal och värderingar som jag växte upp med, och detta är än idag saker som jag värderar så mycket högre än karriär, samhällsposition och borgerligt anseende. Så kanske lever jag ett resandeliv ändå? Jag vet inte, och här kommer vi in på en stor sorg för mig.
För även om många pusselbitar föll på plats för mig när jag kunde börja ana mitt ursprung, så var det inte enbart en känsla av att komma hem som mötte mig. Jag är inte ”hemma” i min kulturella identitet. Jag har fått lida för mitt ursprung, blivit kallad tattarunge och fått stryk för det innan jag ens visste vad det betydde, och någonting har förmått mina äldre släktingar att dölja ursprunget och kulturen, så på så sätt har jag fått lida för mitt ursprung genom att bli förvägrad mitt egentliga modersmål, dess sånger och stora delar mitt folks kultur. Om jag nu ens får lov att säga ”mitt folk” om resandefolket.
Och där har vi saken: Om jag nu tar mig friheten ändå att konstatera att jag härstammar från resandefolket, så har jag förvisso lyckats förstå mitt ursprung, och är inte längre främmande inför mina egna rötter. Men jag sitter ändå fast i ett mellanförskap.
Jag har fått lida på grund av förtrycket som resandefolket utsatts för, men jag har inte en stor sammansvetsad släkt att hämta styrka i. Jag känner knappt mina egna släktingar, och dem jag känner kan jag ändå inte alltid ha kontakt med. Mitt utanförskap har förbytts i ett mellanförskap, men det som smärtar mest är ändå inte detta mellanförskap, utan någonting helt annat, nämligen den – i brist på bättre ord – obesvarade kärlek som jag känner gentemot ett folk som jag under uppväxten berövades möjligheten att få tillhöra.
Ju mer jag lär mig om resandefolkets kultur, desto mer finner jag att älska. Jag skulle önska att jag kunde lära mig språket, men även om jag lär mig fler och fler ord och hur meningarna byggs, så är jag rädd för hur många som skulle kunna ta illa upp om jag försökte tala språket, jag är rädd för alla som skulle kunna säga att ”det där har du inte rätt till”.
Jag lyssnar på sångerna, alla de sånger jag borde fått lära mig som barn men inte lyckats upptäcka förrän flera år efter min 30-årsdag. Romano Tjavo har blivit mitt hjärtas sång, jag förstår mer och mer av texten, även när den varieras beroende på vem vars inspelning jag lyssnar på, och kan känna korta stunder av samhörighet med en större gemenskap, för att sedan tvärt istället få ont i hjärtat av den barriär jag upplever mellan mig och andra resande.
Ibland har jag tagit mig friheten att försöka kontakta äldre resande, personer som på olika sätt varit öppna med sitt ursprung, och försökt lära mig mer från dem. Fast dessa kontakter har ofta runnit ut i sanden och mest resulterat i att jag skäms över att ha trängt mig på.
Men mitt hjärta bultar. Det bultar för resandefolket, ett folk som jag känner djup samhörighet med trots allt, som jag nu ändå ser mig som en del av och identifierar mig med trots allt.
Jag vet inte hur glappet ska kunna överbryggas, det där glappet som jag känner mellan mig och andra resande, alla ”horta romano” som inte har upplevt samma mellanförskap. Men även om jag inte vet hur det ska ske, så är jag fast besluten att överbrygga just det glappet. Jag kastar mig ut, ut på upptäcktsfärd, i inte bara tid och rum, utan i de kulturella dimensionerna, inom och bortom kulturyttringarna.
Jag vandrar, jag färdas, mot ett fortsatt sökande, mot eventuella svar eller besvikelser, redo för att möta antingen avvisanden eller oväntade välkomnanden, eller både och, eller varken eller. Jag reser utan en given destination, men reser – det gör jag. Jag är resande… Trots allt så är jag ändå resande…
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
