Jag har ätit en del rätt konstiga saker. Oftast på grund av språkförbistring, nyfikenhet eller dålig impulskontroll. Jag tar några exempel för att ni ska förstå att jag inte direkt är hysteriskt petig när maten i alla fall innehållsmässigt matchar mina preferenser.
Jag har ätit grisull, blivit serverad hackad lunga när jag beställt böngryta, sörplat en soppa med tuppfötter som flöt upp som en överraskning, druckit sprit med ödlor och annat otyg, en sprit som såg ut att innehålla bajskorvar men som tydligen var banan, mängder av fermenterade konstigheter, och bedrivit olika projekt med möglad mat på hemmaplan som jag nyfiket glufsat i mig. Men vid SJ:s falafelsallad drar jag gränsen.
Jag är inte direkt överförtjust i begreppet ”sallad” oavsett om det är en falafelsallad eller inte, men hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig denna torra, eventuellt dillsmakande, överdimensionerade linshög (hur tillagar man ens belugalinser för att besudla dem så?). Torra konstiga jävla falaflar, några få morotspinnar och blad som dött drunkningsdöden i en olja som måste vara kryddad med satans armsvett. Bredvid detta en slamsa liknande koagulerat blod, som nog en gång i sina glansdagar varit en paprika. För att piffa upp det hela har det toppats med en sås med sån där artificiell svavelsmak som eventuellt kommit från en genetiskt utmanad vitlök. Det här äter jag faktiskt inte. Inte en chans. Och det är ändå vegetariskt. Fy fan.
Det påminner lite om smaksensationen jag fick när jag vabbade. Vabba är att vara hemma utan att vara förberedd. Då får man liksom fixa mat av det som finns. Det gjorde att vi fick möjligheten att prova den hittills okända delikatessen sojabönsnudlar. De har en ganska sjuklig färg, en liksom fjällig yta och en fadd smak. Konsistensen är som överkokt suddgummi. Varken spänstig eller len. Studsig och smulig. Deras uppenbarelse gick inte ens dölja med sås. Inte jättegott alltså, även om det faktiskt måste ses som en delikatess i jämförelsen med det som serverades i bistron av SJ.
Jag är inte arg SJ. Jag är förfärad!
Linda Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Klicka HÄR om du vill du läsa fler av Lindas krönikor
