Jag har funderat lite på tiggarnas situation och de svenska medborgarnas syn på dem, och tänker på frågor som moral och människosyn.
”Alla är lika mycket värda” och ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är ordspråk man ofta hör. Det är fina ord och bra budskap, som kan verka som en självklarhet men är inte alltid det. Är till exempel en tiggare lika mycket värd lika som en läkare, lärare, politiker eller dig? Vem avgör det? En fråga som är klart värd att ställa då budskapen tydligen inte alltid gäller alla.
Det är möjligt att gränserna blir lite suddigare efter ett tag när man skaffat sig rosa glasögon och stoppat in hörlurarna i öronen. Då ser vi det vi vill se, hör det vi vill höra och kan sortera bort det där som stör i vardagen.
Nu är vintern här och med den kommer kylan och mörkret. Vardagen känns ibland oändligt lång. Mitt humör sjunker i takt med minusgraderna när jag går ut genom dörren och tvingas möta mörkret och den isande kylan. Jag sätter på mig mössan, mina varma stövlar, stoppar händerna i jackfickorna och börjar traska mot närmaste matbutik. Samtidigt som jag svär över hur jobbigt livet är och planerar för en semester i solen.
När jag kommer fram till butiken sitter en tiggare utanför butiken. Med kläder i lager på lager sitter han med en pappersmugg vid butiksentrén och hoppas på att få samla ihop några kronor. När han ser mig spricker han upp i ett leende och säger ”Hej”. Vi känner varandra vid det här laget. Vi småpratar lite om vädret och kylan, vilket känns lite löjeväckande då jag gästspelar på väg till och från affären i något han får förhålla sig till hela dagen.
Jag handlar det jag ska ha och strävar mot kassan. Lägger upp maten på bandet och möter kassörens blick. ”Pengar extra?” frågar hen, ”Ja” säger jag ”50 kronor”. Vid det här laget har en del som sitter i kassan kopplat mina extra uttag till att gälla när tiggaren sitter där ute. ”Tack” säger jag när jag tar emot pengarna och möter kassörens leende.
Jag knölar ihop femtiolappen i handen, packar ner varorna och går ut ur affären. Där ger jag tiggaren pengarna i handen, tar på mig glasögonen och stoppar in hörlurarna innan jag börjar Gå hemåt. Uppläsarens värma stämma får mig att fly in i en annan värld.
När jag vänder mig om ser jag tiggaren stirra tomt framför sig när en man spottar vid sidan om honom och säger något som jag inte hör. Hur var det nu med ”allas lika värde”? För trots mina glasögon och hörlurar så kan jag inte bortse från att vi har en fruktansvärd klasskillnad i det här landet. Tiggaren är fattigdomen och orättvisan personifierad och vi väljer att blunda för det eller ger tiggaren skulden för att vi inte lever upp till våra motton i landet.
Jag kommer hem till gubben och han berättar att han träffat Viktor utanför en annan affär. Han hade glatt visat upp pillret som han köpt mot sina hemorrojder. Kroppen är inte riktigt överens med tiggarnas arbetsställning. Antalet tiggare har minskat i vårt land, Sverige behandlar inte människor i utanförskap på ett värdigt sätt så de åker numer till andra länder. Länder som tidigare var kända för att vara inhumana. Sverige anses nu vara värre än dessa länder, så grattis Sverige vi vann igen. Kan vi inte bäst på att vara bäst så är vi nu bäst på att vara sämst.
Fler och fler tar på sig glasögon och hörlurar för hela poängen med glasögon och bra hörlurar är att man liksom slipper se verkligheten och lyssna på andra. För visst är vi bra och humana i Sverige, vi värnar de mänskliga rättigheterna och från första januari ska Barnkonventionen bli lag. Samtidigt är SD största parti i den senaste statistiken. På med glasögon och hörlurar. Hur gick det här till? Egentligen. Var tog det där med moral och människosyn vägen? En slank hen hit och en slank hen dig och en slank hen ner i diket.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Bloggen #Essentiellt
