Hemlöshet och fattigdom hos ensamstående föräldrar ökar i takt med avvecklingen av den svenska välfärdsstaten. Värst drabbas utlandsfödda ensamstående mödrar. Men när de inte fångas upp av de mätsystem vi har idag, har samhället en oförmåga att se och erkänna deras situation, enligt en ny avhandling från Malmö universitet.
När Tove Samzelius, doktorand i Socialt arbete vid Malmö universitet, började arbeta för Rädda barnen 2015 lade hon märke till stora skillnader i risk för fattigdom mellan familjer med en förälder och familjer med två svenskfödda föräldrar.
Sedan 90-talet har fattigdomsrisken tredubblats hos ensamstående föräldrar, och främst mödrar. Genom att lyssna på de drabbade kan vi få en annan förståelse för deras verklighet och vad som gör att människor har svårt att ta sig ur en utsatt situation i det svenska systemet, säger Tove Samzelius.
Starkt individfokus
Under de senaste 20 åren har en trend i hela västvärlden varit att alla ska in på marknaden, enligt Tove samzelius. Med denna utveckling började det ställas hårdare aktiveringskrav med fokus på individens ansvar – man förväntas lösa sin egen situation. När socialtjänstens fokuserar på arbetsmarknadsintegrering utan att ta hänsyn till människors prekära boendesituationer så klarar de som har det svårast inte av att på egen hand uppfylla de krav som ställs, visar Tove Samzelius studier. Människor med låg inkomst och korta kötider har svårt att bli godkända på bostadsmarknaden. Dessutom har arbetsmarknadens villkor försämrats avsevärt med exempelvis osäkra anställningsformer. Kombinationen leder till en utestängningsprocess där fler blir arbetslösa eller bostadslösa och hamnar i en sekundär marknad, utanför socialförsäkringssystemet.
De som inte kvalificerat sig för a-kassa och sjukförsäkring hamnar i ekonomiskt bistånd. I Sverige var det aldrig tänkt som något människor ska leva på under en längre tid. Men det finns grupper som lever på det. De har aldrig en chans att spara pengar och ta sig in någonstans. Eftersom majoriteten av svenskarna inte har det så, så är det inte en del av majoritetssamhällets förståelse av verkligheten, säger Tove Samzelius.
Mäter fel saker
Kommuner styrs av ekonomiska parametrar med fokus på budget. När man får ner antalet människor med ekonomiskt bistånd så beskrivs det som en framgång, menar Samzelius. Men enligt hennes forskning kan minskat antal biståndstagare i en kommun bero på att man tvingats flytta till en annan kommun och får ekonomiskt bistånd därifrån. Om det beror på att man fått en bostad eller ett arbete, så följer ingen till exempel upp vilken typ av arbete det är.
När det gäller trångboddhet tittar man på lägenhetsregister, men dessa ger inte en tydlig bild eller förståelse för hur utsatta människor lever på riktigt. Att bo där man inte är skriven är olagligt men Tove Samzelius forskning visar att vissa inte har något val. Hon har inte utgått från definitioner av hemlöshet utan från mammornas erfarenheter av att aldrig ha ett stabilt boende. De bor som inneboende eller i svarta andrahandslösningar. Den typen av dold hemlöshet syns inte i statistiken och de får inte hjälp för att läget inte är akut, trots att det kan vara ett olämpligt boende för barnen.
Ett bostadsproblem och fattigdomsproblem som inte passar in i de mallar och system vi har omvandlas till ett individuellt problem där föräldraskapet blir ifrågasatt för att man inte kan ta ansvar för sin situation. Om vi inte erkänner problemet utan lägger det på individen så stärker vi problematiken snarare än stöttar människor, berättar Tove Samzelius.
När ingen följer upp om de villkor som ställs idag leder till att människor blir självförsörjande så menar Tove Samzelius att det inte finns evidens för att arbetssätten gör skillnad och hennes forskning visar att det tvärtom gör skada. Enligt Samzelius har vi i Sverige en bild av att vi värnar om ensamstående, kvinnor och barn och det skapar blinda fläckar för att det finns grupper som hamnar utanför.
När vi pratar om utsatta bostadsområden lyfter vi ofta problem associerade med män, som kriminalitet och våld. Vi fokuserar väldigt lite på kvinnor och barns utsatthet i dessa miljöer, som att bli utsatt för personligt våld i nära relationer, otrygga boendeförhållanden eller att samhället inte kan möta upp de behov som finns när man söker hjälp. Dessa kvinnor har ingenstans att vända sig, Säger Samzelius.
Villkoren har försämrats för alla ensamstående mödrar som inte tillhör över- eller medelklass, men Samzelius menar att utlandsfödda är extra utsatta på grund av fler barriärer som språk, diskriminering, avsaknad av nätverk och andra resurser som kan möjliggöra etablering på bostads- och arbetsmarknaden.
Våldsutsatthet kan vara en faktor
Samzelius forskning visar också att utestängningen kan hänga ihop med våldsutsatthet. Det är inte bara i den akuta våldssituationen som man påverkas, utan man behöver stöd även efteråt.
Förut fick den som hamnade på skyddat boende förtur i bostadsköerna. Så är det generellt inte längre. Istället hamnar man på härbärgen där socialtjänsten inte har insyn. Där kan det också bo våldsamma män och missbrukare. Det finns kvinnor som går tillbaka till sina förövare för de har att välja mellan en kränkande relation med socialtjänsten eller kränkande relation med pappan till deras barn, berättar Tove Samzelius.
Samzelius menar att det handlar om hur socialtjänsten är organiserad. När någons rätt till ekonomiskt bistånd utreds tar man inte hänsyn till andra aspekter. Ska man utreda om någon behöver tillfälligt tak över huvudet så utreder man endast det.
Tittar man på systemen var för sig så blir det inte lika tydligt hur det drabbar utsatta, man måste titta på helheten.
Hanna Svederborn
