Det kom en uppmaning till magasin DIKKO och en önskan att vi skulle ta upp ett specifikt ämne. Har du något du vill att vi ska skriva om eller har du själv skrivit ihop något som du tycker är viktigt? Har du ett ämne som du tycker är viktigt att belysa? Skriv till redaktionen@dikko.nu
Vår skribent skriver att:
Det finns de av den gamla stammen vill stänga ute de som de kallar för ”nyresande”.
Tänk alla som blev fosterhemsplacerade tidigt och i vuxen ålder eller unga vuxna får veta att de är resande och glada söker de det som är deras ursprung – men istället för att bli välkomnande in i det som är deras rötter så möts de av kalla handen, de gamla som säger – de kan aldrig bli resande…!?Hur många gånger ska trasiga människor bli svikna.
Jag har sett detta i flera av resandegrupper på Facebook där självutnämnda sitter och dömer vem som passar och inte. Skam för de som gick före oss hade aldrig stängt dörren till någon känd eller inte utan låtit handling tala, rötägg sållar ut sig själva. Detta ämne borde vara något att lyfta fram.
Finns det någon som ser de som blir svikna av sitt eget folk….
Reflektioner på skribentens uppmaning
Jag har tidigare tagit upp detta ämne och har även blivit utsatt för de drev som ibland förekommer (numer oftast i stängda grupper eller chattar) på bland annat Facebook av de som anser sig bestämma om vilka som får eller inte får vara Resande/Rom, eller vad man får säga eller inte säga.
Jag vet att det är inte helt lätt att ta sig förbi ett utanförskap, för det handlar inte bara om att spränga gränserna bland majoritetsbefolkningen. Det finns också strukturer i utanförskapet som ställer till problem.
Idag finns det många släktforskare och barnhemsbarn bland Resandefolket som inte tidigare vetat om sin bakgrund. Många söker sina rötter efter åratal av tystnad och hemlighetsmakeri. De som söker sina rötter har av en eller annan anledning inte haft tillgång till sin historia, familj eller släkt. Många känner att en saknad pusselbit faller på plats och att de hittat hem när det förstår sitt ursprung.
Resandegruppen växer och vi är idag en erkänd nationell minoritet.
Jag har kontakt med många av dessa hemvändare och har sett hur en del av de ”gamla” Resande ser ner på denna nya grupp. Man skulle kunna tänka sig att de skulle välkomna dessa ”nya” Resande på samma sätt som man tog emot den förlorade sonen. Men så är inte fallet för alla, det finns de som ser på dessa ”nya” Resande med samma ögon som majoritetssamhället sett på gruppen Resande genom tiderna: med andra ord med en stor misstänksamhet och ett mindre berättigande.
Rasism i olika skepnader
Inom gruppen Resande/Romer finns det några resandefamiljer som menar att de är av ”djupa släkter” eller så kallat ”horta romano”, vilket innebär att släkten/familjen anser sig vara oblandad eller med mycket litet inslag av uppblandning. Ett slags resandearistokrati.
En egen intern blodsrasism?
Nu är inte inställningen till blodsarvets betydelse alltid det viktigaste utan skiljer sig åt lite beroende på vem som yttrar sig och vem man pratar med. Några menar att om man inte ”lever som Resande” och uttryckligen identifierar sig med kulturens traditioner så är man heller inte Resande även om man har blodsbanden.
Resande med det här synsättet ser inte dem som fått reda på att de är Resande genom att de har släktforskat som riktiga Resande. Det gör de inte heller när det gäller alla de som har blivit omhändertagna som barn och tappat kontakten med sina rötter då de varit placerade på barnhem eller i fosterhem. Bägge dessa grupper har inte ”levt som Resande” och de kan inte språket. Det spelar det ingen roll om de har blivit tvångsomhändertagna eller om föräldrarna dolt det för dem.
En egen intern kulturrasism?
Språket är en annan sak som ibland kan tas upp som den springande punkten till varför vissa inte är ”riktiga” resande. Sen att ingen egentligen kan språket fullt ut glöms lätt av i upphetsningen när man ska kora de som är mest ”horta”. Nu delar inte alla denna åsikt utan det finns andra som tvärtom menar att blodsbanden är det som fäller avgörandet och att arvet finns där även om man inte väljer att leva ett så kallat traditionellt resandeliv.
Ingifte från majoritetsbefolkningen
De som gifter in sig från majoritetsbefolkningen eller från någon annan kultur i en resandefamilj blir en del av familjen/släkten och kan bli accepterad. Det vill säga om den som gifter in sig väljer att bli en del av kulturen genom att leva efter dess traditioner, men hen ses aldrig fullt ut som Resande. Barnen i dessa äktenskap blir däremot alltid betraktade som fullvärdiga medlemmar om traditionerna följs.
Att utvecklingen har ändrat förutsättningarna för Resande/Romer i Sverige är något som visar sig i både litteraturen och bland människorna. Förr i tiden användes häst och vagn men i och med bilens entré i samhället ändrades förutsättningarna för Resande/Romer. I dag är det inte många som flyttar runt utan de flesta bor som majoritetsbefolkningen i hus eller i lägenheter och arbetar med vanliga jobb eller som egna företagare.
Det finns alltjämt de som jobbar som de gjorde förr på marknaderna och som försäljare på sommaren eller med tivoli och de som köper och säljer skrot, även om det inte är lika många längre. Det finns emellertid många som har bisysslor där de handlar med olika saker. I det stora hela är dagens verklighet helt olik gårdagens och därför ser också situationen för Resande/Romer helt annorlunda ut idag.
Trots detta lever många av de gamla strukturerna kvar.
I dag vet vi till exempel att att alla resandesläkter har ett romskt ursprung med rötter i Indien och att människor sedan medeltiden invandrat från olika delar av Europa till Sverige.
Alla vill att barnen ska gå i skolan och utbilda sig, och med all rätt: utbildning och kunskap är vägen till utveckling. Det som blir komplicerat inom resandekulturen är att den som redan idag har skaffat sig en utbildning eller högre studier betraktas med misstänksamhet och man ifrågasätter om vederbörande verkligen är en ”riktig” Resande.
Som om det bara är förunnat de som har gått i ”livets hårda skola” att få kalla sig Resande
Kunskap är makt, sägs det, och visst är det så, om man får utvecklas utan att hämmas av ett gammalt tankesätt. Det är känt att en minoritetsgrupp sluter sig om den har ett yttre hot och att toleransen inom gruppen blir mindre för det som avviker.
I dag har vi inte det yttre hotet utan är en erkänd minoritet som en av fem grupper i minoriteten Romer och borde istället gå samman och släppa in de som vill och känner anknytning till gruppen. Vi behöver också lära ut vårt språk till alla som vill lära sig det, om det fortsätter att hemlighållas kommer det dö ut och då tappar vi en stor del av vårt kulturella arv.
Vi borde öppna upp oss och vara stolta över alla Resande/Romer som finns i gruppen, och särskilt välkomna de som hittat tillbaka. Alla borde inse att mångfalden av personer är positivt för vår grupp, oavsett om det handlar om de som hittat sin identitet som vuxna, eller de som tillhör någon annan minoriteter så som HBTQ-personer.
I minoritetslagen
I Sverige tillämpas principen om självidentifikation för att avgöra vilka som ingår i en nationell minoritet. Enligt den svenska minoritetspolitiken betyder det att det är individen själv som bestämmer om hen vill ingå i en nationell minoritetsgrupp eller inte. Ingen annan har rätt att bestämma individens tillhörighet, varken genom att hindra någon från att ingå i en grupp som man identifierar sig med eller påtvinga någon en identitet som individen själv inte har valt. En individ kan identifiera sig med en eller flera grupper, men det är alltid upp till individen själv att avgöra sin tillhörighet.
Vilket jag personligen tycker är ett sunt sätt att se på det hela.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Blogg: Essentiellt
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
