Under rubriken INSIDAN hittar reportage, artiklar och krönikor skrivna av och om människor som är frihetsberövade och deras familjer. Här kommer också publiceras berättelser av de som arbetar på våra institutioner runt om i Sverige.
När jag som purfärsk vårdare inom Kriminalvården gick min introduktion i arbetet fick jag veta att jag skulle bli tillgodosedd en hel dag av lärande av konflikthantering samt laga befogenheter så blev jag jätteglad. Jag kände att jag faktiskt kunde få lära mig någonting som inte bara skulle vara användbart i mitt yrke utan även i mitt privata liv.
Denna övningsdag började med att vi nyanställda samlades och pratade lite för att sedan få använda både röst och kropp. Vi parades ihop två och två och skulle sedan göra utfall mot varandra. En övning innebar att vi när vår kompis kom springandes mot en skulle höja handen och sedan skrika för allt vad vi var värda “STANNA!” eller “BACKA!”
Jag kände mig lite dum då jag själv inte direkt kände att jag behövde stanna bara för att min kompis skrek åt mig – hade jag dessutom varit tvärförbannad och velat skada hen så hade ingen röst i världen kunnat stoppa mig. Men vi fick veta att ju högre man använder sin röst desto större chans är det att också den som gör utfall stannar till följd av den chock det ger när man blir vrålad i ansiktet.
Tveksamt fortsatte jag lyssna och vi gick vidare till andra övningar. Vi fick lära oss att om en person kommer springande mot en, med eller utan “vapen”, så har vi rätten att också göra den personen illa för att skydda oss själva – ja, det är väl det laga befogenhet innebär, tänker jag. Vi ska alltså höja rösten och om detta inte hjälper så ska vi på en bråkdels sekund ta ett beslut om huruvida vi ska dunka handloven i bröstet på personen i fråga, dra en fot hårt på låret eller också sparka undan fötterna genom att rikta en hård spark mot smalbenet.
Jag har följt med i samhällsdebatten och vet att en del inom Kriminalvården i Västerbotten har utbildats i lågaffektivt bemötande. I enlighet med all modern forskning om vad som fungerar när det gäller ilska och våld. Man ska få träna i en trygg miljö på att göra på andra sätt. Av min erfarenhet av barn och unga och människor i affekt vet jag också att det fungerar. Det vi nu lärde oss var motsatsen. Vi skulle skrika, skada och göra illa när någon blev arg. Och om de inte fogade sig skulle vi bestraffa det. För vi kan boja, bälta, förnedra inför andra fångar, skicka bort och isolera också. Om de inte lyder efter att vi retat upp dem ytterligare.
Jag vill också påminna om att många av dem som bor på anstalten bor här för att de bemöter provokationer med våld. Och nu lärde vi oss på grundutbildningen att bemöta det med mer våld. Det var inte det jag tänkte att Kriminalvård går ut på. Jag trodde de skulle komma “bättre ut”.
Hur de ska komma härifrån med fler strategier att hantera sina känslor har jag ingen aning om. Hade någon behandlat mig så hade jag bara blivit mer hatisk. Vi isolerar dem från alla positiva kontakter de har, ibland i månader i sträck genom att på olika sätt hindra dem att umgås med sina familjer eller prata med sina barn.
De är isolerade med andra kriminella. Och oss. Som utbildas i att tillfoga dem smärta och ta ifrån dem allt som betyder något. Vi kallar dem för nummer, och bestämmer när de ska ta av sig nakna inför oss eller kastas in på total isolering.
Det här är ingen lösning på kriminalitet, det är en jävla bomb. Och ingenting jag någonsin vill använda i mitt privata liv, eller vill att någon jag känner ska bli utsatt för.
Statligt anställd
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
