Han hostade och när han skulle vända sig tog han i ryggstödet. Handen skakade jättemycket. Misären blir så mycket större i stora städer. Jag gick förbi samme man lite senare då hade han vänt sig om och låg med händerna knäppta som om han väntade på att få försvinna in i den sista varma vilan.
Jag frågar två kvinnor om närmaste stället att äta frukost på. De berättar om en kyrka i närheten där det finns mat. Jag frågar om de vill följa med. De skakar på huvudet. När jag går säger de ”devlesa”. Jag vet inte om jag övertolkar ordet, men de säger att jag ska gå med gud till en plats dit de inte kan följa med.
Jag frågar en annan kvinna som tigger på en annan gata om jag är på rätt väg. Hon nickar och pekar. Och säger samma sak. ”Devlesa”. När jag kommer in i kyrkan så ser jag bara vita människor. Trots att alla som tigger på gatorna utanför vet att här finns gratis frukost. Det finns kaffe och mackor vid ett bord. Det finns skyltar om att det ska vara tyst. En kvinna sover på en bänk.
Och hon jag nyss pratat med som är reumatisk och har fött tio barn som nu är vuxna eller döda, hon har sovit på gatan i natt. Devlesa. Gå med Gud till ett ställe jag inte kan följa. Jag lämnar lokalen eftersom en kyrka där Jesus är frånvarande bara är ett stenhus med löjligt höga elräkningar.
Hon tittar igenkännande på mig när jag går förbi Coop där hon tigger. Vi hälsar. Hon ber om något att äta. En vanlig baguette utan fyllning. Jag frågar om hon vill ha nåt mer. Hon ruskar bestämt på huvudet. Säger att det räcker så, för att jag också har en familj att försörja.
I morse när jag kom till Stockholm blev hon så glad att hon fick tårar i ögonen när jag talade hennes språk. Hon berättade att människor inte vill komma nära henne i spåren av pandemin. Jag förstår hennes önskan om att jag inte ska köpa så mycket till henne.
Många av de som kommer till Sverige och tigger på våra gatorna är personer som redan är marginaliserade i sitt hemland. Flera är romer från Rumänien och där tillhör de en av samhällets mest diskriminerade och marginaliserade grupp. De har inte ens grundläggande medborgerliga rättigheter i sitt hemland.
Att tigga ger inget större klirr i kassan och de får inte ihop särskilt mycket pengar. Sen ska de med de futtiga kronorna inte bara försörja sig själva utan också sina familjer, som ofta är kvar i hemlandet och lever de långt under existensminimum. Det här är människor lever i extrem fattigdom och utsatthet, oavsett vilket de befinner sig i.
För att lösa tiggeriet måste man förändra samhällssystem och skapa alternativa möjligheter till försörjning så att människor slipper tigga. Att dessutom ge alla människor rätt till sjukvård kräver strukturella förändringar på Europanivå, på nationell nivå , lokalt och på mänsklig nivå.
I stunder av kris solidariserar sig människorna, helst med den egna gruppen. Vi som är kvar i slasken måste också hålla ihop annars är vi körda.
Linda Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
