Lillemor Holmlunds adventskalender publiceras i DIKKO från 1 december och fram till julafton. #lillemorsjulresa
19 december
Det kändes som en evighet, men i vekligheten tog det nog bara en kvart eller så innan jag slapp ur ryggsäcken. När jag stod där för att försöka räta ut mig igen i full längd (kan bara tala om att det var väldans trångt där inne bland alla grejer) tittade jag ilsket på gammeltomten och Knoll och sa: Det där gör ni bara inte om. Du slapp ju frysa och bli stel svarade Knoll flinande.
Var är vi sa jag och tittade mig undrande omkring. Strax om Sunne svarade gammeltomten och det är dit vi ska och pekade på ett hus längre fram. När vi kom närmare tyckte jag att jag kände igen huset. Ja, men det är ju Mårbacka Selma Lagerlöfs hem. Vad har vi där att göra utbrast jag. Vi tänkte att vi skulle övernatta där sa Tott.
Nej sa jag det kan vi inte göra. Jo, då sa gammeltomten det går alldeles utmärkt. Dessutom är det ingen där nu. Det är ju bara öppet vissa tider för visning, och sen viftade han till med handen. Helt plötsligt fann jag mig stående mitt i Selmas kök. Nä gammeltomten fick jag fram, det här är hemfridsbrott och gud vet allt. Jag fick en syn, där jag stod vid skranket framför domaren vid Tingsrätten i Uddevalla, och med nedsänkt huvud väntade på min dom.
Ta det lugnt sa gammeltomten. Jag lovar ingen kommer att märka att vi varit här. Dessutom skulle Selma själv inte haft något emot det, hon var vän med småfolket som fanns här på gården då hon levde.
Nu tycker jag sa Tott att vi värmer den goda köttsoppan som Curt skickade med oss, och tillade: Jag har brödsmulor till dig Taltrosten från Sonnie.
Efter vi fått i oss några skålar av soppan och Knoll kokat kaffe åt oss, och vi satt där med våra koppar. Kom jag att tänka på min Faster Ragnhild. Tänk sa jag högt och drog med handen över det nötta gamla köksbordet. Om det var precis här som Faster Ragnhild satt som barn den där gången för länge sedan.
Hur kom det sig att hon hamnade här, berätta sa Gammeltomten.
Jo sa jag, Förr i tiden var det vanligt att barnen fick hjälpa till med att få in en slant, som att sälja nålbrev eller andra småsaker. Detta hände sig strax innan jul.
Det var i början på 1920-talet och faster Ragnhild var en sju eller åtta år gammal när hon stod på uppfarten till Mårbacka med sin korg med julrosor. Julrosorna hade hon och min farmor gjort. De gjordes av rött kräppapper som sen doppades i ett slags vax för att stelna och hålla formen och sen bands de meden ståltråd till stjälk som man sen fäste blad på.
Faster Ragnhild, hade då ingen aning vilken gård hon stod framför, utan hon såg bara ett stort hus och tänkte: ”Här borde det rikt folk och jag kan tjäna några ören”. Hon pulsade på den oskottade uppfarten i snön som blötte ner de stickade långstrumporna hon bar. Väl framme vid stora porten knackade hon på dörren medhjälp av dörrklappen.
När dörren öppnades neg hon fint och sträckte fram korgen och skulle till att börja säga sitt ärende. Men se i dörren stod en stadig svartklädd husa i vitt förkläde som fräste:
-Köksingången ligger vid sidan och såna som du vill vi inte ha springandes här!
Men nu bar det sig inte bättre än att Selma, som just denna dag var på ett bra humör, kom precis gående i hallen och både hörde och såg vad som utspelades i dörren. Så hon sa till husan att släppa in barnet. Barnet släpptes in, och Ragnhild neg det vackraste hon kunde för den ”fina tanten” medan snön gjorde stora pölar från hennes kängor och strumpor på det blanka golvet.
Selma tittade på henne och någonstans i bröstet måste anblicken av Faster Ragnhild som stod där lite blåfrusen och inlindad i en schal över den inte allt för tjocka lilla kappan rört vid en hjärtesträng på Nationens stora författarinna. För hon uppmanade Faster Ragnhild att följa med henne.
Faster Ragnhild följde efter Selma till en mindre salong som för Ragnhild var ett jätterum, lika stort som deras kök och kammare där hemma. Det var vackert och sjangtilt med sitt vita bord och stolar och kröntes av en gnistrande kristallkrona i taket. Men det som Faster Ragnhild undrade mest över var de långa tunga sammetsgardinerna i fönstren, hon kunde inte förstå att man hade så mycket extra decimeter av tyg som låg på golvet till ingen nytta. Nu var det ju så på denna tid att ju mer extra tyg man lät ligga där och skräpa på golvet av gardinerna, ju finare och rikare folk var man utav.
Selma slog sig ner på en av stolarna och Ragnhild fick ställa korgen med julrosorna på bordet. Selma tog upp en av rosorna och titta och vred och vände på den allt medan hon frågade hur mycket julrosen kostade. Hon frågade också hur gammal Ragnhild var, om hon hade fler syskon och var hon kom ifrån. Ragnhild svarade artigt på alla frågor, men inte riktig sanningsriktigt om var hon kom ifrån. Till sist sa Selma:
-Du har ju inte många kvar, det är väl en åtta eller nio stycken kvar, så jag tar allihop.
Som ni förstår blev Ragnhild glad för det och tänkte att nu slapp hon komma hem så sent i dag, och neg fint igen. Selma reste sig upp och sa”vänta här” sen gick hon in till rummet bredvid för att strax vara tillbaka med en stor blank tvåkrona som hon tryckte i handen på Faster Ragnhild.
Det ska ni veta att det var det ”stora klippet” på den tiden då rosorna bara kostade några ören. Faster Ragnhild neg nu så fint att hon nästan skrapade knäna i golvet. Selma gick nu fram och drog i ringklockstängeln som hängde på väggen och husan uppenbarade sig strax därefter. Selma sa till husan:
-Ta med barnet till köket och se till att de förser henne med varm choklad och ett par smörgåsar och även ett par att ha med sig på hemvägen.
Selma vände sig och nickade till Ragnhild som åter neg fint och djupt. Den surmulade husan vågade inte göra annat än vad hennes husmor sagt till om. Väl i köket njöt Ragnhild av den varma mjuka chokladen och de bägge rejäla smörgåsarna med en varsin tjock stor ostskiva på som ställdes fram till henne. Dessutom var folket i köket bra mycket trevligare än den sura husan.
De gjorde ett rejält smörgåspaket till henne att stoppa i korgen för hemfärden. För sista gången för denna dag neg Ragnhild och tackade så hemskt mycket för förningen innan hon gick ut genom köksingången för att ge sig i väg hemåt. När hon kom hem, så gjorde Farmor stora ögon både åt tvåkronan och när hon förstod vilken den ”Fina Tanten” var som Faster Ragnhild hade varit på besök hos.
Efter jag slutat berätta, kände jag hur mina ögon ville falla ihop och gäspade stort. Tror det är dags att låna någon av Selmas sängar sa gammeltomten…
Här kan du läsa hela Lillemors julkalender
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500
