Sverige har länge stoltserat med en ambition att skydda sina nationella minoriteter – romer, judar, samer, sverigefinnar och tornedalingar – samt deras historiska minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. I lagstiftning och internationella konventioner har landet förbundit sig att främja dessa gruppers rättigheter och möjligheter till inflytande. Trots denna formellt starka ställning kvarstår allvarliga brister i både politiken och dess praktiska genomförande.
En av de mest påtagliga svagheterna är minoritetspolitikens kortsiktighet. Riksrevisionens upprepade kritik belyser hur statens insatser präglas av tillfälliga myndighetsuppdrag och projekt utan långsiktiga strategier. Detta skapar osäkerhet och försvårar kontinuerligt arbete med att stärka minoriteternas ställning – vilket står i klar kontrast till politikens uttalade mål om långsiktigt skydd och stöd.
Att kommuner ansvarar för minoritetspolitiken är lagstadgat genom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Det innebär att alla kommuner i Sverige har ansvar för att skydda och främja de nationella minoriteternas kultur, språk och rättigheter. Idag kan vi se i att man vill riva upp fungerande föredömlig verksamhet så som Romskt informations- och kunskapscenter (RIKC). Centret som har varit ett starkt verktyg i kampen mot antiziganism och haft en viktig roll både nationellt och internationellt. Förslaget i Malmö är också att pausa den långvariga traditionen med minnesstunder för romska förintelseoffer och den årliga konferensen om romska frågor har väckt stark kritik. Vad händer i Malmö? En stad i förändring – men till vilket pris?
Utbildningsområdet utgör ett annat centralt problem. Trots att modersmålsundervisning är en kärnkomponent för att bevara minoritetsspråken finns stora brister i tillgången och kvaliteten på sådan undervisning. Det är anmärkningsvärt att resurserna trots stora behov inte fördelas effektivt; företrädare för minoriteter har kallat resursanvändningen ”katastrofal”. Denna ineffektivitet förhindrar språken från att utvecklas och leva vidare i nya generationer. Och varför kan man inte få distansundervisning om det är brist på modersmålslärare? Vi lever i ett modernt tidevarv och pandemin lärde oss mycket som man skulle kunna använda sig av om inte systemet var så stelbent.
Det görs utredningar som skulle kunna komma de nationella minoriteterna till godo men som aldrig kommer till minoriteternas kännedom. En del av dessa skulle minoriteterna faktiskt ha nytta av. Olika projekt skapas för att stödja och bevara de olika minoritetsspråken, men ingen utanför de som gör projektet får ta del av kunskapen. Här saknas transparens, ett måste om språken ska överleva. Att var och en sitter på sin egna lilla kammare med kunskap som minoriteten kan ha nytta av fungerar inte om man ska bevara språket.
Dessutom pekar kritiken från bland annat Europarådet på bristande dialog och inflytande för minoritetsgrupper. Beslut fattas ibland utan adekvat samråd med de berörda, vilket underminerar förtroendet och legitimiteten för minoritetspolitiken. Att regeringen beslutat att avveckla viktiga utredningar utan att involvera minoritetsrepresentanter förstärker intrycket av en politik som hellre centralstyr än gör minoriteterna delaktiga. Samråd som ska handla om att diskutera olika beslut, som ska tas av myndigheten, blir till informationsmöten och gnällforum där minoriteterna i slutändan blir nickedockor när det egentligen ska handla om delaktighet i beslut i frågor som rör minoriteten.
I år är det dessutom valår, vilket gör att minoritetspolitiken riskerar att bli ett cyniskt slagträ i den politiska debatten. Ta till exempel Ebba Busch och hur hon utnyttjar den samiska frågan – inte för att verkligen stärka minoriteters rättigheter, utan som ett verktyg för att vinna poänger hos väljare. Den typen av populism är farlig eftersom den reducerar komplexa och viktiga frågor till enkla politiska vapen.
Å andra sidan finns risken att minoriteter helt ignoreras under valrörelsen, eftersom de ofta inte räknas som avgörande väljargrupper. Då prioriteras istället majoritetens frågor, och de unika behov och rättigheter som minoriteter har hamnar i skymundan eller glöms bort helt. Den inställningen är kortsiktig och dumdristig.
Politiken gör här ett allvarligt misstag. Minoriteter är inte bara enskilda röster; tillsammans utgör de en betydande del av samhället och är avgörande för dess mångfald och vitalitet. Att bortse från detta undergräver inte bara demokratins kärna utan hotar också vårt gemensamma samhälles framtid. För ett levande och inkluderande samhälle måste minoriteternas rättigheter och perspektiv vara i centrum – inte något som används eller ignoreras beroende på politiska strategier.
Sammantaget visar erfarenheten att Sveriges minoritetspolitik ofta misslyckas med att omsätta höga ambitioner i praktisk handling. Målet att ge reellt skydd och stärka minoriteternas inflytande står i bjärt kontrast till den verklighet där kortsiktighet, brist på utbildningsmöjligheter, ineffektiv resursanvändning och otillräcklig dialog präglar området. För att de nationella minoriteterna ska kunna fortsätta att bevara sin språk- och kulturidentitet krävs därför en kraftfull omprövning och fördjupad satsning från politiskt håll. Utan detta riskerar Sveriges minoritetsarbete att förbli ett symboliskt löfte snarare än ett levande skydd för minoriteternas rättigheter.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
