Det finns saker som är så abstrakta att vi behöver metaforer för att tala om dem. Exempelvis kulturell eller etnisk tillhörighet. Vi talar om våra rötter. Att vi behöver rötter eller letar efter rötter. Dessa rötter finns i det förflutna. Med släktforskning söker vi våra rötter. Genom att samla på minnen i form av foton, berättelser eller andra saker som ärvts av föräldrar och föräldrars föräldrar söker vi ett svar på varför vi är de vi är. Detta kallar vi oftast för rötter.
En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Kanske är det bara jag, men varje gång jag tänker på det här med rötter försöker jag förstå metaforen i något slags sammanhang. Alla träd har rötter. Samma sak kan man säga om blommor, buskar och gräs. Maskrosor har också rötter. Betydelsen av rötter i skogar och för jordens ekologi är intressantare än vi tror. Rötter kan förhindra erosion av jord. Tar man bort alla träd på en sluttning kommer det att med stor sannolikhet öka chansen för jordskred.
Rötter kan också påverka jordmånen på andra sätt. Ogräs sägs växa överallt, oavsett hur mycket man försöker rensa bort dem. Därför kallas de ogräs. Men ogräs kan också säga oss någonting om jordmånen. Ogräs föredrar vissa sorters jordmån före andra. De kan till och med förbättra jordmånen med sina starka rötter. Genom att titta på vilka ogräs som växer på en gräsmatta kan man helt enkelt dra slutsatser om PH-värde, om det är hård lerjord eller sandjord, och många andra saker.
Metaforen med trädets rötter för att tala om människors behov av ett förflutet, en berättelse om sig själva bygger enligt mig på en grov förenkling hur rötter fungerar i naturen. Ett träd behöver inte bara rötter, utan även gott som solljus som når dess bladverk. Äldre träd kan skymma de yngre träden från solen och därför växer de långsammare. Om man hugger ner ett eller flera träd i en skog lämnar man plats för de yngre träden att växa.
Men träd påverkar också jordmånen på väldigt olika sätt. Vissa träd, som björkar, tillför kväve till jorden. Kväve är det som hjälper växter att gro. När det gäller granar och tallar är det tvärtom. De suger ut näring och kväve från marken. Tänk om vi började tala utifrån sådana metaforer? Att det finns de som ger och de som tar. Då har vi plötsligt lämnat fina metaforer grundade i naturen och skogen för att rättfärdiga att göra skillnad mellan människor. Mellan de som när och de som tär. Och den biten har jag tröttnat på eftersom de har pågått och pågår fortfarande på absurda nivåer i det svenska samhället.
Metaforen med träd och rötter glömmer också att naturen kräver mer än bara träd, deras lövverk och rötter. Naturen kräver mikroorganismer i jorden: bakterier, skalbaggar, daggmaskar, mullvadar. Det behövs insekter som humlor och bin, fåglar av alla möjliga sorter, rävar, grävlingar, hjortar, rådjur, vildsvin, lokatt, varg och mycket annat. Kanske några älgar också.
Metaforen är alltså en förenkling. För det är sällan eller aldrig som jag mött en människa som ser förlusten av föräldrar eller far- och morföräldrar som en chans att växa som de små träden gör. De ser det som en kris, som om de själva har huggits ner snarare än de äldre träden. Är vi då inte unga träd som väntar på att få nå solen? Nej, vi verkar snarare se oss själva som en gren på ett större träd där stammen utgörs av våra äldre släktingar.
Tanken skrämmer mig. Jag ser mig inte som en gren på ett större träd, som en del släkttavlor ska illustrera. Det fungerar ju inte så för mig. Jag står inte stilla i jorden med mina fötter. Och jorden som träd och andra växter står i kan förändras beroende på klimatet. Om det är mer sol och torka under längre perioder kommer det att bli svårare för rötterna att hitta vatten. Kommer träden att överleva detta? Ett träd kan inte packa sina saker och ge sig av. Det kan en människa. Om något inte fungerar där vi är, beger vi oss någon annanstans.
Men vart reser vi? Är det en geografisk och fysisk resa vi gör? Nej, vi kan lika gärna göra en intellektuell eller själslig resa. Många ger sig av för att hitta en annan plats, en annan familj och sammanhang för att kunna bli det de söker bli. Förflyttningen är alltså lika med en förvandling. Denna förvandling kan inte fångas i metaforer rotade i naturen. Naturen är inte statisk men det är samtidigt svårt att fånga hela naturens mångfacetterade förändringar och förvandlingar med en eller två metaforer.
En resa är också någonting som man gör, och jag pratar ofta om att göra min sverigefinskhet. Det är inte bara någonting som jag är utan det pågår ständigt en förändring och förvandling av denna sverigefinskhet. Jag söker svaret på frågor om vem jag är i det jag gör vilket samtidigt innebär att den jag är blir någonting annat. Stadd som jag är i ständig förändring är det inte bara en fråga om att vara jag som jag. Jag som individ. Det handlar också om att vara en del av ett nu, en pågående process som rör sig mot det okända och ovissa.
Det okända och det ovissa som ligger bortom horisonten kan vara skrämmande. Det kan väcka oro och ångest. Utgångspunkten som jag har när jag börjar gå blir den plats som jag väljer att återvända till om det okända och ovissa blir för mycket för mig. Ett träd kan inte göra en sådan resa. Oavsett om det är en gran eller en björk kan det inte ta sina rötter och resa mot det okända. Trädet måste vänta på att det okända kommer till den.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
