Detta är en insändare. Det betyder att en läsare har skickat in texten för publicering. Innehållet är insändarskribentens egen uppfattning.
Min mormor hade ett uttryck. Hon sa: ”Små barn trampar kjolen och stora barn trampar hjärtat!”. Tänk så rätt hon hade.
Om jag tittar i backspegeln och reflekterar över mitt barns utveckling kan jag se olika varningssignaler. Men vad hjälper det? Jag kan analysera och titta bakåt men kan inte förändra det som varit. Jag vet att jag som förälder har gjort allt jag har kunnat för att hjälpa mina barn.
Ibland har jag säkert varit för hård och ibland har jag varit för vek, precis som vilken annan förälder som helst. Jag vet att jag har varit en närvarande förälder och i det ingår att jag varit arg, glad, rolig, ledsen, lekfull, skojig och kärleksfull. En del ungar hamnar i drognästet och andra gör det inte. Syskon kan ha haft samma förutsättningar och ändå kan deras liv komma att se helt olika ut.
Det värsta med att ha ett barn som missbrukar är att det ständigt känns som att katastrofen väntar runt hörnet och ångesten ligger alltid på lut. Ingen förälder vill sitta och vänta på att telefonen ska ringa, och få besked om att det som inte får hända har hänt. Som förälder vill man berätta om sina barn och hur bra det går för dem och vilka fina människor de blivit.
Att säga att man har ett barn som missbrukar kan döda de flesta middagskonversationer. Ingen vill lyssna på en förälder som berättar att ens barn ringer med panik i rösten och vill låna pengar för om pengarna inte dyker upp kommer det få fruktansvärda konsekvenser. Alla föräldrar vill tro på sina barn och hjälpa dem när de är i knipa. Att aldrig vara säker på om ens barn ljuger för att komma åt pengar till droger är ett problem, för som förälder vill man tro på sina barn.
Varför ens barn drogar kan man ju alltid grotta ner sig i men det är inte viktigt eftersom det ligger i det som redan hänt och det kan man inte göra något åt. Kanske är det självmedicinering på grund av ångest, psykisk ohälsa eller något annat som stör den psykiska balansen.
Oavsett varför når man som förälder en gräns för vad som är rimligt i ens relation till sitt barn, och det är en sorg i sig. Det är då man tar besluten för sin egen skull och sin egen sinnesfrid. Det spelar ingen roll hur gammalt barnet är för ens barn är barn hela livet vare sig de är vuxna eller inte.
2014 gjordes en undersökning av STAD, Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem, där man kom fram till att närmare en halv miljon svenskar missbrukar eller är beroende av alkohol i Sverige. Motsvarande siffra för narkotika är 55 000 personer. När ens barn blir en del i statistiken har man som förälder förlorat kampen och får vänta på bättre tider.
En förälders kärlek har inte en chans mot drogerna. Men när de bättre tiderna kommer gäller det att vara beredd för då ska man vända blad till något bättre och se framåt igen.
Mamman
Bild Pixabay
