Lillemor Holmlund finns med i antologin ”Jag önskar dig lycka” och hon vill att vi ska publicera hennes berättelse från boken i magasin DIKKO. Så med stolthet kommer här Lillemors kapitel från antologin ”Jag önskar dig lycka” och hennes kapitel som hon vill kalla – När jag kom hem till jul.
| Text: Lillemor Holmlund |
När jag berättar om min barndoms jular hemma hos min Faster och Farbror får jag ofta höra att det låter som en saga. Ja, så var det, och de jularna har fortfarande ett sagans skimmer över sig för mig.
Efter att jag hade varit placerad på olika barnhem och fosterhem i flera omgångar sen den dag jag föddes till sex års ålder lyckades Farbror Kirren och Faster Gunvor övertala myndigheterna att få ta hand om mig, som de hade fått göra med min äldre syster Toni några år tidigare. Kanhända att myndigheterna ansåg att jag nu blivit så svår att placera på grund av min ålder och mitt ursprung att de till slut gav med sig. Det var ju så på den tiden att rätt som det var fick myndigheterna för sig att resandefolket inte var lämpliga som föräldrar och barnen kunde tvångsplaceras på barnhem och fosterhem.
Den första julen i början på 1960-talet hos min Farbror och Faster bodde vi i ett rum och kök på fel sida av Esplanaden i Uppsala. På den sidan där man placerade mindre bemedlade som man sa förr, och många av dem var resande. Lägenheterna var gamla uttjänta och omoderna med utedass, kallvatten, och med vedspis och kakelugn som värmekällor. Det var ett mycket ängsligt barn som kom hem till dem och jag hade inte några större förväntningar, som barn annars har inför just julen. Men denna julaftonsmorgon minns jag att jag vaknade i utdragssoffan i köket som jag och min syster sov i, och det första jag såg var röda och gröna girlanger i taket. Hela köket var som förvandlat, som om någon tagit fram sitt trollspö och viftat med det.
Min Faster stod vid vedspisen och donade med grytor och kastruller, hon hade varit uppe hela natten med julstöket och pyntat i hela köket. Det var tomtar överallt, mest i papper, och stärkta julgardiner i fönstret, vars rutor hon sprutat konstsnö på så att det nästan bara var en liten glugg att titta ut igenom. Jag var helt förtrollad av åsynen. I rummet väntade en riktig gran på att bli klädd och mitt i rummet stod det bockar som en dörr hade placerats över. Det fick tjäna som långbord. På bordet låg en manglad vit duk. Den var säkert från något av de väverier i Dalarna som min Farbror köpte sina varor ifrån och sen sålde. På duken låg det röda julrosor av kräppapper som min faster gjort som dekoration. Min Faster sa: ”God jul, nu får ni se till att komma upp och ta er frukost.” Jag var fortfarande rädd av mig och visste inte ännu vad jag fick göra och inte göra.
Dessutom hade mina tidigare jular inte varit så rara hos fosterföräldrarna. För när sillen och snapsen kom fram, så var det bäst att hålla sig undan. Man skulle ju vara tacksam att de hade tagit hand om tattarungen, och kunde man inte svälja ner maten av rädsla för att man visste vad som skulle komma, fick man sig en örfil redan vid matbordet. Men det behövde jag inte vara rädd för längre visade det sig. För hos de flesta i resandefolket är det en tradition att under julen förekommer det ingen alkohol alls. Som min Farfar sa senare till mig: ”Lillmossan, jul och brännvin hör inte ihop. Det är barnens och familjens högtid.” En tradition som jag hållit fast vid.
Jag minns inte så mycket mer ifrån den där första julen än att min Faster stod vid spisen med all matlagning, och att julskinkan var så stor att hon fick griljera halva i taget i den lilla ugnen–idag kan jag knappt förstå hur hon kunde baka och laga all mat till julbordet på den lilla vedspisen.För första gången fick jag tända tomtebloss och sen somnade jag i någons knä under kvällen. Däremot minns jag de andra jularna desto mer, och om dem kommer jag fortsätta att berätta.
Nu kunde jag se fram emot jularna precis som barn ska göra och finna glädje i förberedelserna. Min Faster och Farbror hade fullt upp med att vara ute och bäckna (sälja sina varor). Det gällde för dem att ligga i under julmånaden och få i väg så mycket som möjligt av sina varor. Det var åtskilliga dukar, tavlor och borstar som såldes. Det var ju inte bara julhelgen som de måste få ihop pengar till, utan resten av månaden också, samt att januari oftast var en sämre månad att göra förtjänster i.
På kvällarna närmare julen tog Faster fram julpyssel, för man fick inte börja för tidigt med det. Då skapades i köket smällkarameller av silkespapper och det skulle stoppas in julgodis i varje smällkaramell som sen skulle hängas upp i granen. Hon visade oss hur man gjorde julrosor och blad av kräppapper, som vi sen använde till bordsdekorationer. Förr gjorde de julrosorna med ett skaft av ståltråd som de sen klädde in med kräppapper och satte blad på och sen doppades allt i vax. Julrosorna såldes sen oftast av barnen i familjen, Min Faster var fantastisk på att med lite papper, tråd, lim och en sax få till allt möjligt som sen sattes upp som julpynt eller hamnade i granen.
En annan viktig förberedelse var julklappsinköpen. När jullovet började gick jag och min syster hem till Farmor och Farfar som bodde alldeles i närheten. Farmor hade under året sparat i ett stort pappersrör ifrån Sparbanken. Hon hade lagt ner kopparmynt, tioöringar och femtioöringar. Oftast fanns det också några enkronor och någon stor blank tvåkrona. Det fick vi varje år som barn att köpa julklappar för. När min syster noga hade räknat pengarna och lagt dem i en tygpåse som sen stoppades ner i handväskan, som hon hade fått låna dagen till ära av Faster Gunvor, tog Farfar oss i varsin hand och gick med oss till bussen som skulle ta oss alla tre ner till centrum.
Väl där lämnade Farfar oss utanför Tempo och sa: ”Nu jäntor gör ni ert och jag mitt, sen träffas vi mitt över på Forums restaurang när ni är klara.” Det var jättespännande och jag kände mig stor och viktig inför dessa julklappsköp. Det var ett myller av spännande och fina saker att titta på där inne på Tempo så min syster tog ledningen för hon hade koll på hur mycket pengar vi hade och hur många vi skulle köpa till. Som det ofta var hos oss resande var det många som skulle komma på julafton, och alla skulle ha en present. Vi brukade börja med att köpa till Farfar. Det var obligatoriskt med en flaska Aqua Vera rakvatten till honom. Farmor, som var förtjust i broscher, fick oftast en sådan. Faster Gunvor fick nästan jämt ett rött läppstift och en ask med puder.
Till de andra kvinnliga släktingarna brukade vi hitta tjusiga förpackningar, oftast med en vacker dam på, som innehöll en tvål och badsalt. Farbror Kirren fick en fin ask med herrparfym. Våra andra farbröder fick två par strumpor. Skulle det sen visa sig att det kom några fler på julaftonen löste jag och min syster det enkelt genom att dela upp strumporna så att farbröderna fick ett par var. Vi kunde dela på de tjusiga förpackningarna också, så att någon fick en tvål och en annan fick badsalt. Huvudsaken var att alla fick ett paket.
När vi var nöjda med våra inköp och kassörskorna hade slagit in allt i paket med fina rosetter på, gick vi tvärs över gatan till Farfar som väntade på Forums restaurang. Farfar hade oftast redan handlat det han skulle och hunnit med både påtår och tretår av kaffet när vi dök upp. ”Är ni klara nu jäntor?” sa han, när vi kom kånkades med våra kassar. ”I så fall är det bäst att ni får något i er, så ni står er tills vi kommit hem och det är dags för middag.”
Vi fick följa med fram till disken och peka på det vi ville ha. Han stannade alltid framför bakelserna, log lite och frågade: ”Ni vill väl ha bakelser i stället för de där torra mackorna i andra montern.” Så klart ville vi det! Vi nickade ivrigt som svar, och kunde sen sätta oss vi bordet och dricka varm choklad. Jag mumsande på en napoleonbakelse och min syster åt en prinsessbakelse. Jag minns hur trött jag var på hemvägen när vi satt på bussen. Samtidigt var jag så där lycklig och förväntansfull, som bara ett barn kan vara, över hur våra julklappar skulle tas emot.
Dagen innan julaftonen var min Farbror ute och gjorde de där sista affärerna och handlade även det sista som skulle till för julen. När han kom hem var hela bilen full med kassar som vi hjälptes åt att bära in. Våra julklappar tog Faster Gunvor hand om och gömde. För min syster kunde aldrig stilla sin nyfikenhet, utan letade i smyg efter paketen för att klämma på dem och lista ut vad det kunde vara i dem. Hon var likadan som vuxen, så hennes man brukade gömma hennes klappar hemma hos mig.
Nu hade vi fått en ny modern lägenhet, en tvåa i det nybyggda området Kvarngärdet i Uppsala. Mina äldre trodde att det hade att göra med den pågående statliga utredningen på 1960-talet om de svenska romerna, att resandefolket hängde med på ett hörn och därför fick lättare att få ordentliga bostäder. Ni kan ju tänka er vilken skillnad det var. Nu behövde vi inte skaffa ved eller fotogen till den extra värmekaminen eftersom värmen strömmade ut från elementen. Förut brukade min Faster värma vatten på spisen, för att sen fylla i en badbalja som stod på köksgolvet och skrubba mig och min syster så att vi var riktigt rena inför julaftonen.
Nu var det bara att skruva på kranen så kom det varmvatten och kranen frös inte under natten. Med en elektrisk spis, kyl och frys och en modern tvättstuga i huset bredvid måste det ha varit rena himmelriket för Faster. Men jag har fortfarande svårt att förstå hur hon hann med allt. Förutom att hon var ute och bäcknade på dagarna så skulle det ju tvättas och städas, så att allt var rent och fint till julen. Och så all denna bakning och godiset som hon brukade göra själv, som knäck och chokladfigurer. Sen var det all julmat som skulle lagas. Vi hade traditionellt julbord med skinka, Janssons frestelse. lutfisk och mycket mer därtill.
Nu såg jag fram emot julfirandet. Jag visste att jag inte behövde vara rädd längre. Jag duckade inte som inför ett slag om någon av de vuxna gjorde en häftig rörelse. De mina, Faster och Farbror, hade tagit det varligt med mig i början. Nu kunde de busa och leka med mig. Jag visste också att om jag skulle välta något som gick sönder så fick jag inte stryk utan min Fasters standardkommentar var alltid: ”Ja, ja man får inget med sig när man dör.”
Sen kontrollerade hon att jag inte skurit mig och sopade upp skärvorna. Om finklänningen sen på julafton blev fläckig av julmust eller choklad, så gjorde det inte heller något. En gång när jag hade varit ute och lekt och kom hem lerig uppifrån och ner sa en granntant; ”Titta hur barnungen ser ut.” Och så snörpte hon på munnen. ”Nu får du allt jobb.” Min Faster gav henne bara en sån där blick ni vet och sa: ”Det ska synas att barn har varit ute och lekt och haft roligt – och det finns tvättmedel.”
På kvällen innan julaftonen började jag med något som sen har följt mig hela livet. Det blev ett lugn inom mig och det blev så att jag satte mig i fönstret och tittade ut. Såg kanske snön falla och mina tankar började sväva ut. Jag hoppades att alla djur skulle hitta en skyddad plats för natten. Jag kunde se en räv som hittade en gran med stora grenar, som han kunde krypa in under och få skydd. Eller en herrelös hund som gnydde utanför ett hus, och så öppnades dörren och de som bodde där släppte in honom i värmen och han fick mat. Så kunde mina tankar och fantasier gå tills jag somnade. Min Farbror frågade mig vad det var jag tänkte på och jag berättade det. Hädanefter lät de mig sitta där och ha min stund ifred och ofta hittade de mig sovande med huvudet lutat mot fönsterbrädan. Då fick min Farbror lyfta mig till kökssoffan som min Faster hade förberett och dragit ut.
På julaftonens morgon hann jag knappt se den förvandling som min Faster åstadkommit under natten för min Farbror brukade ta min syster och mig i varsin hand och springa runt med oss i lägenheten och sjunga ”Nu är det jul igen”. Sen satte man sig andtruten vid köksbordet för att inta frukosten. Faster Gunvor hade satt fram varm choklad och nybakade bullar. Klart man skulle äta bullar på julaftonsmorgon och man fick inte bara ta en utan flera. Sen var det dags att klä granen. Nu hade vi elektriska ljus som min Farbror hade brottats med och satt upp.
Vi hängde upp kulor, smällkaramellerna vi hade gjort och annat pynt som ska vara i granen. När det var dags för tomteblossen tyckte min Farbror att vi måste testa dem först så att de fungerade. Så jag och min syster fick pröva varsitt och kontrollera att de sprakade ordentligt. När allt var upphängt kom Faster och inspekterade. Naturligtvis fick vi godkänt och hon lade sista handen vid granen, vilket bestod i att sätta änglahår runt varje ljus och hänga på så mycket glitter att man knappt såg vad som fanns under. Men vacker blev den varje år. Under dagen som konstigt nog aldrig kändes lång som den annars brukar göra, speciellt för barn som väntar på tomten, hjälpte vi till med olika småsaker och sjöng julsånger. Min Faster och syster hade fina sångröster.
Jag har alltid varit som Egon Kjerrman, det vill säga sjunger hellre än bra. Vi hjälpte till med att torka disk och sätta fram bordsdekorationerna och lade en fint vikt servett på varje tallrik. Vår Farbror hade tagit fram extra stolar från förrådet i trapphuset. Stolarna hade han kommit över till ett bra pris, som han sa, när han hade varit ute i affärer.
Vi hade inte dopp i grytan utan fick en rejäl lunch med avsmakning på skinkan, köttbullarna och prinskorven, så att vi stod oss till senare på eftermiddagen när gästerna skulle komma. Men först hann vi med att se Kalle Anka på den nyinskaffade teven. Då var det fritt fram att smaka på julgodiset. Sen var det dags att få på sig finkläderna. För man skulle vara fin på julafton. Dessutom skulle all disk var borta och köket snyggt och prydligt. Det spelade ingen roll om det var fest eller vardag. Det skulle vara rent och prydligt vid matbordet. Maten skulle hällas upp i karotter eller läggas på fat innan den serverades och man skulle ha ett fint bordsskick. Överhuvudtaget skulle det vara rent där man lagade och åt mat, och jag tror det beror på att förr när resandefolket åkte runt i sina vagnar var maten oftast det dyrbaraste de hade och den behandlades därefter.
Gästerna kom sent på eftermiddagen, det kunde vara tio till femton släktingar. Men innan vi satte oss ner för att äta gjorde vi något som kom att bli höjdpunkten för mig på julaftonen. Vi samlades alla stående runt bordetoch tände ljus för de som inte längre fanns med och de som inte kunde vara med av olika skäl. Jag och min syster hade fått varsitt litet ljus att tända för våra föräldrar. Farfar och Farmor som var äldst fick alltid börja. Sen gick tändaren eller tändstickorna runt bordet.
När jag förstod innebörden och kunde ta in det som hände, blev det så högtidligt och stort. Jag kan än i dag känna hur skinnet knottrade sig på mig, mina barnsben skakade och jag trodde jag skulle sprängas innan det var min tur att få tända mitt ljus. Ibland skakade min hand så mycket att min Farbror fick hjälpa mig att föra min hand till lågan. Sen stod vi alla tysta runt bordet en stund och tittade på ljusen. Det är en fin och vacker sed som jag och de mina fortfarande håller fast vid.
Efter det tog man sin tallrik och gick ut i köket, då det var gående bord. Som vanligt var det Farfar och Farmor som fick ta först, men oftast var det min Faster som gick ut och hämtade åt dem. Hela köket, varje bänk, spis och köksbord var fyllt med olika karotter, skålar, fat, läsk och julmust. Måltiden tog flera timmar, för allt skulle smakas på. Men jag kände ingen otålighet över att tomten inte kom för vid bordet pratade och berättade de vuxna om jular som varit, och jag bara älskade alla dessa historier. Som när en av mina andra fastrar, Faster Elvy, berättade om när hon och hennes man fick sin första lägenhet en gång strax innan jul.
De hade inte råd med julpynt då men hennes syster, min Faster Nancy (jag har många fastrar för Farmor och Farfar fick femton barn ihop), kom på råd. Hon kom dit med rött kräppapper och formade detta till julgardiner. Faster Elvy sa att hon aldrig hade haft så fina gardiner någon gång. Av Farmor fick Faster Elvy samtidigt sin första tomte, en i hårdpapp som man kunde ställa upp. Den tomten är nu hos mig, och varje jul sätter jag fram den vid Faster Elvys fotografi. Farmor och Farfar kunde berätta om gamla traditioner, som att det sattes fram en extra tallrik vid bordet. Den kunde symbolisera Jesus eller någon som inte kunde vara med.
När julmaten fått sjunka ner var det dags för kaffe och Faster Gunvors bullar, kakor och rulltårtor, medan vi väntade på tomten. Han kom till slut med sin säck. Fast ibland hade tomten glömt att sätta på sig glasögonen innanför masken, så jag fick hjälpa honom att läsa. Jag hade lärt mig läsa fort i första klass och kände mig då verkligen stor och duktig. Vi fick inte så stora och dyra presenter som barnen numera är vana vid. Det var kläder man behövde, pussel, någon leksak, ritblock och pennor, och jag fick ibland en bok eftersom jag tidigt blev en bokslukare.
Man var nöjd och glad över det man fick och det var ju alltid spännande att riva av pappret, samt att se hur de vuxna reagerade på gåvorna från mig och min syster. Jag trodde på tomten tills en av mina farbröder avslöjades på grund av sina stövlar. Han, Farbror Halvard, hade nämligen några dagar innan julaftonen visat oss ett par stövlar som han hade fått. De var nästan som nya och som seden var hade han lämnat en krona för dem. För man skulle inte ta emot ett par skor eller stövlar utan att lämna en liten slant för dem. Annars fick man otur. Jag kände igen stövlarna och tomten var avslöjad.
Teven var inte på under kvällen, utan man satt och pratade, sjöng en julsång och tog sig en bit mat till. Min Farmor var alltid lite rädd för julaftonen. Hon var synsk som man säger och hade kvar den gamla folktron om att knytt och oknytt kunde vara i farten under aftonen och varsla om saker och ting som kunde hända under nästkommande år. Men hon berättade gärna historier om hustomtar och småfolket, som hon trodde fullt och fast på, för oss barn. Hon hade mött flera av dem och berättade hur man skulle göra och inte göra i mötet med dem. Dessa historier har följt med mig i livet och jag har på äldre dagar börjat skriva om just småfolket. Jag har nästan byggt upp en helt egen värld åt dem genom mina berättelser. Som vanligt brukade jag somna i någons knä under kvällen och blev inburen till kökssoffan.
Kalasandet var inte slut efter julaftonen utan på juldagen och annandagen fortsatte vi hos en annan Faster eller Farbror. Det var likadant där, massor med mat och senare vid kaffet fortsatte samtalen och historierna. Vi barn, jag, min syster och våra kusiner, var hellre inne och lyssnade på allt som sades, än ute och tumlade i snön, och det bästa var när Farmor började berätta igen.
Under mellandagarna fram till nyåret var min Farbror och Faster hemma, för det var ju inte lönt att ge sig ut och göra affärer då. De dagarna brukade vi lägga pussel ihop, för det var något jag min syster och Faster tyckte om att göra. De gjorde mycket tillsamman med oss de här dagarna då de var lediga. Men det är klart att min syster och jag också var ute och lekte eller åkte skidor i snön på egen hand.Konstigt nog spelade det ingen roll vilken tid vi kom in, blöta och blåfrusna. Min Faster måste ha känt på sig att vi var på hemväg för hon hade alltid varm choklad färdig åt oss när vi kom in, oftast toppad med en klick vispad grädde. Jag har tänkt många gånger att hon måste ha haft en inbyggd radar i sig.
Nu har ni fått läsa om min barndoms jular vars seder och traditioner jag fortfarande håller fast vid. Kvällen den 23 december är fortfarande viktig för mig. Då brukar jag stilla gå genom rummen och titta på olika minnessaker och på fotografierna som fått en liten rosett av sidenband. Jag stannar till och småpratar med fotot av Farmor och Farfar och går vidare till min Faster och Farbror och alla de andra. Vid Faster Elvys fotografi har jag ställt den gamla papperstomten. Jag tittar på det sista julkortet jag fick av min Far som jag har satt in i en rödmålad ram och den gamla buckliga kaffeburken, nu försedd med sidenband och rosett, som jag fick av min syster till min första lägenhet. Jag säger några ord till alla, och på det viset har jag alla med mig igen. Sen sätter jag mig vid fönstret och tittar ut. Mina tankar flyger i väg och helt plötsligt är jag åter barn och julens magi slår till.
Jag önskar dig lycka
I Jag önskar dig lycka berättar tretton romer ur olika generationer sin historia. Texterna är skrivna utifrån egna erfarenheter och upplevelser, bortom bilden som samhället skapat av romer. De handlar om förebilder som följer en genom livet, skimret i vardagen, drömmar om framtiden och kärlekens kraft. Om saknad, utanförskap, orättvisor, mod och om att förlora någon som står en nära. Flera berättelser visar hur de övergrepp mot romer som skett genom historien har påverkar romers livssituation. Antologin rymmer berättelser från kelderash, lovara, resande, kaale och arli. Alla texter är publicerade på svenska och deltagarnas olika varieteter av romani.
Vi hoppas att läsarna ska uppleva att det finns mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. På så sätt kan vi bygga broar mellan romer och majoritetssamhälle och skapa förståelse och gemenskap. Inom den nationella minoriteten romer finns ett antal olika grupper som ofta även har egna benämningar på sig själva.
FÖRFATTARE: Nuri Selim, Maria Bogeblad, Renata Useinova, Sonja Millon, Alma Dzafic, Dusan Marinkovic, Lillemor Holmlund, Daisy Balros, Florida Pavlovska, Soraya Hagert, Domino Kai (Har skrivit Malenka Siwaks och Tari Kaminskis berättelser), Bagir Kwiek (Har skrivit Todoro Muttos berättelse).
ÖVERSÄTTARE: Bagir Kwiek, Domino Kai, Sonja Millon, Ajten Berlafa, Lillemor Holmlund, Malenka Siwak, Nuri Selim, Simon Wallengren och Alecio Araci.
FÖRORD: Ágnes Daróczi
REDAKTÖRER: Domino Kai, Bagir Kwiek, Susanne Holmgren och Hedvig van Berlekom.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
