En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Jag ska berätta om de små rosa korvarna. De som satte myror i huvudet på oss under ganska lång tid innan allt fick sin förklaring. Jag ska berätta om det men jag ska börja i en annan ände. Var inte orolig! Allt kommer att få sin förklaring. Lita på mig.
”Jag älskar mat!” Det är inget kontroversiellt uttalande alls. Det har folk sagt i alla tider. Även i den tid vi lever i fast nu har vi en glidning mot ”Jag är oerhört intresserad av mat!”. Och det är det jag är lite ute efter i den här texten.
Jag har levt med en kock, och därför också parallellt med restaurangbranschen, i mer än halva mitt liv. Jag har förstrött lyssnat på diskussioner om olika knivar, redningar, Rational-ugnar, långkok av ägg och mycket annat. Genom förfärade blickar har jag också lärt mig att man inte behandlar en kolstålskniv som vilken brödkniv som helst. Jag har lyssnat och ibland lärt men det räcker liksom inte.
”Jag är oerhört intresserad av mat!” Det är någonstans där vi har landat i vår tid tycker jag. Och jag känner mig lite vilsen där ibland. Lite okvalificerad till och med. I ostdisken får jag inte bara skämmas över att jag har svårt att skilja vissa ostar från varandra jag kan också, lite småsvettig, få lyssna på en hel historia från den lilla gården i Frankrike där osten sett dagens ljus medan ost-maestron förstrött smeker den över den skrovliga ytan. Får jag dessutom frågan vilket vin vi ska ha till så händer det att det låser sig fullständigt.
Jag vill svara att jag brygger eget i badkaret, i ren provokation. Men jag vet att jag kommer att gilla den lilla osten långt efter att jag glömt bort var den kom ifrån och vad den franska ost-familjen hette. Jag vet det för jag älskar mat. Jag äter vita bönor i tomatsås med samma förtjusning som Osso buco och en riktigt god korvstroganoff lyser upp min dag. På restaurang händer det att jag tror att jag äter fläskkotlett men det visar sig vara Iberisk gris. Från Spanien (Var annars?) Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte hunnit säga något riktigt pinsamt.
I vår tid är vi så vansinnigt kunniga och intresserade att det är lätt att kliva lite fel och till exempel kalla emulsionen för sås. Och någonstans här börjar jag tänka på de små rosa korvarna. Jag sa ju att allt skulle få sin förklaring.
Min svärfar älskade mat och på ålderns höst gjorde han en kulinarisk upptäckt. Det gällde ”pissen”. De där som gräddas i stenugn, ni vet. Svärfar upptäckte att dessa pissen var riktigt goda. Särskilt en speciell. Med små rosa korvar på. Vi fattade ingenting. Salami? Nej, det var det inte. Förslagen haglade men vi gick bet. Inte förrän några månader senare när han kom på besök och fick syn på något på köksbänken. ”Där är dom. Dom små rosa korvarna!” Han pekade ivrigt på ett durkslag med skalade räkor.
För så var det. Där var de goda små rosa korvarna. Skönhet ligger i betraktarens öga, säger man och det gäller kanske även korv.
Min svärfar älskade mat men han var totalt okunnig om vad han åt. För mig är det en tröst när jag kallsvettas i ostdisken eller försöker memorera berättelsen om Pata Negra. Jag kommer till en slags slutsats och skakar hand med svärfar genom tiden.
Jag älskar mat men jag är faktiskt inte ett dugg intresserad och ikväll ska jag göra mig en macka med ägg, majonnäs och en hel hög med små rosa korvar.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
