Krönika| Dystra tiders tröst och inspiration

privat bild

I dystra tider så hämtar jag tröst och inspiration från olika källor. Musik, fotografier och berättelser. En del av berättelserna är nya, upplevda av mig själv och mina närstående som jag pratar med varje dag i telefon.

Ensamhet är enklare om det finns någon att dela den med.

Peder Esbiørnsøn och var född 1635–1640 ungefär, okänt var han var född. Han dog 1721 i Husgöl, Fridlevstad socken i Blekinge.

Jag vet inte om han var född i Blekinge under den danska tiden, hans fru Gunnel Jönsdotter var det i alla fall, men Peders ursprung är höljt i dunkel. Det närmaste DNA-spåret pekar faktiskt mot norra delen av Sverige till, alternativt Finland, men det lär jag aldrig få reda på.

Det skulle kunna stämma bra med historieskrivningen så som den framställs inför Skånska Kommissionen 1669 där allmogen besvärar sig inför överheten att landskapet delvis är ödelagt på grund av dom senaste ofrederna, vilket lämnat många ödehemman i provinsen.

Detta fixade svenska myndigheter genom att skänka bort hemman till bönder uppifrån Sverige, en linje man fortsatte på när man satte igång med att bygga Karlskrona och att bygga ut båtsmanshållet från och med 1686. Man ansåg inte att blekingarna var lojalt sinnade nog så man tog ner finska och norrländska soldater i första omgången medan man skickade blekingarna till Baltikum.

I vilket fall, mellan åren 1661 och 1704 får Peder och Gunnel 18 barn. Inte alla klarade sig, 1663 fick familjen bland annat begrava två söner vid namn Esbjörn. Men åtminstone hälften överlevde i alla fall och förde släkten vidare, ända bort till Amerika faktiskt.

1675 bröt det ut ett snapphaneuppror, i samband med vad som kallas Skånska kriget. Peder tillhörde majoriteten som inte deltog i stridigheterna, han undertecknade en hiskelig trohetsed till Carl XI och den svenska kronan 1677 och sedan blev han “stockemand”, nämndeman på svenska, vid Medelstad härads häradsrätt.

1711 kom pesten till Sverige senast men både Peder och hustrun klarade av den. Dom dog under 1720-talet av ålderdom.

Peder var min farfars farfars farfars farfars far.

Kyrkan i Fridlevstad finns kvar i samma skick som när Peder och Gunnel gifte sig i den. Det lär till och med finnas en gravsten kvar från samma tidsålder där, fast för en annan förfader.

På den tiden gjorde man det mesta själv. När något av ens barn dog så fick man själv snickra ihop kistan, svepa liket och frakta det till kyrkogården. För att bara nämna en sak vi moderna människor väljer bort.

Det som började som en halvtöntig hobby i mitten på 80-talet för mig växte till något mer, det gav kött på benen för mitt slumrande intresse för historia och historier och kanske ännu bättre, det gav en hel del tröst när jag var ledsen och bedrövad. Dels hade jag något att syssla med och dels gav det mig ett nödvändigt perspektiv på väldigt mycket som hände i livet. Ett perspektiv som jag behövde. Som jag fortfarande behöver.

Som Peter Le Marc skrev i en låttext en gång för länge sedan: “Jag ska gå hel ur det här…”

Just det. Jag ska gå hel ur det här. Och många med mig. Det ska bli så härligt. Häng på.

“No retreat baby, no surrender!”

Happy Svensson
redaktionen@dikko.nu