Det är nog få idag som skulle säga att sverigefinnar inte har en annan status i samhället än tidigare. Borta är stämplingen att finnar skulle vara en främmande ras. Borta är också stämpeln att man är en invandrare, en främling. Frågan är bara hur man egentligen ska förstå detta skifte i majoritetssamhällets syn på sverigefinnar.
En förklaring jag ibland stöter på är att sverigefinnar har gjort en klassresa. Vi kom hit, jobbade hårt, jobbade upp oss och blev en del av det svenska samhället. Personligen kan jag dock tycka att någonting glöms bort i den här förklaringen.
Låt oss börja med klassresenären. Det är en svensk version av den amerikanska drömmen. Att du kan jobba dig från ofärd till välfärd. Genom utbildning och hårt arbete är allting möjligt.
Kanske är det möjligt än idag att göra en klassresa, men det som jag finner väsentligt att sätta fingret på är huruvida en hel minoritet som består av många individer med olika bakgrunder har exakt samma möjligheter. En klassresenär är trots allt en ensam person. Bara för att denna enskilda individ gör en klassresa behöver det inte betyda att dennes familj eller släkt per automatik är en del av denna resa.
Klass kan skära igenom en släkt, en familj. Jag tänker framförallt på min egen uppväxt där diverse statussymboler som datorer, tv-spel, de senaste filmerna eller bara kabel-tv hade stor betydelse för oss barn. Jag tänker på hur jularna behövde firas separat för att inte svartsjuka mellan jämnåriga släktingar skulle uppstå.
Klass kan även dela en hel minoritet. Den statistik som finns som sverigefinnar visar att inte alla har lyckats göra en klassresa. När jag tittar på statistik från Södertälje, Botkyrka och Göteborg är det tydligt att det finns sverigefinnar som ännu bor kvar i socioekonomiskt utsatta områden. Det gäller inte bara den första generationen utan det stämmer väl för den andra generationen också. Visst, större delen av den andra generationen verkar utifrån statistiken jag har tillgång till att ta sig ur socioekonomiskt utsatta områden. Men inte alla.
Det finns även faktorer som gör det svårt att läsa ut vad som hänt den generation som kom hit under 50- 60- och 70-talet och deras barn. Statistiken som mer generellt lyfter fram arbetslöshet, boendeformer och inkomstnivåer utifrån ursprungsland klumpar ihop de som kom innan 80-talet då större delen av återvandringen skedde rum. Idag finns det också mycket som tyder på att fler höginkomsttagare flyttar från Finland till Sverige.
Inom den sverigefinska minoriteten finns det en klassgräns. Jag tror med andra ord att det inte går att förklara sverigefinnarnas förändrade status utifrån någon klassresa. Den förklaringen är alldeles för enkel och bygger på en föreställning om att det hela handlar om någonting som vi sverigefinnar har gjort.
Vad är det då som har hänt? Utifrån vad jag själv vet om rasifieringen av sverigefinnar så handlar det om att vi, i majoritetssamhällets ögon, blivit vita. Vi är inte längre en rasfrämling, utan en ”nordisk broder” som det ibland låter. Från att svenskarna såg oss som en lägre stående folkstam med främmande kulturella drag och värderingar anses vi idag ha något gemensamt med svenskarna.
Det historiska skiftet från det ena till det andra är komplicerat att förklara på bara några rader, och än så länge har ingen riktigt skrivit den historien. Vad jag vill sätta fokus på är att en minoritets status hänger på majoritetssamhället och inte på några individuella representanter i en minoritets ”framsteg”. Trots allt är det så att majoritetssamhället skiljer på ”bra” och ”dåliga” minoriteter, inte bara som grupper utan även dess individuella representanter.
En typisk myt om oss sverigefinnar är att vi jobbar hårt, att vi har sisu. Trots det finns säkert flera exempel på sverigefinnar som jobbat ihjäl sig för att de inte ville vara samhället till last. Är det priset man betalar för att bli accepterad?
En annan myt är att vi inte ställt krav på majoritetssamhället. Det stämmer inte alls. Under 60, 70- och särskilt 80-talet var sverigefinnar en väldigt stridbar grupp som kämpade för att sverigefinska barn skulle få modersmålsundervisning.
Att säga att sverigefinnar har gjort en klassresa är en sorts historisk glömska. En del sverigefinnar har verkligen gjort en klassresa, med all säkerhet. Samtidigt verkar vi vilja glömma de som aldrig ens påbörjade klassresan, eller som hoppade av. De historierna finns också. Skäms vi över att de finns? Kanske. Majoritetssamhället har nog påverkat vår självbild mer än vi själva anar.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
