När det gick upp för mig att den sittande regeringen beslutat att låta MUCF ta över granskningen av minoritetspolitiken riktad till nationella minoriteter var jag skeptisk.
Anledning till min skepsis är ju hur omorganisationer tenderar att tappa kompetens. Men nu har MUCF kommit med sin första rapport som följer upp minoritetspolitiken. Så vad kan man säga om den?
Jo, det är en gedigen rapport. Tillsammans med riksrevisionens granskning från 2025 kommer det att vara en bra referens för framtida granskningar av minoritetspolitiken.
Att gå igenom alla punkter från rapporten skulle kräva mer utrymme än vad som finns här. Så jag kan bara gå igenom i korthet vad som är bra.
I rapportens sammanfattning går man igenom minoritetspolitikens styrning, diskriminering och utsatthet, inflytande och delaktighet samt språk och kulturell identitet.
När det gäller minoritetspolitikens styrning konstaterar rapporten att både myndigheter och nationella minoriteter beskriver att området inte prioriteras av regeringen:
”Som tydliga exempel på detta påtalar nationella minoriteter att regeringen inte gått vidare med de åtgärdsförslag som lämnats under de senaste åren och att Regeringskansliet brister i sina processer för inflytande och delaktighet. Uppföljningsmyndigheterna konstaterar att det under 2025 också förekommit att offentliga utredningar har ett narrativ som underminerar minoritetspolitiken. Regeringen har vidare under 2025 sänkt ett flertal statsbidrag som är riktade till nationella minoriteter, vilket har haft negativa konsekvenser i förhållande till både nationella minoriteters och kommuners möjligheter att bidra till genomförandet av minoritetspolitiken.”
Om diskriminering och utsatthet konstaterar man att det krävs mer än kunskapshöjande insatser:
”Regeringen bör skyndsamt gå vidare med att införa språk som en självständig diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen och utvidga diskrimineringslagen så att skyddet mot diskriminering blir heltäckande. Även statens hantering av Sannings- och försoningskommissioner behöver stärkas. Regeringens tillsättande av sannings- och försoningskommissioner är ett åtagande som går bortom kommissionens slutbetänkande. En bristfällig hantering av sannings- och försoningsprocesser kan i sig ge upphov till en upplevelse av fortsatt diskriminering och marginalisering. Vi rekommenderar därför att regeringen tar ansvar för att genomföra sanningskommissionernas förslag, i samarbete med berörd minoritet, samt tillsätter en oberoende mekanism för att stödja och övervaka rekommendationernas genomförande.”
Om inflytande och delaktighet kan man läsa att nationella minoriteter behöver bättre förutsättningar för att stärka sin egenmakt:
”Ett långsiktigt statsbidrag är avgörande för att nationella minoriteter ska ha möjlighet att organisera sig, bedriva verksamhet och påverka beslut. Nivåerna på statsbidraget för nationella minoriteter enligt förordning (2005:765), och statsbidrag för samiska organisationer enligt förordning (2024:147) är idag otillräckliga. Flera organisationer beskriver att den ansträngda ekonomin har begränsat deras möjlighet att verka. Trots initiativ till att bredda finansieringsbasen har organisationerna tvingats prioritera bort aktiviteter som bedöms vara viktiga att genomföra. Det finns också ett behov av en genomgång av förordningen om statsbidrag för nationella minoriteter. Skrivningar kring bidragets syfte, bidragsformer, definitioner och förutsättningar för bidrag behöver ses över. För att öka utkrävbarheten av minoritetsrättigheter föreslår vi också att regeringen skapar en processfond där enskilda eller organisationer kan söka medel för att bekosta diskrimineringstvister och domstolstvister som rör nationella minoriteters rättigheter i en bredare bemärkelse.”
Och punkten kring språk och kulturell identitet skriver man att man behöver se över regleringen som styr tillgången till utbildning i nationella minoritetsspråk. Att man måste säkra språkens överlevnad och språkliga rättigheter:
”Flera statliga utredningar har pekat på förslag som skulle stärka utbildning i nationella minoritetsspråk. Regeringen har gått vidare med förslag som rör att avlägsna behörighetskrav på gymnasieskolan, men inte förslag som syftat till att utöka undervisningens omfattning eller förläggning. När regeringen nu har avskrivit utredningen Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering finns behov av att identifiera andra sätt att stärka tillgången till utbildning på nationella minoritetsspråk.”
Och avslutningsvis lämnar man 17 rekommendationer till svenska politiker.
Nå, det är en riktigt bra rapport, det kan man inte komma ifrån. Dessvärre är frågan om huruvida svenska politiker kommer att ta till sig de synpunkter och rekommendationer som står i den. En del saker känner jag igen från tidigare granskningar av minoritetspolitiken. Det är förslag som redan kommit från nationella minoriteter sedan 2000. Länsstyrelsen i Stockholm har tillsammans med Sametinget lyft många av frågorna sedan 2010. Mycket stämmer överens med vad europarådets expertkommitté lagt fram som rekommendationer till Sverige i varje granskning.
Frågan är i min mening inte alltid vad som behöver göras. Det går redan att ta reda på. Det finns officiella rapporter från statliga myndigheter och skuggrapporter från nationella minoriteters organisationer. Problemet ligger i att svenska politiker inte är särskilt intresserade av att ta till sig vad som faktiskt står i dessa skrifter. Sedan 2020 har arbetet med minoritetspolitiken och nationella minoriteters rättigheter i det mesta stagnerat. Den sittande regeringen har inte heller visat sitt bästa engagemang för nationella minoriteter. Snarare tvärtom.
Med den ökade skärpta retoriken kring i stort sett allt som har med alla minoriteter och deras rättigheter att göra är det oklart om det kommer ske någon vändning framöver. När politiker debatterar i media eller utfrågas om vilka frågor man vill driva får de sällan frågor kring nationella minoriteter. Det står inte högt på agendan.
Så vad kommer att hända med rapportens rekommendationer? Kommer de att förverkligas? Eller kommer de att nonchaleras av svenska politiker som så många andra rekommendationer förr?
Stellan beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
