Vi resande kvinnor, har genom alla tider hjälpt till med försörjningen. Det där med att bara vara hemmafru, har väl inte legat förr oss. Vi har väl för det mesta becknat alla hand ting precis som karlarna. Dessutom har jag aldrig hört en resande karl känna sig ”mindre värd” för att hans kvinna, kanske, gjort bättre affärer. Utan tvärt emot, har han istället skrutit om sin kvinna då. För att få det att gå ihop har bägge fått hjälpa till. Förr i tiden fick ju även barnen hjälpa till, de becknade nålbrev och andra småsaker. Nu i dessa jultider kom jag att tänka på min faster Ragnhild när hon som barn var ute och becknade julrosor och hamnade hos själva Selma Lagerlöf.
Det var i början på 1920-talet och faster Ragnhild var en sju eller åtta år gammal när hon stod på uppfarten till Mårbacka med sin korg med julrosor. Julrosorna hade hon och min farmor gjort. De gjordes av rött kräppapper som sen doppades i ett slags vax för att stelna och hålla formen och sen bands de meden ståltråd till stjälk som man sen fäste blad på.
Faster Ragnhild, hade då ingen aning vilken gård hon stod framför, utan hon såg bara ett stort hus och tänkte ”Här borde det rikt folk och jag kan tjäna några ören. ”Hon pulsade på den oskottade uppfarten i snön som blötte ner de stickade långstrumporna hon bar. Väl framme vid stora porten knackade hon på dörren medhjälp av dörrklappen.
När dörren öppnades neg hon fint och sträckte fram korgen och skulle till att börja säga sitt ärende. Men se i dörren stod en stadig svartklädd husa i vitt förkläde som fräste:
-Köksingången ligger vid sidan och såna som du vill vi inte ha springandes här!
Men nu bar det sig inte bättre än att Selma, som just denna dag var på ett bra humör, kom precis gående i hallen och både hörde och såg vad som utspelades i dörren. Så hon sa till husan att släppa in barnet. Barnet släpptes in, och Ragnhild neg det vackraste hon kunde för den ”fina tanten” medan snön gjorde stora pölar från hennes kängor och strumpor på det blanka golvet.
Selma titta på henne och någonstans i bröstet måste anblicken av faster Ragnhild som stod där lite blåfrusen och inlindad i en schal över den inte allt för tjocka lilla kappan rört vid en hjärtesträng på Nationens stora författarinna. För hon uppmanade faster Ragnhild att följa med henne.
Faster Ragnhild följde efter Selma till en mindre salong som för Ragnhild var ett jätterum, lika stort som deras kök och kammare där hemma. Det var vackert och sjangtilt med sitt vita bord och stolar och kröntes av en gnistrande kristallkrona i taket. Men det som faster Ragnhild undrade mest över var de långa tunga sammetsgardinerna i fönstren, hon kunde inte förstå att man hade så mycket extra decimeter av tyg som låg på golvet till ingen nytta. Nu var det ju så på denna tid att ju mer extra tyg man lät ligga där och skräpa på golvet av gardinerna, ju finare och rikare folk var man utav.
Selma slog sig ner på en av stolarna och Ragnhild fick ställa korgen med julrosorna på bordet. Selma tog upp en av rosorna och titta och vred och vände på den allt medan hon frågade hur mycket julrosen kostade. Hon frågade också hur gammal Ragnhild var, om hon hade fler syskon och var hon kom ifrån. Ragnhild svarade artigt på alla frågor, men inte riktig sanningsriktigt om var hon kom ifrån. Till sist sa Selma:
-Du har ju inte många kvar, det är väl en åtta eller nio stycken kvar, så jag tar allihop.
Som ni förstår blev Ragnhild glad för det och tänkte att nu slapp hon komma hem så sent i dag, och neg fint igen. Selma reste sig upp och sa”vänta här” sen gick hon in till rummet bredvid för att strax vara tillbaka meden stor blank tvåkrona som hon tryckte i handen på faster Ragnhild.
Det ska ni veta att det var det ”stora klippet” på den tiden då rosorna bara kostade några ören. Faster Ragnhild neg nu så fint att hon nästan skrapade knäna i golvet. Selma gick nu fram och drog i ringklockstängeln som hängde på väggen och husan uppenbarade sig strax därefter. Selma sa till husan:
-Ta med barnet till köket och se till att de förser henne med varm choklad och ett par smörgåsar och även ett par att ha med sig på hemvägen.
Selma vände sig och nickade till Ragnhild som åter neg fint och djupt. Den surmulade husan vågade inte göra annat än vad hennes husmor sagt till om. Väl i köket njöt Ragnhild av den varma mjuka chokladen och de bägge rejäla smörgåsarna med en varsin tjock stor ostskiva på som ställdes fram till henne. Dessutom var folket i köket bra mycket trevligare än den sura husan.
De gjorde ett rejält smörgåspaket till henne att stoppa i korgen för hemfärden. För sista gången för denna dag neg Ragnhild och tackade så hemskt mycket för förningen innan hon gick ut genom köksingången för att ge sig i väg hemåt. När hon kom hem, så gjorde Farmor stora ögon både åt tvåkronan och att hon förstod vilken den ”Fina Tanten” var som Faster Ragnhild hade varit på besök hos.
Lillemor Holmlund
