Dikten är egentligen en visa, men den är lika fin, om inte finare, som dikt.
Ordet ”tattare” som används i dikten är det gamla ordet för Resandefolket och används aldrig i officiella sammanhang längre. Ordet befinner sig av din orsaken inom citationstecken för att respektera de misstycker användandet av ordet.
Dikten är skriven av Ingela Strandberg
Det bor en ”tattare” i mitt hjärta, en svartögd ensling, som längtar ut
Om kvällen står han där på sin trappa och räknar snöglim i utförslut.
Det är det enda han kan få gratis, när vinterkojan är trång och kall.
Han längtar våren och vägens slingor.
Han har sin längtan i alla fall.
Han har ett munspel uti sin ficka och spelar visor i dur och moll.
Han odlar nässlor och nyckelpigor och tror på skogsrå och ludna troll.
Hans liv är svartblänk i våta nätter och vilset dagdriv med sökarljus.
Men kniv och slagsmål och mycket brännvin är bara sagor i bondehus.
Han ville fly bortom sol och måne och ligga stilla i lingonris.
Och vänta gryning i någon hage på härligt ansvarslöst luffarvis.
Men i ett samhälle, där man skattas för gods och ära och makt och guld
Så får man sitta där och bli bofast och tjäna pengar för bröd och skuld.
Där bor en ”tattare” i mitt hjärta.
Han har ett munspel men ingen kniv.
Han letar snöglim i vinternätter och för ett rätt så anständigt liv.
Kurt Magnusson
kurt@dikko.nu
