Sveriges nationella minoriteter bjöds in till ett rundabordssamtal om den svenska kulturkanonen med utredaren Lars Trägårdh. Efteråt menar de att han bröt mot lagen och fortsätter med förtrycket och de kände sig ignorerade och marginaliserade. Lars Trägårdh, professor i historia, utsågs att leda projektet, men hans kommentarer före mötet om att han inte har något utrymme för nationella minoritetsgrupper väckte oro. De nationella minoriteterna kände sig ohörda och undervärderade under mötet, som de betraktade som ett informationstillfälle snarare än en dialog.
| Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn, TikTok och Instagram |
Sveriges nationella minoriteter bjöds in till ett rundabordssamtal för att diskutera den svenska kulturkanon med utredaren Lars Trägårdh den 3 oktober. Efter mötet menar de nationella minoriteterna att utredning använder sig av lagbrott och fortsatt förtryck, och deltagarna har skickat ett protestbrev till regeringen.
Lars Trägårdh säger till DN att:
– Jag har ingen gräddfil för vare sig tornedalingar eller bandyälskare.
Lars Trägårdh är professor i historia utsågs som regeringens utredare och ordförande för en svensk kulturkanon i december 2023. Det är ett politiskt laddat uppdrag som redan innan det här mötet kritiserats av såväl Svenska Akademien som en stor grupp författare.
”Rundabordssamtal” stod det i mötetsinbjudan (se PDF längst ner) och idén om en kulturkanon har sin grund i Tidöavtalet. I regeringens direktiv till utredningen står det att kommittén ska ha ”en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer”.
Rundabordssamtal eller rundabordskonferens är en mötesform där alla deltagare ges samma status och varje deltagares röst har samma vikt…
Syftet med dessa Runda bordssamtal var att diskutera uppdrag, utvecklingsarbete och prioriteringar men även få en bild av nuläget vad gäller arbetsmiljö och utmaningar i vardagen. Att under konstruktiva former lyssna på varandra och tillsammans lyfta blicken och se framåt. Källa metodbanken.se
En del av de nationella minoriteterna hade kommit långväga ifrån för att säkra sin röst och plats i det pågående arbetet med kulturkanonen som de ser som viktigt.
När DIKKO kontaktar representanterna Annette Kohkoinen, vice ordförande i Svenska tornedalingars riksförbund-Tornionlaaksolaiset, Marcela Kovacsova, ordförande för kvinnoorganisationen Trajosko drom och Anders Eriksson, medlem av Sverigefinländarnas delegations presidium, från de nationella minoriteterna med några frågor säger de att:
– Vi blev absolut inte lyssnade på. Detta var bara ett möte han var tvungen att checka av, menar Annette Kohkoinen.
– Nej, han sa att det inte skulle föras anteckningar. Han hade några frågor om expertgrupperna som redan var klara, hela agendan var klar och han vill bara bocka av att han pratat med minoriteterna. På frågorna om vilka som sitter expertgrupperna svarade han att det var intelligenta människor med bra erfarenheter, berättar Marcela Kovacsova.
– Nej, verkligen inte. Det var ett informationsmöte och inte en dialog, där våra frågor och synpunkter inte betydde något, säger Anders Eriksson.
Lars Trägårdhs bekräftar till DN att hans ingång är en helt annan, han var där för att han är tvungen på grund av direktiven.
När vi frågar deltagarna hur det kändes att sitta med på mötet säger de:
– Frustration, ilska, ledsamhet och åter igen fortsatt förtryck och osynliggörande. Hur ska en försoningsprocess kunna genomföras om vi blir behandlade på detta sätt, undrar Annette Kohkoinen.
– Hemsk, jag förstod inte vad som hände. När jag kom dit var jag glad och förväntat mig att de skulle ta sig tid att lyssna på oss. Sen sjönk jag, som tur var så sa även de andra minoriteterna ifrån. Minoriteterna var eniga i sina frågor. Känslan var, övergrepp, historien upprepar sig, menar Marcela Kovacsova.
– Förnedring och respektlöshet i kombination med deras okunskap och oförmåga att lyssna. De hade sin uppfattning om möte klart för sig på förhand och inget skulle få rubba det. Vi gick därifrån både ledsna och besvikna och med den bestämda uppfattningen av minoriteterna inte har någon plats i kulturkanon, att risken är stor att kanon kommer att befästa fördomar och stereotyper om minoriteterna och att kommittén bryter mot svensk lag och internationella konventioner. Vi var överens om det inte får stanna med det här, säger Anders Eriksson.
Regeringen har beslutat om de direktiv som den svenska kulturkanon-kommittén har att förhålla sig till. Syftet med kulturkanonen är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska, enligt regeringens hemsida, vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.
Där står också att:
Kulturen är en viktig sammanhållande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika självklara. Det finns därför behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, till detta kan kulturen bidra.
Vilken funktion trodde du mötet skulle fylla:
– Dialog och att bli lyssnade på, säger Annette Kohkoinen.
– Att vi skulle bli lyssnade till. Men det blev ingen, vi skulle bara vara ett alibi för det han tänkte göra. Lars Trägårdh ville bara bocka av mötet. Han var inte intresserad av att höra vad vi hade att säga, konstaterar Marcela Kovacsova.
– Jag trodde på riktigt att man var intresserad av att involvera de nationella minoriteterna, som en självklar del av det svenska samhället, i arbetet med kanon. Jag hade till och med i förväg pratat med ett par sverigefinska litteraturvetare för att kunna föreslå någon av dem till expertgrupperna, men dit kom vi aldrig, menar Anders Eriksson.
I DN säger Lars Trägårdh att det inte var ett samtal utan ett informationsmöte, håller du med om det? I så fall vad handlade informationen om?
När man vill informera många människor samtidigt om ett viktigt tema/ämne är ett informationsmöte/stormöte ett bra sätt göra det på. Ett informationsmöte och stormöte är i huvudsak envägskommunikation och skall inte förväxlas med dialog. Källa dialogguiden.se
– Ja, ett informationsmöte där vi fick veta att våra inspel inte är av intresse eller värde för en svensk kulturkanon, menar Annette Kohkoinen.
– Det var ett informationsmöte och vi skulle bara nicka och hålla med. Han hade en egen agenda som handlade om att minoriteterna var ett alibi utan att bry sig. Vi fick inte ut nåt av honom. Däremot så gick minoriteterna samman och vi kände likvärdigt kring den behandling vi blev utsatta för. Det är tragiskt att vi inte tas på allvar, anser Marcela Kovacsova.
– Ja, det var ett informationsmöte, så att kommittén skulle kunna säga att de uppfyllt kraven på dialog med de nationella minoriteterna, men någon riktig dialog var det aldrig. Informationen handlade om det arbete de tänkte utföra och budskapet till oss var att vi får komma med förslag, som vilken allmänhet som helst, men att våra synpunkter inte intresserar dem, säger Anders Eriksson.
Det kanske inte är så konstig att mötet inte blev så lycka för Lars Trägårdh deklarerade redan i juni vad han ansåg när han i en DN-intervju att han är emot den svenska minoritetspolitiken.
– Allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång. Det är vansinne, sade Lars Trägårdh till DN.
Lars Trägårdhs åsikt är att inte att någon grupp ska ha mer fördelar än andra trots att Sverige ratificerade Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter för 24 år sedan år 2000.
Marcela Kovacsova avslutar vårt samtal med att fundera på om:
– Är det okej att det finns ett regeringsuppdrag där en person gör så här mot minoriteterna. Det är ett övergrepp när man nonchalerar minoriteterna på det här sättet. Det var hemskt. Är inte vår tid värt nåt? Det är vår överlevnad det handlar om för oss minoriteter och så blir vi behandlade på det här sättet.
Vad är ramkonventionen?
Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter trädde i kraft 1998 och är ett omfattande internationellt avtal utformat för att skydda rättigheterna för personer som hör till nationella minoriteter. Källa: Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter.
Magasin DIKKO har sökt Lars Trägårdh och Parisa Liljestrand för kommentarer och återkommer om de svarar på de frågor som de har fått att ta ställning till.
Här är inbjudan där man tydligt kan läsa att det handlar om ett rundabordssamtal och inte ett informationsmöte.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
