”Jag är resande… Trots allt så är jag ändå resande…”
De orden avslutade min första artikel här i Magasin DIKKO, i vilken jag skildrade upptäckandet (och återupptäckandet) av mitt resandeursprung. Denna upptäcktsresa har gjorts etappvis och är långt ifrån klar, men jag nådde en avgörande punkt tidigare i år då jag bestämde mig för att i mesta möjliga utsträckning våga uttrycka min resandeidentitet utåt.
Stärkt av giltigheten i min egen berättelse, och dessutom uppbackad kunskapsmässigt av att nyligen ha tagit mig igenom Bo Hazells fantastiska bok om resandefolket, så känner jag mig numera redo att kunna ge en enklare pedagogisk förklaring åt vilken buro som helst som undrar vad det egentligen betyder när jag säger att jag är resande. Däremot så är jag fortfarande lite orolig över vad som kommer att ske den dag då jag träffar sådana resande som har en snävare syn på vem som kan räknas som en av oss.
Hittills så har andra resande som jag mött inte haft några märkbara invändningar mot att se mig som en av dem, men jag har samtidigt varnats för att jag riskerar att förr eller senare möta personer som kommer att vilja syna alla tänkbara detaljer kring mig i sömmarna i syfte att bedöma hur pass ”äkta” jag är, för att kunna ta sig själva rätten att bedöma om jag är eller inte är en horta romano, en dinglare, en tavring, eller om jag bör betraktas som en simpel bonne.
Det jag med säkerhet vet är att när det väl sker att jag träffar någon som tar sig själv sådana friheter så kommer jag absolut inte vilja söka någon sorts bekräftelse från en sådan person, att bete sig på det sättet är ju praktiskt taget att återupprepa forna tiders ”inventeringar”, om än från andra sidan. Samtidigt så vet jag att jag ändå inte är mer än människa, och att det gör ont att avfärdas även när den som avfärdar en råkar vara en skitstövel, så lite ängslig är jag ju ändå inför att hamna i en sådan situation. Däremot kan jag nu inte låta mig begränsas av en sådan ängslan, jag får helt enkelt bara inse att oron finns där och sedan fortsätta trotsa den.
En kategori människor vars reaktioner däremot spelar roll för mig, som jag kan oroa mig desto mer inför hur de ska reagera på att jag nu tenderar att vara än mer öppen med mitt ursprung, är de få släktingar som jag ändå har kontakt med. Som jag tidigare har nämnt så är det tyvärr väldigt få av mina släktingar som jag nuförtiden har kontakt med, och inga av dessa har (mig veterligen) någon särskilt synlig resandeidentitet. Även om tecknen finns där så handlar det oftast om sådant som ändå rör sig mer under ytan än ovan den, precis som det tidigare varit i mitt eget fall.
Min mor läste den förra texten jag skrev för DIKKO och reagerade positivt på den, däremot gjorde jag exempelvis eventuellt en av mina kusiner illa till mods i somras när jag i ett samtal försiktigt försökte påtala vårt resandeursprung, och eftersom jag själv haft en rätt så omskakande resa när det kommit till att upptäcka och bejaka mina rötter så vill jag verkligen inte göra våld på någon annans eventuella process genom att bara dundra fram.
Samtidigt så var det ju just genom andras handlingar som min egen process tog fart. Jag har ju redan tidigare berättat om hur jag redan i tidiga barndomen blev kallad ”tattarunge” och liknande, men då visste jag inte vad det betydde. Första gången som jag däremot över huvud taget fick veta att resandefolket som grupp fanns var när jag var i tioårsåldern och min far precis hade flyttat till Jönköping. Han berättade då att mannen som ordnat hans boende där var resande, och medan vi tog en promenad i den stadsdel dit han hade flyttat så berättade han för mig om 1948 års händelser, det som ju i tidningarna på den tiden kom att kallas ”tattarkravallerna”, med stor inlevelse.
Pappa hade många brister, men också många oerhört fina sidor, och en sådan fin sida var att han alltid och i alla lägen var en uttalad antirasist och kompromisslös när det kom till den saken. Jag hade redan flera gånger tidigare hört honom rasa mot rasismens alla hemskheter, men när han den här gången skildrade förföljelsen av resandefolk så var det med en sådan närvaro i berättandet så att det nästan lät som att han själv hade varit där när de ägde rum, trots att jag mycket väl visste att han inte var född då.
Efter den promenaden så drog jag inte på direkten några slutsatser om att vi också skulle vara resande, däremot fick berättelsen om Jönköpingskravallerna den effekten på mig att jag liksom blev ”vaccinerad” gentemot att delta i det osynliggörande som löper parallellt med förföljelsen och som resandefolk så ofta utsatts för de senaste decennierna. I takt med att åren gick och jag bit för bit lyckades få till mig små bitar kunskap om resandefolket här och där så fanns det därför alltid en liten röst i mitt inre som sade till mig att ”det här är relevant, för de resande är det här stort, ta det på allvar, det är viktigt för dem, de förtjänar den respekten”, och samma fläckvisa kunskaper kunde jag senare ännu längre fram i livet använda för att börja lägga mitt eget pussel när jag bit för började inse att ”deras” historia också var min historia.
Utöver den gången som jag nyss skildrade så nämnde pappa däremot inte resandefolket särskilt ofta (kanske för att alla samtal som rörde hans föräldrar och övriga släkt var oerhört obekväma för honom), men vid åtminstone ett tillfälle – mer än femton år senare – så hände någonting oväntat som också med tiden kommit att spela en avgörande roll i min upptäckarprocess:
Vi talades vid på telefon, klockan var mycket och han var – ifall ni ursäktar hur jag uttrycker mig om honom här – minst sagt stupfull. Så han var inte särskilt resonabel och heller inte särskilt trevlig, men jag försökte ändå göra mitt bästa för att lyssna på honom och stötta honom på alla sätt jag kunde, och av någon anledning så nämnde jag under samtalets gång hans tidigare hyresvärd från Jönköping vid namn, varpå han plötsligt hasplade ur sig att ”Ja, den jäveln ja… Han är ”tattare”!”
Jag kom som i chock över att min far precis hade använt T-ordet och försökte förebrå honom för detta (jag hade ju själv under min uppväxt hört honom skälla ut tanten på vår gård som brukade kalla mig för ”tattarunge”), men när jag påpekade för honom att ”Det ordet trodde jag aldrig att du skulle använda” så var det som att han inte hörde min invändning alls, han reagerade inte på det jag sade, utan fortsatte prata som om han fortfarande höll på att avsluta sin egen mening, och ur honom kom orden: ”Men det är ju vi också såklart…”
Det var den enda gången jag hörde pappa säga svart på vitt att vi var resande. Övriga tecken fanns absolut där, men detta var alltså den enda gången som jag någonsin hörde honom säga det rakt ut. Han sade det i berusat tillstånd och han använde det där hemska ordet för det, men sättet som det kom ur honom på gjorde det ändå tydligt för mig att detta var mer än bara en berusad mans svammel, det var någonting som satt djupt inuti honom, någonting som antagligen var länkat till en hel del obearbetade inre processer och att mer klartext än så skulle vara svårt att få ut från honom i fråga om detta.
Jag har under uppväxten gått miste om stora delar av vårt folks kultur, men jag är ändå på en resa nu där jag återupptäcker och återanknyter, och ifall sådana som jag – och fler med mig – får möjlighet och mod att omfamna vad vi tidigare gått miste om, så tror jag att det är bland det bästa vi kan göra, både för tidigare generationers upprättelse och för framtida generationers möjligheter att föra vårt arv vidare.
De unga resande som växer upp nu har större möjligheter än någonsin att kunna gå genom livet avsevärt mindre förföljda än tidigare generationer, men samtidigt finns det ett helt annat hot att ta på allvar: Den utdöende kulturens hot. Resandefolkets kultur behöver vårdas och förvaltas, men också utvecklas och synliggöras. Fler behöver få möjlighet att tala språket och att levandegöra det genom att låta det användas i så väl vardagens konversationer som i nya sånger och nya sammanhang.
Resandefolkets berättartradition behöver också få breda ut sig på nya ytor, med tiden har jag förstått att det inte är någon slump att inte bara pappa utan även så många andra av mina släktingar har varit fantastiska historieberättare som kunnat skildra nästan vilken berättelse som helst med särskilt fängslande inlevelse. Resandes musicerande sägs i princip ha lagt grunden för hela den svenska folkmusiktraditionen, hur fantastiskt vore det inte exempelvis då om våra berättartraditioner i större utsträckning kunde få välla fram från det muntliga berättandets arenor och än oftare spilla ut på papper, för att på så sätt kunna göra samma sorts avtryck i den skrivna litteraturen som våra musiktraditioner har haft på musikens utveckling i det här landet?
Fler exempel finns på vad som kan och bör revitaliseras och lyftas fram av resandekulturen, och fler bör göra det. Så min resa fortsätter. Jag kommer kanske vara klumpig och råka trampa en och annan människa på tårna under resans gång (vilket jag beklagar), men allt som allt så ser jag ändå ingen annan väg fram än att jag i det stora hela fortsätter bejaka mitt ursprung och min kulturella identitet med allt vad det innebär, nu och på sikt. Ja, resan fortsätter… Lattjo drom?
Sandberg
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
