Jag har varit ute flugit, både i luften och i sinnet. När jag landade efter min semester hamnade jag på en ny flygtur som jag fortfarande inte kommit ned ifrån.
Tant Britt-Inger är den första resande och kvinnan som fått Katarina Taikon- priset. Det skedde på den första romska galan i Malmö fredagen den 27 september. Vilken chock!
Men vem är tant Britt-Inger? Jo jag är en lagom tjock kvinna i mina bästa år (drygt 60), en slarvig pedant, en snäll rebell, en sällskaplig ensamvarg som bor där tomtens renar bor på vintern och en person som ofta går mot strömmen.
Min dotter har ofta sagt att tanten hoppade över en generation i vår familj vilket fick mig att reclaima tanten när jag fyllde 60 år. För jag tror att vi behöver våra tanter, våra kvinnor.
Speciellt de kvinnor som inte alltid faller innanför ramarna av hur en kvinna ska vara i vårt normsamhälle. De kvinnor som inte är så unga, inte så stajlade utan de som är lite märkta av åren och erfarenheten, lite gråa och som inte flinar hela tiden. Dessa kvinnor har ofta ett drag av erfarenhetens allvar i sig. Men det är också ofta de som visar lite jävlar anamma. Det är de som tar en orättvisa som något personligt och ingriper när det behövs.
Det har funnits några sådana tanter genom historien. Katarina Taikon är en av dessa, hennes namn är förebilden till det priset som jag fått. Hon stred för de romska barnen så de skulle slippa bo i tältläger. Hon ansåg att de skulle ha den självklara rättigheten att gå i skolan. Hennes strid förändrade historien.
Idag finns hennes barndoms tältläger återigen i våra svenska städer och det skriks om att förbjuda tiggeriet. Hur kan man förbjuda fattigdom? Romska barn är återigen utan rätten till skolgång. Det Katarinas kamp visade var att vi kan förändra historien om vi vill och det får vi aldrig glömma.
Katarina har sagt att: ”Ni vet! Och ingen ska säga till mig att ni inte vet att dessa människor är förföljda på grund av härkomst. Det är er plikt att begripa det!”
En annan av dessa tanter är Astrid Lindgren, hon skrev sagor och lade sig i politiken när hon ansåg att det behövdes. Hon stod alltid på de svagas sida. Hon skrev: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”
Den tanten beundrar jag, hon kunde vara allvarlig när det behövdes samtidigt som hon med ett leende förstod vikten av att ha roligt och bejaka barnet inom sig. ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.” får avsluta den här tantens kärleksförklaring till tant Astrid.
Som etnolog är jag otroligt glad över att båda dessa kvinnor dessutom var författare, de använde ordet som vapen. Kvinnor och tanter glöms lätt bort i historien och på galor. Därför är glädjen över Katarina Taikon- priset en dubbel glädje då det är fått sitt namn efter en kvinna som jag beundrar och att jag som resande och kvinna har fått det.
Astrid Lindgrens och Katarina Taikons ord finns idag tillgängliga för varje ny generations barn och vuxna som behöver påminnas om barns rättigheter och alla människors lika värde. Deras böcker handlar om glädje, sorg och vrede. De har lärt oss att den lilla människan måste protestera mot de stora orättvisorna.
Vi ska inte bara uppmärksamma det, utan det är precis som Katarina sa, vår plikt att begripa. Samtidigt är också viktigt att se det positiva när förändringen sker och glädjas med den. Även om förändringen ibland tar en evinnerlig tid.
Symbolerna för kvinnors kamp har varit brödkavlar och handväskor. Det är dessa attribut som fått symbolisera att kvinnor kompenserar ett fysiskt underläge. De har använt vardagsföremål för att försvara sig med. Min barndom kantades av berättelser av starka kvinnor som klarade sig själva när männen var ute och becknade.
Min mormor gömde en yxa bakom dörren när morfar var borta. Andra använde sig av stekpannor eller andra vardagsföremål de hade i närheten. Och gud hjälpe den man eller luffare som inte uppmärksammade kvinnans ord och skyndsamt avlägsnade sig.
Idag växer en ny generation upp som inte slåss mot de historiska spökena. De går framåt och kräver sin rätt med en ungdomlig självklarhet. Och kanske behöver de en tant som står där bakom och eldar på deras livsglädje och självklara rätt. En som inte kväver dem med en massa förlegad visdom.
Jag hoppas jag kan vara den tanten och aldrig behöva landa utan får fortsätta flyga och njuta av den nya generationens vägar mot framtiden.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu
Alla priser och nomineringen
Årets Charlie Chaplin pris: Maria Salamanca Gonzales, Göteborg. ”Har varit med i romska filmer sen barnsben och utstrålar romsk kultur från topp till tå. Kan få dig att skratta, gråta och samtidigt krossa fördomar och stereotyper om romer. Förutom skådespeleri så är hon en begåvad dansare, sångare och projektledare.”
Årets Django Reinhardt pris: Jan Kopacz, Malmö. ”En artist som fångar ens själ med gitarren och mikrofonen. Med musiken som verktyg strävar denna personen efter att förändra romska ungdomars liv till det bättre. Han vill att de ska se musiken som en alternativ väg, som ett sätt att komma bort från förtrycket. Tack vare sitt varma hjärta och autentiska musik har denna person förtjänat en utmärkelse.”
Årets Thomas Hammarberg pris: Mujo Halilovic, Malmö. ”En icke- rom som är så förankrad i den romska frågan att han ofta misstas för att vara rom. Har otroligt stor kunskap om romers situation och en stark tro om att man måste inkludera romer för förändring. Arbetet har uppmärksammats på regeringsnivå”.
Årets Katarina Taikon pris: Britt-Inger Hedström Lundqvist, Skellefteå. ”Kämpar för att romer ska få makt över sin egna historia. En förebild som länge jobbat ideellt och varit med i statens referensgrupper. Föreläser om romsk historia och varför det är viktigt att romer enas som grupp. Har skrivit böcker, startat nättidningar och kämpar för att romer ska få ta tillbaka sitt språk och kultur.”
Årets organisation: Romani Glinda, Stockholm. ”Startade 1998 och hade som mål att nå varje rom i Sverige. Har spridit information om romska projekt i syfte av att öka kunskapen om romer och skapa gemenskap samt stärka det romska folkets självkänsla.”
Publikens favorit: DIKKO Magasin fick flest nomineringar. Tidningen drivs av resande/romer från olika delar av landet.
Källa: Sydsvenskan
