När jag var liten spenderade familjen vissa högtider och helger hos mormor och morfar på landet. Huset hade morfar byggt med hjälp av andra. Där fanns inte bara kök, vardagsrum och sovrum. Det fanns också en bastu.
Jag har fortfarande minnen från när familjen bada bastu tillsammans. Det var en vedeldad bastu som låg i husets ena hörn. En ventil kunde man öppna och ibland stoppade jag in handen för att känna kylan utomhus. Jag har minnet av en snöfylld vinter där landskapet var täckt av ett vitt täcke. På bastuaggregatet låg en saunalenkki, en tjock korv som tillagas i bastun, som vi skulle skiva upp och äta.
Det är inte alla som gillar att bada bastu. Inte heller orkar alla bada bastu särskilt länge. Jag blev iallafall familjens bastubadare (uttalas BAS-tu-ba-DARE) eftersom jag satt så länge i bastun.
I dessa tider tänker jag ofta på hur mycket jag bada bastu som liten. Jag gör det eftersom det börjar bli så vanligt att prata om sina finska gener. Många upptäcker via DNA-tester eller släktforskning att de har något finskt i släktträdet. Själv växte jag upp med det gamla hel-, halv- och kvartsfinne-pratet.
En hel del av mina tankar kring sverigefinsk kultur präglas mycket av detta. Att ha läst etnologi där man pratar om kultur som någonting man gör, snarare än någonting som bara finns där utanför människan, är rätt befriande.
Så vad har det för betydelse kring bastubadande? Som liten kallade jag mig för kvartsfinne utifrån en slags blodsmystik som för övrigt sitter väldigt djupt i det svenska samhällets sätt att se på tillhörighet.
Ändå var det jag som blev familjens bastubadare som satt längst i bastun. Längre än min mormor som var född och växte upp i Finland. Jag vet andra som utifrån ett slags blodsmystik skulle vara ”mer” sverigefinska (eller finska) än mig men som inte är särskilt intresserade av att bada bastu.
I nutid badar jag inte bastu särskilt ofta. Det har inte att göra med att min biologiska sammansättning har förändrats. Varken utifrån en blods- eller DNA-mystik. Anledningen till att jag inte badar bastu som förut har att göra med det enkla faktum att svenska lägenheter inte är utrustade med bastu. Hade jag bott i Finland hade det funnits lättare tillgång till en bastu än vad jag har nu.
Om det inte funnits en bastu i mitt liv hade jag nog aldrig blivit en bastubadare. Inte heller hade jag identifierat mig själv så mycket med bastubadande som jag gör idag. Jag saknar att bada bastu en gång i veckan. Men det har ingenting med blodsband eller genetik att göra. Snarare handlar det om möjligheter som funnits (och inte funnits) att bli den jag är.
Kärleken till att bada bastu sitter djupt hos mig, men inte på molekylär nivå.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099
