Ersättningsnämnden fick 1,2 miljarder att fördela till de vanvårdade barnen. Nu kan man konstatera att pengarna är fördelade och att över halva summan blev kar. Det blev lite tokigt, för många som nekades ersättning hade utsatts för vanvård. Så många som 54 procent av de som sökt ersättning för att ha blivit utsatta för övergrepp och vanvård på barnhem och fosterhem fick ingen ersättning.
En jämförelse kan göras med de som blev tvångssteriliserade i Sverige under 1900-talet. En särskild nämnd prövade även deras ansökningarna. Mellan 2 100 och 2 400 ansökningar kom in och nästan åttio procent beviljades ersättning. I en jämförelse så blev det närmare 54 procent av de 5 000 personer som sökt ersättning och intervjuats av ersättningsnämnden som fick avslag. Det hade avsatts en miljard kronor och hälften användes aldrig. Resultatet av ersättningsnämndens arbete måste nog ses som en av vår tids rättsskandaler.
Mellan åren 1920–95 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem. Många av dessa tillhörde Resandefolket och blev i och med omhändertagandet skilda från sina familjer och sin kultur. De skulle omprogrammeras för att bli dugliga medborgare.
Både ersättningsnämnden och Kommissionen mot antiziganism avslutat sina arbeten. Ersättningsnämnden upphörde som myndighet den 30 juni 2016 och det går inte längre att kontakta myndigheten. Den 30 juni 2016 upphörde också möjligheten till stödsamtal genom S:t Lukasstiftelsen. Kommissionen mot antiziganism avslutade sitt arbete den 20 juni 2016, då kommissionen lämnade in sitt slutbetänkande till regeringen ”Kraftsamling mot antiziganism” SOU 2016:44.
Kurt Magnusson som tillhör Resandefolket och blev omhändertagen som fyraåring säger:
Jag kan bara svara för det jag gör, för hur jag blev behandlad tillsammans med många andra resande under barnhemstiden. Vi blev omhändertagna för att man skulle utrota vårt folk, vi blev omhändertagna för att vi var av en annan ras, vi var ”tattare”. Det är många av oss resandebarn har inte fått någon ersättning. Det är ingen som ens har bett om ursäkt för det man gjort mot oss och vårt folk och det finns inget om vår historia i läroböckerna. Vi resandebarn finns inte ens med i Vitboken trots att man, genom att omhänderta oss, försökte utrota Resandefolket.
De barn som omhändertogs har svikits i flera omgångar av den svenska samhällsvården. Att det fanns avsatta pengar kvar hos ersättningsnämnden är bevis på att dessa barns lidande och försummelse inte tagits på allvar. Tanken med pengarna var inte att det skulle finnas några kvar när perioden var slut. Det var inte så att ersättningsnämnden hade ett besparingskrav på sig eller att de skulle ses som duktiga för att de sparade pengar åt staten. Kurt Magnusson var en av de som reagerade och pratade med ersättningsnämndens ordförande om att deras bedömning var för snäv, men ingen lyssnade. Vilket blev uppenbart när endast 46 procent fick ersättningen för den vanvård de blivit utsatt för.
Yvecka Jonsson är en annan av de vanvårdade barnen som har åsikter om ersättningsnämndens arbete. Vi sitter i hannes vardagsrum med en varm kopp kaffe framför oss och ett av barnbarnen som visar sina leksaker medans vi pratar om hur hanteringen av de vanvårdade barnen.
Yvecka berättar om:
En ny förening i Göteborg som heter Styvbarnen där Susanne Altsund är ordförande. Förening har flera jurister kopplade till sig och kommer driva processerna mot de kommuner som inte vill ge ersättning till de vanvårdade barnen.
Yvecka tycker att det är bra att kommunerna får stå för det de har gjort och hoppas att juristerna i den nya föreningen kan hjälpa till med upprättelsen. Hon berättar att ”det är inte roligt att bo i fosterhem för att det inte fanns någon kärlek där och vanvård”.
Ersättningsnämnden fick höra de vanvårdade barnens tragiska historier som framfördes under stor psykisk press. Sen kom domen, din berättelse, din upplevelse, din förnedring var inte tillräcklig. Nu börjar kanske processerna igen.
Nu kommer nya skadeståndskrav efter påstådd vanvård av barn, står det i G-P. Det är i Göteborg som sex personer har yrkat på skadestånd av Göteborgs stad för bristande tillsyn under placering på familjehem och barnhem. Kraven ligger på drygt 2,2 miljoner kronor, men kommunen bestrider kraven. Advokat Monica Crusner, som hjälper Styvbarnen, menar att det är bara en liten del. Hon menar att skadestånden kommer hamna på tresiffriga miljonbelopp.
Kurt Magnusson och Britt-Inger Hedström Lundqvist
kurt@dikko.nu britt-inger@dikko.nu
