En ikon och den sista överlevande Romen från förintelsen har gått ur tiden. Pausa Ciuraru föddes cirka 1930, hennes exakta födelsedatum är det ingen som vet. Igår somnade hon in på lasarettet i Iasi, Rumänska Moldavien efter ett hårt liv. Pausa överlevde förintelsen, Ceausescus diktatur och attentatet i Stockholm.
| Text: Monica Shaker och Britt-Inger Hedström Lundqvist |
Papusa kunde, trots sitt hårda liv, betraktas som tursam. Hon överlevde Ceausescus diktatur och 90-talets Rumänien när hundratals romska hus brändes upp och över 2000 människor hamnade under bar himmel. Många av dem tvingades flytta till soptippar i städernas utkanter för att undkomma våldet från sina rumänska eller ungerska landsmän. Soptippar där många bor kvar än idag. Många dödades.
Papusa hade tur. Mest tur hade hon när hon flydde från Transnistrias koncentrationsläger under andra världskriget. Eftersom Papusa var en överlevande av Porajmos, Romernas förintelse.
Över 25 tusen människor fördes med tvång från sina hem till norra Moldavien, där de lämnades att dö av kyla, hunger och tyfus. Vissa sköts, men kulor ansågs mer värda än människoliv. Så de flesta lämnades att dö i kylan utan mat och kläder.
Och den 7 april överlevde Papusa Ciuraru attentatet i Stockholm.
Läs mer om attentatet i PORAJMOS – SAMUDARIPEN
Intervju med Papusa av Monica Shaker 2011
Monica Shaker träffade Papusa sommaren 2011, Papusa betyder docka på rumänska. Monica hade hört från flera romer att det fanns en Pojromöverlevare som satt och tiggde runt Hötorget. Hon blev intresserad och ville få veta mer, så hon letade upp henne.
Monica bjöd Papusa på en kopp och hon började berätta hur tufft hon hade det hemma, Monica sa….du, när vi sitter här och pratar, ta bort dina ”tiggarskor”, jag vet att jag är gajo och du tror att jag inte förstår, men jag kan göra mitt bästa, jag vet att du har det svårt men nu sitter vi, dricker kaffe som vanliga människor.
De började träffas för att dricka kaffe tillsamman så ofta det gick, de pratade om världen, skrattade, berättade och bara var människor. De blev ofta utslängda från kaféer, men båda var lite bitchiga så det löse sig.
Papusa brukade säga, vi romer är som ogräs, svårt att bli av oss, vi överlever, vi bara överlever, vi kommer alltid att överleva men vi måste gå i skolan. Alla hennes barnbarn gick i skolan, en kommer snart att bli färdigutbildad ingenjör. Med pengarna hon tiggde betalade hon körkort till alla tjejer i familjen., ”Vi kvinnor är lite klipskare, lite smartare än män. Män ska aldrig veta hur mycket pengar du har på kontot, i stort sett ska män inte veta något om dig”.
Hur gammal hon var vet vi inte. ”Fröken Död kallar ibland men jag ingen tid att dö. För mycket att göra”, sa hon. På hennes ID kort står det 1.01.1945 samma datum som alla romer som fick vänta i månader för att bli insläppta i Rumänien efter deportationerna. Hon var mellan 8-10 när hon kom tillbaka till ett hemland som varken välkomnade henne eller ville ha med henne att göra. Det brydde Papusa sig inte om. Hon skrattade och sa – svensken har svårare att visa känslor, jag ser blicken men inte näven jag ser i Rumänien. Blicken kan man ignorera.
Från deportationerna kom hon ihåg hunger och kyla, en lång resa där folk trillade ner döda ”som flugor”. Hennes mor rev bitar av hennes kjol för att linda hennes fötter. Sex barn åkte till Transnistrien – två kom tillbaka. Maten var knapp, ”om du hittade en potatis och åt den, skulle du bli mät, om du delade en potatis i fyra så skulle fyra överleva. Romer måste förstå det, så överlevde vi, nu är vi som hundar som bråkar om mat.” Papusa delade med sig, hon delade allt. Hon såg till att alla var mätta och att alla hade tak över huvudet. För henne var det viktigt att barnen gick i skolan och att alla överlevde.
Folkoperan gjorde ”Förklädd Gud” runt hennes historia, och tog med henne på premiären ” jo, nu sitter vi med lite finare tanter i sällskapet”. Hon tyckte att det var kul.
När hon blev träffad av ett stenlejon under terrorattacken på Drottninggatan (en av de “fulla lejonen”) frågade hon mig ”varför gjorde han så, får han ingen mat i Sverige?”. Hon fick ingen eftervård eller psykologiskt stöd efter attacken, bara ”vård man inte kan anstå”. I Rumänien skickade dem henne till Sverige för att få vård, i Sverige skickade de henne till Rumänien. Hon gick med svåra smärtor efter attentatet fram till sin död. Hon skrek och grät på nätterna.
Jag tog med Papusa till en psykolog för att bevisa traumat inför rättegången, sa till henne att vi ska till läkaren, hon berättade om sin rygg, huvudvärk och det onda i magen. Psykologen sa ”jag är inte en sån läkare. Jaha, vilken läkare är du?. .Jo du vet när folk blir rädda eller ledsna, om folk är rädda för spindlar. Finns det folk som är rädda för spindlar?” Sen hon tog en paus och sa ”Jodå, jag vet vilken typ av läkare du är. Du är en läkare för brustet hjärta. När hjärtat är brustet och sorgen kommer det är inte så mycket du kan göra. Det är du, du läker brustna hjärtan”
Vid rättegången tog Pausa på sig sina finaste romska kläder, och skorna som hon hade från sitt bröllop. Ren och fin ska man vara. Sen fick hon ”terroristen” att gråta, hade han ingen mamma, mormor eller farmor sa hon. Hur vågar han göra så! Skäms han inte! Så sitter han helt obrydd här. Fick han ingen mat här i Sverige? Vad är det för fel på människan?
Hon hade journalister som pushade om minne om Transnistrien ”Jaha, du, kommer du ihåg vad du åt för frukost fem dagar sen? .. Åå nej sa journalisten. Vet du när deportationerna var? Om du inte kommer ihåg vad du åt för frukost för mindre än en vecka hur ska jag komma ihåg dag för dag vad hände 1944”
Vid en intervju som ville belysa hennes utsatthet frågade de Pausa:
Saknar du din man?
Nej, fy fan, han var ett fyllo som slog mig, så bra utan honom
Du har fått massa pengar i Sverige vad hände med dem.
Jag satte dem på ett sparkonto. Har du inget sparkonto?
Saknar du Rumänien?
Nej fy, jag blir kallad för äcklig Roma dagligen. Här tänker ni samma men har svårt att uttala det.
Under Covid ville Papusa åka och träffa sina barnbarn i Iasi, hon försökte kliva på bussen men chauffören ville inte låta en ”romsk ohyra” kliva på. Papusa hoppade då upp på på familjens häst och red 25 km till Iasi, cirka 88 år gammal. Hon fick böter. De är fortfarande obetalda.
Papusa lärde sig att skriva sitt namn i Sverige på Tollarens Högskola alfabetiseringskurs. Hon lärde sig det av praktiska anledningar, under hela sitt liv har hon satt ett kryss i stället för sitt namn när hon skulle skriva under dokument. Papusa har inte gått en dag i skola och när hon lärde sig skriva sitt namn kunde hon skriva under dokumenten med sitt namn.
Papusa tog hand om alla barn i familjen, ”Vi är romer, vi ger inte bort våra barn – det gör gajo, var två barn äter så får en tredje äta, det är vårt blod, vi är romer, vi håller ihop”
Hennes son dog för tre års sen. Hon förlorade flera barn, ”det finns inget större smärta än att begrava sitt barn”
När jag pratade med henne senast hade hon ingen tid för att dö. Valter, hennes barnbarn, son till hennes avlidne son behövde henne, avslutar Monica sin berättelse om Papusa.
Vila i frid som den hjälte du i sanningens namn har varit under hela ditt liv.
Pausa Ciuraru 1930-2023
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
