Häromåret kom europarådet senaste granskning av svenska statens arbete med de fem nationella minoriteterna. En av de rekommendationer som återfinns i rapporten är att Sverige måste se över sin diskrimineringslagstiftning, och särskilt införa språk som diskrimineringsgrund. I nuläget är inte så fallet. Förslaget har mötts med positiva röster och den nuvarande regeringen har uttalat att man ska utreda frågan.
Det är inte första gången som rekommendationen lyfts i förhållande till arbetet med de fem nationella minoriteterna. I rapporten Minoritetspolitikens utveckling från 2015 skrev Länsstyrelsen Stockholm och Sametinget i sina rekommendationer följande:
I diskrimineringslagen (2008:567) upptas inte språk som diskrimineringsgrund. Detta är något som diskuteras i prop. 2007/08:95, och som bör fortsätta utredas. Det skulle även öka samstämmigheten med konventionsåtaganden såsom artikel 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Språk nämns även som en grund för diskriminering i artikel 2 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
Denna rekommendation kom även att följas upp i utredningen Nationella minoritetsspråk i skolan (SOU 2017:91) där det går att läsa följande:
Att ta upp språk som diskrimineringsgrund skulle öka samstämmigheten med konventionsåtaganden såsom artikel 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europarådet har i sina återkommande granskningar av Sveriges efterlevnad av ramkonventionen tagit upp att diskrimineringslagen inte uttryckligen innefattar diskriminering baserad på språk. Detta bedöms som oroande med tanke på de svårigheter som personer tillhörande nationella minoriteter upplever att de har med att utöva sin rätt att använda och lära sig sitt språk. Det finns således flera skäl för att regeringen åter bör ta upp frågan och utreda om en öppen lista bör införas, eller att ange språk som diskrimineringsgrund.
Frågan har alltså tagits upp tidigare som väsentlig för arbetet med de fem nationella minoriteterna, men av någon anledning har makthavarna inte tagit tag i saken.
Diskrimineringsombudsmannens (DO) uttalande i frågan i kölvattnet av SOU 2017:91 är i sammanhanget relevant. I en artikel från Sveriges Radio från 2017 uttalade sig DOs pressansvarige Clas Lundstedt att ”Det vi har sett är att frågan om språk är väldigt kopplad till etnisk tillhörighet och att det därför i regel är så att man kan komma åt den diskriminering som sker genom diskrimineringsgrunden ”etnisk tillhörighet” samtidigt som han lägger till att ”Vi är dock positiva till att frågan om språk som egen diskrimineringsgrund utreds.”
På DOs hemsida återfinns ett yttrande kring förslaget i SOU 2017:91 från där man kan läsa att myndigheten ”har i förhållande till liknande förslag gjort bedömningen att språk som diskrimineringsgrund skulle kunna innebära ett stärkt skydd mot diskriminering som har samband med språk och att fråga bör utredas vidare.”
Att det tagit så lång tid för Sverige att verkligen börja fundera på frågan, trots att den redan har varit på tapeten sedan 2009 och återkommit sedan dess är anmärkningsvärt. Kanske finns det ingen möjlighet för Sverige att nu vänta på att utreda frågan eftersom svagheten i den nuvarande lagstiftning blivit fullt synlig.
Jag tänker främst på det uppmärksammade fallet från hösten 2018 där en gymnastiklärare vid en skola i Västerås kommun ska ha förbjudit sverigefinska barn att tala finska vid en utflykt. Först vände sig föräldrarna till Diskrimineringsombudsmannen, som inte bedömde det som att skolan brutit mot diskrimineringslagen. ”Etnisk tillhörighet” som diskrimineringsgrund kunde alltså inte åberopas i det här fallet. Föräldrarna valde då att ta fallet till Europadomstolen, som dessvärre inte gick vidare med frågan.
I sin senaste granskning av Sveriges minoritetspolitik skriver europarådet att
The core issue for fully understanding the problems of discrimination vis-a-vis language rights is the fact that language as a ground for discrimination is not included in the Discrimination Act, even though court cases are possible on the basis of other pieces of legislation.
Vidare skriver europarådets utredare att
During the present monitoring round, the Committee of Experts was also informed of several cases where the use of national minority languages was prohibited, e.g. in schools. Such cases were reported to the Equality Ombudsman who did not take action since the Discrimination Act does not explicitly contain language as a ground for discrimination. The Committee of Experts would like to again remind the Swedish authorities that this is not in conformity with Article 7 and the principles of the Charter. The Committee of Experts urges the Swedish authorities to revise the Discrimination Act so as to include an explicit reference to language as a ground for discrimination, in order to harmonise it with Sweden’s international obligations.
Hade saker och ting varit annorlunda om Sverige från början inkluderat språk som enskild diskrimineringsgrund? Förmodligen. Att det händer någonting i frågan överhuvudtaget är bättre än att det inte händer någonting. Man kan dock fråga sig varför inget hände redan för mer än 10 år sedan då frågan togs upp, eller varför ingenting hände 2015 då Ländsstyrelsen Stockholm och Sametingen skrev i sin rapport att frågan bör utredas.
Att Sverige inte haft språk som en särskild diskrimineringsgrund har möjliggjort att många orättvisor gentemot de fem nationella minoriteterna kommit undan. Kanske handlar denna långsamma process om att makthavare är medvetna om att det ännu sker diskriminering gentemot de fem nationella minoriteternas möjligheter att revitalisera språket. En lagstiftning som förbjuder detta skulle plötsligt öppna upp en Pandoras ask där sprickan mellan ord och handling i minoritetspolitiken blir än mer synlig. Det behöver inte vara så, men man kan ju undra.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
