Reportage| Salamanca Millon Gonzalez sjunger, dansar och skådespelar

privat bild

Salamanca Millon Gonzalez sjunger, dansar och skådespelar något hon har gjort sedan hon var i nio års åldern. Salamanca är 34 år gammal, bor i Göteborg och tillhör gruppen svenska romer. Sitt artistnamn har hon fått från sin pappa som kommer från staden Salamanca och när hon var liten skojade hennes morfar med henne och kallade henne Salamanca. Gonzalez heter hon efter sin pappa och Millon efter sin mamma. I sitt pass heter hon Youbrinka, som också är ett romskt namn men hon kallas Salamanca.

Hur började din karriär?

Min karriär började när jag var 8-9 år. Jag dansade flamenco på den spanska föreningen, Centro español, i Göteborg. En dag ringde film i Väst till föreningen och frågade ordföranden om de kunde skicka några flickor som skulle få provfilma för en kortfilm. Ordföranden sa ”jag skickar en” och så skickade han mig. Det var över 100 flickor som provfilmade och jag fick rollen och där började skådespeleriet.

Kan du beskriva dig som artist?

Svår fråga, jag kan vara precis vad som helst med tanke på skådespeleriet, så kan jag vara allt. Men hur jag är att arbeta med, så skulle jag säga att jag väldigt lätt att arbeta med. Jag är väldigt lyhörd och lyssnar på de jag arbetar med. Jag tar in det mesta, och är inte rädd för att pröva nya saker. Sen kanske det inte blir så bra och då får man göra på ett annat vis. Men jag är inte rädd för att pröva på olika idéer.

När hade du ditt första framträdande?

Var med dansen när jag var 8-9 år och i samma veva spelade jag in min första kortfilm.

Vem/vilka har varit dina förebilder?

Den är svår, jag har haft en del förebilder genom åren. När jag var liten såg jag väldigt mycket upp till min mamma för hon var glad, positiv och framåt kvinna och är det än idag. Hon är väldigt självsäker och det beundrade jag. Sen hade jag min gudmor som jag såg upp till. Jag tyckte alltid hon var väldigt vacker och hon var framåt.

Sen hade jag min flamencolärarinna som tillhör resandegruppen henne såg jag, och ser fortfarande, väldigt mycket upp till. Hon är en stark kvinna som klarat sig ensam och alltid har svar på tal. Hon är rapp i sina kommentarer och jag älskade det, min mormor säger att jag är lik henne och det är jag jättestolt över. Sen är det självklart så att Katarina Taikon alltid har varit en förebild.

Vem/vilka personer har betytt mest för din utveckling som artist?

Här skulle jag nog säga att det är min mamma och min flamencolärarinna som låtit mig blomstra. De har låtit mig göra och prova på många olika saker, men även resten av min familj har varit väldigt stöttande. Jag har aldrig haft några problem som man kan tänka sig att andra romska flickor har i min situation. Jag pussade pojkar på film och det var inga problem.

Det var snarare så att det var andra romer som ifrågasatte hur jag vågade och att jag inte skämdes. De ringde till min mormor och undrade hur kan ni låta flickan pussa en pojke på film. Min familj och mina morbröder har aldrig stoppat mig utan snarare tvärt om de har sagt ”det är film” eller ”det är skådespeleri” och ”det är det skådespelare gör, det betyder ju inte att det är på riktigt”. Jag har haft hela min familj bakom mig så jag inte har behövt begränsa mig i mitt arbete.

Har coronaviruset påverkat ditt artisteri?

Än så länge inte, men det är klart, nu blev 8 april inställt och där försvann en del arbete. Sen har jag lite filminspelningar på gång om några veckor och jag vet fortfarande inte om de blir av. Så det är klart att man är orolig för att det kanske inte blir av.

Vad har du för drömmar för framtiden?

Att vi ska få igenom vår romska teater som vi arbetar med just nu. Vi är en romsk teatergrupp, avknoppningen från ensemblen som gjorde “En Oförglömlig Historia”.

Vi är en egen teaterförening som heter ART, Artistikano romano them , Romska artistisk plats eller land. Vi hoppas att det går igenom och sitter med olika ansökningar för att kunna spela” Carmen med förhinder”. Detta är en pjäs som för första gången spelas och skapas av romer ur ett romskt perspektiv. Det har aldrig någonsin hänt förut.

För oss är det extremt viktigt att vi representerar alla fem grupperna i minoriteten romer (resandefolket, svenska romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer). Och det är min stora dröm just nu att vi ska få igenom vår teater och att det ska blir en nationalteater och så småningom en stationär institution för romsk scenkonst i Sverige.

Namnet ART är inte helt spikat ännu vi har tidigare hetat Romska nationalteatern vi håller på att byta namnet så ART har inte satt sig riktigt ännu.

Här kommer ett youtubeklipp där Salamanca sjunger och dansar.

Innehållet är inte tillgängligt.
Vänligen tillåt cookies genom att klicka på ”Godkänn” i bannern

Tack för att jag fick intervjua dig och att du delade med dig av din berättelse.

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu