Riksrevisionens granskning av svensk minoritetspolitik är den första i sitt slag. Under 25 år av minoritetspolitik har myndigheten aldrig gjort en granskning av det här slaget. Därmed har nog många av oss som följer minoritetspolitiken många förhoppningar att den ska ge ringar på vattnet. Om det blir så återstår att se.
Riksrevisionens rapport omfattar inte samtliga 25 år. Den avser tidsperioden år 2019–2024. De uppgifter man lyfter fram i rapporten från tidigare eller senare år är till för att ge läsaren en kontext. Detta är ett tillkortakommande, men kanske en nödvändig avgränsning.
Perioden 2019–2024 framgår som en exceptionell tidsperiod om man tittar närmare i rapporten. Särskilt 2021–2024 skedde en extra satsning med finansiering för de myndigheter som granskas. Skolverket, ISOF och dess språkcentrum, uppföljningsmyndigheter och lärarutbildningar fick extra anslag. I den graf som Riksrevisionen har med i sin rapport pekar allting dock neråt 2024/2025.
Under den här perioden har ju språkcentrum byggts upp för att sedan raseras under 2024. Man konstaterar i rapporten att
”Isofs språkcentrum har i praktiken behövt avvecklas, för att därefter direkt startas upp igen, på grund av hur och när regeringen beslutat om uppdraget. Samtidigt har Isof investerat betydande resurser i att utbilda personal, hitta lämpliga former för arbetet och i att inventera behov av insatser.”
Man konstaterar också att regleringsbrevet för 2025 så har man gett ISOF uppdrag att ansvara för språkcentrum. Dessvärre utan angivet slutår. Att ange uppdraget i regleringsbrevet innebär också en risk för kortsiktig planering av verksamheten.
I rapporten finns det även en hel del skrivet kring uppföljning av minoritetspolitiken, som under perioden man analyserat ansvarats av Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget. Nu ligger det ansvaret på MUCF. Därför blir det ju svårt att ta till sig de rekommendationer som Riksrevisionen lägger fram i sin rapport. Visserligen konstaterar de att uppföljningsmyndigheterna inte arbetar tillräckligt effektivt. Då är frågan om det kommer bli verklighet när MUCF har ansvaret.
Utöver det finns det väldigt konkreta synpunkter på vad svenska staten gör för att hålla de nationella minoritetsspråken levande. Rapportens övergripande bedömning är att insatserna inte är tillräckliga för att nå målet. Staten skulle kunna använda sina resurser mer effektivt. Men vad menas med det? Effektivitet kan ibland användas som ett annat ord för nedskärningar. Vad Riksrevisionen vill se är en långsiktig fördelning av resurser.
”Trots stora behov av insatser, har en tredjedel av de medel som de granskade myndigheterna fått under den treåriga förstärkningen av minoritetspolitiken, inte förbrukats. Eftersom det finns ett begränsat antal personer med kompetens i och om minoritetsspråken, har myndigheterna svårt att skala upp verksamheten snabbt vid tillfälliga uppdrag. Dessutom finns praktiska utmaningar i att exempelvis träffa avtal, eller köpa in material där kostnader ska avskrivas över tid, inom ramen för tillfälliga uppdrag. Därutöver krävs tid för att förankra arbetet med språkbärare.”
Att minoritetspolitiken varit kortsiktig har forskare och aktivister som arbetar med minoritetspolitiska frågor sagt sedan lång tid tillbaka.
Rapporten tar även upp vad som kan göras bättre för att fler ska kunna få tillgång till modersmålsundervisning i grundskolorna. Bland annat skriver man att det är svårt för Skolverket att veta vilka skolhuvudmän som har anställt och vilka som inte har några lärare i minoritetsspråken. Man föreslår att det skapas en nationell plattform där skolhuvudmän kan beställa modersmålsundervisning. Förutom att kunna dela bättre på de lärarresurser som finns, behövs det också bättre samordning och fjärrundervisning på området. Fjärrundervisning är något som Riksrevisionen vill att regeringen överväger göra obligatoriskt för skolhuvudmän då det i nuläget är frivilligt. Dessutom medför fjärrundervisning extra kostnader som gör det oattraktivt för skolhuvudmännen.
De lärosäten som utbildar lärare i minoritetsspråken och UHR behöver också förbättra en hel del. Exempelvis kan de rikta information om utbildningen till samtliga lärarstudenter istället för att enbart fokusera på språkbärare som man gör i nuläget.
”Eftersom det finns förhållandevis få personer som kan bli modersmålslärare, är det viktigt att både lärosätena och UHR arbetar strategiskt för att säkerställa att alla potentiella studenter nås av informationen. Informationen bör dessutom i större utsträckning tydliggöra vilka karriärmöjligheter utbildningen kan leda till, i syfte att motivera studenterna att söka utbildningen.”
Dessutom behöver lärosätena utveckla själva kurserna, något som ibland varit svårt eftersom man inte har tillgång till personal som kan göra det.
Ja, detta och mycket mer finns i Riksrevisionens rapport. Den ger den sittande och framtida regeringar någonting att arbeta med. Om det kommer upp på agendan återstår att se. Många av de brister som omtalats i uppföljningar av minoritetspolitiken från olika håll har antingen långsamt utvecklats eller stått still. Om det blir någon ändring med riksrevisionens rapport och dess många rekommendationer ska bli intressant att bevaka. Även om jag inte har särskilt stora förhoppningar.
Stellan Beckman
Riksrevisorns årliga rapport 2025
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
