Det här en reportageserie om människor, hemlöshet, utanförskap. Vi har vänt oss till människor och organisationer i Sverige och våra grannländer och kommer berätta om hur man på olika sätt gör skillnad. #UtanBostad
När jag var liten hade vi inte ADHD, vi var bara problembarn.
Mannen som sitter framför mig skrattar ofta, har yviga gester, och pratar så mycket att jag stundtals undrar om han andas med gälar. Han heter Sid Andersén, och är uppvuxen i Säffle.
Min första volta var när jag var 18 år. Ett av brotten jag satt för begick jag som 17-åring. Jag gillade ju aldrig skolan, så jag brukade bombhota den för att vi skulle få gå hem. Det gav några lediga timmar åt mig och mina kompisar. Det var ju bara på skoj. En kul grej. Jag gjorde ofta det. När jag slutade högstadiet hade de nya eleverna som kom hört talas om det, och då kontaktade de mig och ville att jag skulle göra så åt dem också, så det gjorde jag. Det blev polisanmälan, men jag skrattade bara, för det var ju inte på allvar. Sen när jag var 18 satt jag och var full vid badhuset i Säffle. Jag hade stulit ett jaktgevär, och jag satt på en bänk och satte i patroner. Jag kände mig jävligt tuff. Lite som en filmstjärna. Jag sköt ju inte, för jag ville inte råka skada någon. Men det blev polisanmälan i alla fall. Polisen ville ha tag i vapnet, men det hade jag redan sålt. Det ville jag såklart inte säga till polisen, så jag sa att jag hade slängt det i sjön. Då började de dyka efter det och grejer. Tydligen ville de gärna ha det där vapnet. Men då blev jag i alla fall dömd. Olaga vapeninnehav och bombhot. Jag fick 10 månader. Innan dess hade jag inte förstått att det var allvar, eller att någon annan kunde ta det på allvar. Jag lekte ju bara.
Hur kändes det att ställa in sig i fängelset så ung?
Jag var fullständigt livrädd. Jag hade sett en massa fängelsefilmer och hört en hel del. Jag tänkte att jag som var så jävla snygg säkert skulle bli någons bitch. Men jag kom jättefort in i gemenskapen. Och jag hade en bekväm egen säng, maten var jättegod, och jag fick många nya kompisar. Det var som att vara på läger. Det är nog en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.
Men, vad menar du nu? Hade du ingen säng hemma?
Nä, jag stack ju hemifrån som 17-åring, och bodde runt hos kompisar. Jag åt det jag fick eller hittade, eller stal. Men i fängelset kändes det som om jag fick rättigheter. En egen tv på rummet, och mat tre gånger per dag. Det var riktigt fint. Jag var jätteledsen när det var dags för muck. Jag grät ju inte. Jag var ju kriminell nu, då gråter man inte, säger Sid och skrattar högt. Sen tillägger han att han nog ändå grät litegrann kanske.
Men fängelset är ju ett straff. Det är ju nåt du får för att du begått brottsliga handlingar och ska straffas, hur tänker du runt det?
För mig var det mer en kul grej. Alltså inte det där med att plitarna ska bestämma när man ska gå och lägga sig och så, men i övrigt var det kul. Det är väl klart att det var rätt åt mig att få sitta inne. Men jag vet inte vad samhället tjänade på det. När jag var ung, på 70-talet, så var vi ju bara problem. Idag kan jag tänka att såna ungdomar borde få chansen att prova på saker som tar vara på deras energi istället för att låsa in dem så de blir ännu mer frustrerade. Och min impulskontroll kunde jag ju inte göra så mycket åt. Det kanske är därför jag var en sån dålig tjuv.
På vilket sätt var du en dålig tjuv menar du?
Jo, alltså, jag har ju suttit inne kanske… kanske 43 gånger. Det är väl inget bra betyg direkt. Ofta försökte jag se till att få sitta inne på vintern, eftersom det är så jävla kallt att vara hemlös då. En gång frös jag så jävla mycket att jag åkte hem till en kompis och bad att få låna ett par långkalsonger. Han hade inga, men han hade en tjej, och hon erbjöd mig ett par nylonstrumpbyxor. Jag skrattade och sa att det gick ju inte. Men sen provade jag dem. De ser ju inte så varma ut, så jag blev överraskad över att de faktiskt värmde. Hur som helst, den kvällen blev jag gripen. Jag kommer inte ihåg varför. Men när bängen sa åt mig att ta av mig kläderna för att gå igenom dem så vägrade jag. Det hjälpte ju inte, så till slut fick jag ta av mig i alla fall. Och jävlar vad de skrattade när de förstod varför jag vägrat. Då skämdes jag, säger Sid och skrattar högt, och sen blir han allvarlig direkt.
Min andra volta gjorde jag på Härlanda. Jag hamnade där för att jag stulit bilar på fyllan. Och då jävlar hände det grejer. Jag fick prova tjack för första gången! Jag lärde mig så mycket i fängelset. Jag lärde mig vad jag ska stjäla och hur, och jag fick prova amfetamin. I skolan hade jag inte lärt mig någonting. Det fanns inte ADHD när jag gick i skolan. Vi kallades bara problembarn. Jag fick aldrig gå ur nian. Man kan säga att jag fick sparken. De orkade väl inte med alla bombhot och grejer, och allt jag ställde till med. Jag fick börja en verkstadsutbildning. Jag gick ett år. Jag skulle gått två, men det orkade jag fan inte med. Men just det, amfetaminet! De andra förstod att jag inte hade tagit innan, och jag blev erbjuden en dos gratis. Jag blev fast på en gång. Jag fick en missbrukardos direkt, och det gungade bra, och jag blev alldeles lugn inuti. Det här var min grej, det kände jag. Och det var ju tur att jag lärt mig lite mer om att stjäla saker, för det är ju dyrt att gå på amfetamin hela tiden.
Finns det något annat än fängelse som du tror gjort större nytta för dig?
Jo, det ska jag berätta för dig! En gång hamnade jag på ett behandlingshem i Mantorp. Jag fick börja jobba med travhästar. Och jag jobbade 8-20 timmar per dag. Då hade jag ju fan inte tid att bli sugen på nåt. Jag hade skitkul.
På en del fängelser i USA finns det hundar. Det hade hjälpt mig jättemycket. Djur är så ärliga. Antingen tycker de om mig, eller så tycker de inte om mig. Och du får ett ansvar. Jag blir så glad när jag ser att en hund eller häst tycker om mig. Men en del av hästarna i Mantorp hade nog också ADHD och gav mig ett tjuvnyp ibland.
Men nu börjar du ju bli gammal, och har lagt ner brottsligheten?
Fan vad taskig du är! Jag är väl inte gammal? Lite snygg är jag väl fortfarande? Men jag har nog blivit lite vuxen ändå. Som idag när jag var nere på LP-stiftelsen. Då kom det två 14-åriga tjejer som ville ha cigg, och ville att jag skulle köpa. Jag fick moralpanik. Började förklara om kolen jag fått av allt rökande och sen visade jag dem att jag inte har några tänder, för att avskräcka dem. Jag bad dem att inte bli arga på mig, för det ville jag ju verkligen inte att de skulle bli. Jag kände mig ju skittaskig. Jag kände mig så vuxen att jag fick ont i huvudet. För att jag tänkte. Jag försökte tänka normalt. Jag har alltid sagt att man inte ska tänka så mycket för då får man så jävla ont i huvudet.
Vilka brott har du oftast åkt fast för?
Sommarstugeinbrott har varit min stora grej. Jag valde stugorna med ursäkten att det inte var människors hem. Jag ville inte gå in på deras privatliv. Det var nog en dålig ursäkt jag hade, men jag tänkte så i alla fall. Jag var ju aldrig ute efter att bli rik, jag ville bara ha mer tjack.
När jag kom in letade jag efter det som var värt att sälja. Sprit, tv, stereo, och såna grejer. Även antikviteter. Jag gick igenom hela stugan, ibland fanns det bra kläder också. Särskilt om det var stugor som ägdes av norrmän, danskar eller tyskar, som inte kunde släpa med sig allt hem. I början plundrade jag allt. Men sen fick jag mitt första barn. Efter det gick jag aldrig mer in i ett barnrum. Oavsett vad som stod där inne. Jag har så dåligt samvete för att jag inte tänkte på sånt innan jag själv fick barn.
En gång när jag var på behandling blev en liten tjej på stallet bestulen på sin sadel. Hon var jätteledsen, och jag grät med henne. Jag hade så stor ångest över vad jag gjort då. Jag kan fortfarande knappt tänka på det.
Och jag fattade ju sen också att det inte spelade någon roll att sommarstugorna inte var deras riktiga hem. En gång i slutet blev det inbrott i min husvagn. Efter det ville jag inte gå in i den. Jag sov då på den offentliga toaletten på kyrkogården istället. Det kändes så hemskt att någon varit inne i min husvagn. Ja, du förstår ju att det här är väldigt deprimerande att tänka på. Jag får ju så dåligt samvete.
En gång klippte jag en sommarstuga, och fick bara med mig en kaffebryggare. Jag fick åtta månader för det och hamnade på Kumla för första gången i mitt liv. På 80-talet hade jag misskött mig på andra anstalter, och då hamnade man på Kumla. Idag får du inte hamna på såna anstalter om du inte har under fyra år. Jag satt på Kumla, kanske tre gånger. Det har varit knall, för att jag misskött mig, sommarstugeinbrottet, och för att jag rymt. Men Kumla var toppen. De flesta där har ju så långa straff så de tycker att det är viktigt att det är trevligt. Och jag var ju lite som deras maskot. Den galne punkaren som alltid skämtade och höll på.
Kumla och Tidaholm var låsta. Det är de bästa fängelser jag suttit på, på grund av sammanhållningen fångar emellan. Då förstod jag att lokalanstalterna bara var en lek. För på Kumla och Tidaholm fanns det liksom mycket mer av allt. Det fanns alla droger där.
Är det något brott du gjort som du ångrar?
Ett brott var ett tillgreppsbrott i Säffle. Det ångrar jag inte direkt men jag har ju förstått flera år efteråt att det hade kunnat bli dåligt. Jag var full, som vanligt, kanske 20 år gammal. De hade lämnat nyckeln kvar i en stor vägvält. Jag tyckte bara att det var en kul grej. Vi körde fram och tillbaka genom Säffle och på parkeringen. Det var full fart. Vilken tur att ingen blev skadad.
Men nu är du alltså en skötsam medborgare. Hur kommer det sig?
Jag kom ut från kåken, sista gången jag satt inne, och då löste jag en enkel biljett till Säffle.
Jag hyrde en husvagn, men ville egentligen hellre sova på en soffa. Sen tog jag en dos, och efter det gick jag till LP-stiftelsen. Jag bad om hjälp. LP hade ett hus på landet som hette Flatbyn, men jag blev så besviken, för där fanns inga flator.
En dag åkte vi förbi ett torp. Och jag såg direkt att det var mitt drömhem. 14 dagar efter det frågade han som ägde huset jag ville hyra. Jag? Av alla människor! Självklart!
Såklart. Där fanns två hästar, 40 får, och en massa hundar. jag tyckte att hundgårdarna var äckliga så jag städade dem för jag tyckte synd om hundarna. Sen fick jag ansvaret för djuren. Och då kunde jag ju inte punda mer för då hade de ju inte fått någon mat, och då hade det varit jättesynd om dem!
Så du slutade med droger och brott, på grund av fåren?
Ja, man vet inte alltid vad som krävs för att ge en människa sinnesro, avslutar Sid vårt samtal.
Linda Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
