Missbruk ett samhällsproblem

pixabay

Det skulle vara cyniskt att säga att drogfrågan inte är en samhällsfråga utan att det är upp till var och en att göra vad de vill med sina liv. Det är lätt att säga att var och en får skylla sig själv, men problemet är att ingen som egentligen vet med säkerhet vad som kommer hända i det egna livet.

Missbruk är ett samhällsansvar som faller på oss alla, även på de som koncentrerar sig på drogens njutningspotential. 
Njutningslobbyisterna förnekar inte helt drogens negativa effekter men behandlar frågan på ett sätt som talar sitt tydliga språk. Det centrala i till exempel alkoholen är ruset, annars hade man lika gärna kunna dricka saft. 
Alla blir påverkade av att dricka alkohol. Det man kan fundera på är vad konsumenten egentligen är ute efter promillehalten eller smaken. 

Få är så ärliga som Sven Melanders rollkaraktär i Sällskapsresan som tydligt säger att han enbart är ute efter “possenten”. Hans figur visar att alkohol och fylla är inte bara elände utan kan också vara en stor källa till humor, vilket blir en paradox om man betänker konsekvenserna som en alkoholism får i det verkliga livet. Eller kanske är det just därför det går att hantera med humor? 

Ett missbruk är ofta resultat av en kombination av tillfälligheter. De kan liknas med en spiral där bruket av drogen ser till att spiralen blir neråtgående och sakta men säkert förskjuter synen på droger. 
Till sist har bruket passerat en gräns där det har gått över till ett missbruk och omgivningen börjar förstå att allt inte står rätt till. I allmänna ordalag brukar till exempel alkoholism ofta associeras medparkbänkar vilket i sig är konstigt då de flesta har sina bänkar inomhus i det egna hemmet.

Människan är beroende av den sociala omgivningen och kulturen är någonting som tillhör vår sociala närhet. Kulturen knyter oss till sammanhang där alkoholen ibland ingår. Den kulturella inlärningen sker både via frivilligt efterliknande och genom att det ställs krav utifrån på anpassning, ofta sker detta samtidigt. Den indirekta och direkta påverkan är ofta beroende och sammanflätade med varandra [1].

Detta innebär att ingen går fri från påverkan, vare sig den kommer från den egna familjen, kulturen eller från samhället i övrigt. Socialstyrelsen skriver att missbruksproblem finns i allasamhällsklasser och miljöer. Själva missbruket kan vara dolt föromgivningen då det ofta förekommer inom hemmets fyra väggar. Bruket av alkohol är socialt accepterad i vår kultur vilket gör att det kan vara svårt att se var gränsen går mellan bruk och missbruk. 

Alkohol är den drog som utgör det största missbruksproblemet i vårt land. Majoriteten av den vuxna befolkningen är periodvis brukare av måttliga mängder av alkohol. Detta är också accepterat för det mesta, det är först när någon förlorar kontrollen över drickandet det upplevs jobbigt och skamligt. 

Idag vet vi mycket om konsekvenserna av ett missbruk. Det finns en omfattande och väldokumenterad kunskap om missbrukets skadeverkningar. I det offentliga rummet finns alkoholen som en medspelare och uppmuntrare överallt. Den finns som en självklar del på krogen, systembolaget och restaurangerna, men även i bokhandeln via litteraturen, på bio, i tv, på pressbyrån, i reklamen och så vidare. Alla påverkas vi av vår omgivning och det budskap som sänds ut, vi kan däremot som människor vara mer eller mindre mottagliga för budskapet. Helt klart föds ingen till missbrukare. De tecken som finns på begynnande alkoholism börjar som tidigast uppstå i de övre tonåren. 

Det man kan konstatera är att ämnet droger berör alla människor inte bara de som brukar drogen. De som inte har problem med droger menar ofta att det är bättre att se till att “alkisarna” inte dricker. Vilka är då “alkisarna”? Slumpen haren del med våra liv att göra vilket innebär att världen och livet inte är linjärt utan påverkas av en massa faktorer som inte går att räkna med. Om vi ska få till en hållbar och långsiktig alkohol- och drogpolitik behöver fler tillägna sig en ödmjukare inställning till livet, världen och sig själva.

Vårt sätt att se på missbruket påverkas av olika saker, en sådan är genus. Kvinnor och män betraktas och framställs på olika sätt i media, familjen och i litteraturen. Hade till exempel Sven Melanders figur i Sällskapsresan varit lika rolig om det varit en kvinna? I filmer skildras oftast männen med en större noggrannhet och männen är oftast mer sammansatta än kvinnorna. Många av männen är också hjältar och skildras som självständiga individer, vilket inte görs med kvinnorna på samma sätt.

Sättet att betrakta missbruket hänger ihop med de samarbetspartnersdrogerna har. Böcker om eller självbiografier av kända personer och kvällstidningarna ökar sina upplagor om det framgår att det finns ett missbruk av någon drog med i bilden. Detsamma gäller många filmer där drogerna finns med som en glorifierade del i filmen. Att droger i allmänhet och kanske heroin i synnerhet är beroendeframkallande är det nog ingen som protesterar mot, utan det är sättet att betrakta missbruket på som skiljer sig. Det blir problematiskt om man enbart förknippar missbrukarens sug efter en speciell substans som enbart missbrukarens problem. 

Att betrakta missbruket på det sättet gör att det blir svårt att nå de som inte själva ser sig missbrukare.
Vården av missbrukare har sedan länge bedrivits genom ideellt arbete, olika självhjälpsgrupper eller kyrkliga organisationer. “En självhjälpsgrupp är en mindre samling människor som regelbundet samlas för att hantera ett gemensamt problem genom ömsesidig hjälp och stöd.” [2]

Det man kan se i dessa olika organisationer är att de ofta är mansdominerade och att vården är gjord av män för män. Män och kvinnors missbruk ser emellertid delvis olika ut, vilket kräver olika förutsättningar. Vården är gjord med män som norm vilket kan påverka kvinnors vilja att söka behandling då de inte känner igen sig. Nu är det inte bara genus som påverkar missbruket, vägen dit och vården. Även klass spelar en stor roll i sammanhanget.

I samhället är det främst socialtjänsten och sjukvården som har ansvar för vård och behandling av missbrukare Socialtjänsten ansvarar för långsiktiga rehabiliteringar samt andra stöd- och hjälpinsatser.
Sjukvården ansvarar för avgiftning och behandlingar av psykiska komplikationer i samband med missbruket. Socialtjänsten och sjukvårdenstjänster kompletteras med olika former av enskild vård. 

Socialtjänstens insatser omfattar verksamhet inom öppenvård och institutionsvård. Öppenvården bedrivs till stor del vid alkoholmottagningar av olika slag. Behandlingshemmen drivs av kommuner, landsting/regioner och enskilda personer. Till detta tillförs även en omfattande insats från frivilliga organisationer och sammanslutningar.
Drogerna finns med som en väsentlig faktor i den moderna västerländska historien och världen hade helt klart sett annorlunda ut om inte drogerna funnits. Detta sätter drogerna i ett större perspektiv än individnivån och då är vi tillbaka till samhällsansvaret igen. 

Det går inte bortse från att någon form av drog har på ett eller annat sätt funnits/finns i de flesta kulturer. Drogfrågan berör, direkt eller indirekt, alla oavsett kön, klass eller etnisk tillhörighet. Missbruk finns i alla samhällsklasser och det gör själva missbruket klasslöst, men det gör det också svårare att upptäcka. Om bara missbruket problematiseras skapas lätt ett “vi- och dom-scenario”. 

Ett sådant scenario skulle lätt sätta käppar i hjulet för ett konstruktivt arbete för att bidra till ett bättre samhälle där fler kan bidra till ett gemensamt byggande av en framtid. Frågan är vilket samhälle vill vi ha? Och vilka värden vill vi ska styra våra liv? En vision eller en önskan man skulle kunna ha när det gäller missbruk är att vi skulle ha ett samhälle där ingen faller igenom “skyddsnätet”, där ingen tillåts befinna sig i “rännstenen” någon längre period. 

Det handlar om ett samhälle med ansvar och omsorg för innevånarna och att gracerna fördelas jämt oberoende av sig kön, klass eller etnicitet. Men handlar även om att man i samhällsdebatten inte betraktar missbrukaren som ett objekt utan ser dem som individer med en historia. En livshistoria uttrycks och omformuleras ofta i samband med livskris. För många som är i livskris blir det viktigt att kontinuerligt berätta sin berättelse som en del i sin rehabiliteringsprocess. På så sätt ger man de enskilda händelserna möjlighet att ingå i ett större sammanhang. [3]

Det finns flera forskare som beskrivit vad missbruk är. En av dem är Craig Nakken som menar att “Missbruk är en patologisk kärleks- och tillitsrelation till ett objekt eller en händelse” [4] Lars Söderling är en annan som gjort det och han skriver: “Att vara alkoholist är att vara besatt av en drog som man reagerar avvikande på och som inga negativa konsekvenser i världen kan få en att avstå från”.[5]

Drogfrågan är därför en samhällsfråga och det är därmed inte upp till var och en att helt göra vad de vill med sina liv. Det finns ett samhällsansvar och det är inte försvarbart att låta var och en få skylla sig själv. För problemet är att ingen av oss egentligen med säkerhet vet hur det egna livet kommer att utveckla sig.

Britt-Inger Hedström Lundqvist
britt-inger@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS


Litteratur

Ehn Billy, Arvidsson Alf, Jacobsson Maja, Liliequist Marianne, Lundgren Britta 2004 Kultur och erfarenhet Stockholm Carlssons bokförlag
Karlsson, Magnus 2006 Självhjälpsgrupper Studentlitteratur Lund
Nakken Craig 1999 Jaget och Missbrukaren Malmö Team Offset & Media.
Nehls Eddy 2009 Kung alkohol och andra drogaktörer Uddevalla Bokförlaget Daidolos AB
Söderling Lars 1999 Styrketårar – Alkoholismens ansikten Södertälje Fingraf AB.
Winroth AnnCristin 2004 Boteberättelser Umeå Culture and media Umeå universitet


[1]Ehn, Arvidsson, Jacobsson, Lilieqvist, Lundgren (2004) Kultur och erfarenhet. s13
[2] Karlsson, (2006) s.59.
[3]Winroth (2004) Boteberättelser. s169
[4] Nakken (1999) s.17
[5] Söderling (1999) s.11